* * *
Första världskriget har slitit sönder människor i över ett år när litteraturhistorikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök på en inofficiell resa far till franska fronten och området där bakom. Han är på ett slags krigsturism, tillsammans med ett antal andra svenskar, ledsagade av franska officerare.
Besynnerligt nog är det märkvärdigt hur mycket i boken som handlar om annat än franska soldater, fronten och dylikt, även om detta senare utgör den största delen av boken. Men Böök glider ofta över i naturbetraktelser: hur sceneriet påminner honom om Skåne eller annat. Det är det ena.
Sen är det ju så att Böök är en inbiten Tysklandsvän och mer än så. Han skriver själv att han ser sig som fransmännens vän och tyskarnas broder. Han berömmer förvisso ofta den franska tapperheten och fransmännens sätt att föra krig, men ställer det i jämförelse med tyskarna, som beständigt i hans bedömning hembär segern. Det är det andra: i boken om resan till Frankrike är tyskarna ständigt närvarande.
Böök beklagar också att han i ett krigsfångeläger möter icke nationaltyskar, utan polacker som kämpar på tyskarnas sida. Kanske är det därför han kan ge fransmännen ett visst medhåll i att fångarnas klagomål beror på att de blivit allför bortskämda.
Större är medkänslan för de tyska officerare som han också får besöka i ett fångläger: han lider med hur de behöver ställa upp sig inför de gästande svenskarna, hur de får stå kvar där ute medan svenskarna visas runt i klostret där de bor.
Vidare reagerar Böök starkt på den franska motviljan visavi tyskarna. Förståelse för att fransmännen kan tänkas reagera negativt på att ha kriget på sitt territorium och därför inte är särdeles förtjusta i tyskar märks av i begränsad utsträckning. Och ha skriver:
"I den franska fantasien har bochen [tysken] vuxit ut till ett perverst, sataniskt odjur, något i stil med sagornas varulf. Att man här står inför en ren psykos, en massuggestion af skräckfullaste slag, fullt jämförlig med häxhistorierna, det tror jag knappast någon psykiatriker skulle ha lust att bestrida."Bööks tysksympatier är alltså alldeles uppenbara redan här, samma sympatier som skulle leda honom till vanrykte i Sverige, då känslorna bevarades även under andra världskriget.
För övrigt gör Böök senare en resa också till Tyskland och Polen, som han skildrar i Resa till Tyskland och Polen 1916. Båda den och Resa till Frankrike 1915 utkom 1916. Gissningsvis i kronologisk ordning.
* * *
Fredrik Böök är en utskälld man; den senare utvecklingen gjorde det oundvikligt. Hans kärlek till Tyskland skymde vad som faktiskt kom att utspela sig där under trettio och fyrtiotalet. Men hur kallt det än kan synas att säga, så var Böök mer än sina tyska sympatier.
Han var en lärdomsgigant inom det svenska litteraturhistoriska fältet. Hans litterära produktion var enorm. Och hans insatser för tillgängliggörandet av värdefull litteratur var omfattande, till exempel genom sammanställningen av Esaias Tegnérs och Verner von Heidenstams samlade verk.
Till detta kommer att han skrev en mycket vacker och klar svenska. När jag nyss läste Harald Hjärnes Blandade Spörsmål slogs jag av dennes vackra, men mycket ålderdomliga prosa. Den är som en slingrande skogsstig i skön grönska. Böök, som skriver en sådär två decennier, har en helt annan stil. Nu är det fråga om fjällprosa: klara och tydliga texter, men aldrig banala.
Och vad beträffar Resa till Frankrike 1915 vittnar den fortfarande om Bööks personliga uppfattningar om kriget. Den berättar om vad han lade märke till, och hur han tänkte kring de stridande makterna. Det är en fragmentartad bit av krigsreceptionen genom en svuren tysklandsväns ögon.
– – –
Resa till Frankrike 1915, Fredrik Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1916. Andra upplagan. 128 sidor.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar