Bokrecension: Kritik och essäistik 1958-1991 | Sven Delblanc

Kritik och essäistik 1958-1991 är en samling artiklar, tal och texter av Sven Delblanc (1931-1992).

Boken utkom år 2007 och är försedd med ett förord av Lars Ahlbom, redaktör för samlingen, samt en inledning av Karl Erik Lagerlöf.

* * *

När Sven Delblanc avled i december 1992 hade han bakom sig ett liv i litteraturens tjänst. Han var författare av en stor mängd skönlitterära böcker, prisbelönt gång på gång. Han var litteraturhistoriker vid Uppsala universitet och skrev också litteraturkritik i pressen och essäer i allsköns litterära ämnen.

Det är artiklar av detta senare slag som har samlats i den rejäla volymen Kritik och essäistik 1958-1991. Det rör sig om drygt hundrafyrtio texter. Mycket av materialet har inte tidigare återpublicerats, förutom sådant som Delblanc själv gav ut i samlingen Fågelfrö.

För oss som älskar litteratur är boken en skattkammare.

Genom Delblancs artiklar får vi här stifta bekantskap med en väldig mängd författare och litterära verk, litterära ideologier och Delblancs egen syn på litteraturen och författaren i samhället.

Vi rör oss med Delblanc elegant genom seklerna och genom de olika litterära strömningarna. Där finns plats för reflexioner kring sekulariseringens betydelse för att vi har allt svårare att förstå ett religiöst språk, för hyllningar av Georg Stiernhielm, för listor av favoritböcker, för en jämförelse av Strindbergs Röda rummet och Ulf Lundells Jack i förhållande till verkens inställning till samhället... Ja, ämne står vid ämne.

Av naturliga skäl uppehåller sig Delblanc mer vid vissa författarskap än andra, mer vid vissa ämnen än andra.

Harry Martinson är rikt representerad, Ivar Lo-Johansson också. Och Hjalmar Bergman. Och Solsjenitsyn. Ett av de ämnen som återkommer är spänningen och förhållandet mellan humanvetenskaperna och naturvetenskapen. Ett annat är relationen mellan muntlig diktning och diktning skriven för att bli läst i enskildhet.

Vi möter föga av politik: texterna rör framförallt litterära spörsmål. En och annan nyckel får vi också till förståelsen av Delblancs eget författarskap.

* * *

Eftersom jag själv som intresserad amatör och litteraturentusiast skriver en del recensioner, är det häftigt inspirerande att studera en mästare på fältet genom hans verk. Delblanc skriver med en självklar auktoritet, grundad på en omfattande bildning, beläsenhet och ämnesinsikt. Det gör visserligen att man själv måhända väl tydligt uppfattar sin diminutiva litterära kompetens i jämförelsen; men det är ändå uppfriskande.

Dessutom introduceras jag för en del författarskap som väl gått mig förbi. Jag tänker då främst på Olle Hedberg och Herman Bang som jag båda två möter i Delblancs artiklar och därför nu läst något av.

Delblanc är dessutom en stor stilist. Det är njutningsfullt att läsa hans texter, även de gånger då ämnet i sig kanske inte engagerar mig överdrivet mycket. I de fallen blir ämnet likväl intressant genom hans sätt att skriva om det och genom den insiktsfullhet som texterna vittnar om.

* * *

Kritik och essäistik 1958-1991 är en bok att läsa, och läsa med njutning, för alla som intresserar sig för stor litteratur. Med det avser jag både den litteratur som Delblanc skriver om, men också texterna själva: vi möter här utmärkt litteraturkritik som litteraturform. Det behöver måhända – och kanske självklart – inte innebära att man nödvändigtvis tar allt Delblanc skriver som kungsord. Men det är ändå och konsekvent lärorik läsning.
– – –

Kritik och essäistik 1958-1991, Sven Delblanc. Förord: Lars Ahlbom (red.), inledning: Karl Erik Lagerlöf. Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2007. ISBN: 978-91-7139-784-3. 511 sidor.