Boken utkom på danska första gången 1889. Jag har läst boken i en översättning av Ingegerd Martinell, försedd med ett förord av Karl Vennberg, utgiven 1968.
* * *
Tine Bølling är klockarens dotter, klockaren som även undervisar byns ungar. Hon bor på övervåningen i klockarbostaden, som även tjänstgör som skola. Men mycket av sin tid tillbringar hon hos jägmästaren och hans familj. Hon hjälper till med det ena och det andra hos dem, övernattar inte sällan.
Vi befinner oss på ön Als, nära den tyska gränsen, år 1864. Det är då det dansk-tyska kriget bryter ut. Jägmästarn, löjtnant Berg sänder iväg sin hustru och sin son. Och själv kallas han in, och jägmästargården blir något av en uppsamlingsplats för officerare på väg ut till fronten, eller på väg tillbaka från fronten.
Det blir snart allt tydligare att Tine och jägmästaren dras till varandra. De visar en särskild, trevande ömhet för varandra, nalkas varandra, och förenas till sist också i kärlekens famntag.
Men kriget förändrar jägmästaren.
När han kommer åter efter några dagar vid fronten är han märkt av sin erfarenhet; Tine är inte för hans ögon: det är hustrun och sonen. Tine förstår sig själv som en distraktion, kanske, eller som oviktig. Och när jägmästaren senare svårt skadad ligger i sin säng och blott talar om sin hustru och sin son orkar inte Tine längre.
* * *
Tine är en kärlekshistoria, fint uppmålad. Det är inte en vild lidelsernas historia, utan en tung och allt starkare men likväl försiktig attraktion det är fråga om. De två, löjtnanten och Tine, dras helt enkelt till varandra, dras allt starkare till varandra ju längre i boken vi kommer.
Men det är ändå inte som kärlekshistoria jag kommer att minnas romanen.
Det är istället som en skildring av livet i en by i krigets omedelbara närhet: kanondundret hörs i jägmästarens gård likväl som i klockarens hus. Det vibrerar i väggarna av explosionerna. Och intrycket av de tillbaka dragande danska styrkorna, sårade och dystra, är starkt. Kontrasten med de höga herrarnas nationalism är påtaglig: verkligheten kolliderar med en drömd situation, där danskarna slår preussarna.
* * *
Tine känns förvånansvärt modern. Berättelsen är realistiskt utformad och de många bipersonerna i historien blir effektfull krydda i helheten; så den gemytliga och sprudlande fru Berg, den pompöse prosten, den omsorgsfulla fru Bølling, med flera.
Sven Delblanc har kallat Herman Bang "det nordiska genombrottets störste romanförfattare", och huruvida det omdömet är rättvist undandrar sig min bedömning, men att vi här har att göra med ett skickligt författarskap med nerv, det är uppenbart.
– – –
Tine, Herman Bang. Övers. Ingegärd Martinell. Förord Karl Vennberg. Stiftelsen Litteraturfrämjandet 1968. 185 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar