söndag 5 maj 2013

Bokrecension: Frithiofs saga | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér, porträtterad av L. H. Roos 1816
Frithiofs saga är ett diktverk skrivet av skalden, kulturpersonligheten och sedermera biskopen Esaias Tegnér (1782-1846), utgiven i sin helhet 1825.

* * *

Frithiofs saga presenterar hjälten Frithiofs och hans älskade Ingeborgs öden i fornnordisk miljö, uppdelat i tjugofyra kapitel, kallade "romanser", skrivna med olika versmått, såsom hexameter, alexandrin, knittelvers och fornyrdislag.

Det är uppenbart att Tegnér, som ju även var professor i grekiska, är väl hemmastadd i verssmideriets konst.  Språket flyter utomordentligt väl i sina former — så väl att formen faktiskt inte stör förståelsen särskilt mycket: och då är det bra.

Och att berättelsen för Tegnérs kanske kändaste diktverk utspelar sig i fornnordisk miljö är inte överraskande. Själv var han medlem i det under några år i början av 1800-talet aktiva nationalromantiska Götiska förbundet, som sysselsatte sig med att värna om det fornnordiska arvet. Själva sagan i sig skall bygga på Fritjof den djärves saga, en isländsk saga från 1300-talet, vilken jag dock icke läst.

* * *

Berättelsen i Frithiofs saga är ungefär av detta slag:

Hjätesonen Frithiof och konungadottern Ingeborg är barndomskamrater. Med tiden förälskar de sig i varandra. Deras olika börd sätter hinder i vägen, vilka dock Frithiof övervinner. Då har emellertid Ingeborg redan gifts bort med kung Ring, med vilken Frithiof blir god vän.

När kung Ring dött, lyckas Frithiof dock bland annat förarga guden Balder, genom att av misstag bränna ner dennes tempel. Detta leder till att Frithiof får gå i exil. Försoning med Balder visar sig sedan endast möjlig, om han offrar sitt hämndbegär. Så sluter han fred med sin fiende, som är Ingeborgs kvarvarande broder, och då inträder Ingeborg giftasfärdig i templet.

* * *

Man skulle kunna resa en hel del invändningar mot föreställningsvärlden i Frithiofs saga. Men man måste vid läsningen av den hålla i minnet att den är skriven då den är skriven, av den som den är skriven. Inte för att det gör den märkliga kvinnosynen sundare, eller de kristna inslagen behagligare. Men de blir måhända begripligare. Dock är passager som den följande likväl synnerligen svårsmälta, då Ingeborg förklarar för Frithiof varför hon ej kan gå emot sin broder, kungens, vilja:
"Hvad vore qvinnan, om hon slet sig lös
ifrån de band, hvarmed Allfader fäst
invid den starke hennes svaga väsen?"
Jag har ju också synnerligen svårt för blomsterprunkande språk, men under romantikens era får man ta det för vad det är. Det vore anakronistiskt av mig, att ålägga Tegnér mina förväntningar om ett minimalistiskt språk. Det är rimligare av mig att beundra hans förmåga att smida fram verserna, strof efter strof.

* * *

Men så är det detta med kristendomen. Tegnér är uppenbarligen väl förtrogen med den norröna mytologin, och hanterar den till synes lätt och ledigt. Dock är Balder i fokus. Det är i Balders tempel som Ingeborg först spärras in, och det är honom Frithiof förargar, när han där besöker henne, och sedan när han av misstag bränner ner templet. Balder är ljusets gud, den oskyldige sonen som blir dödad. Parallellen till en kristusgestalt är givetvis självklar. Baldersprästen förkunnar sedan en mycket kristen syn på döden:
"Ack! allt det bästa ligger på hinsidan om
grafhögen, Gimles gröna port, och lågt är allt,
besmittadt allt,s om dväljes under stjernorna. –
[...]
Ty jorden är dock himlens skugga, lifvet är
förgården dock till Balderstemplet ofvan skyn."
Och i sista kapitlet tar Baldersprästen steget fullt ut, och förkunnar en ny lära, söderifrån... Om en Balder som är jungfruns son, som ska tyda outtydda runor, och vars lära skall spridas vida omkring och smälta hårda hjärtan...

* * *

Frithiofs saga bör läsas främst som ett stycke poesi, ja, ett utsökt exempel på nationalromantisk verskonst, med vikingar, en ljuslockig hjälte och en blek mö, onda kungar och äventyr och kamp. Här är de gamla gudarna ännu inte döda, även om Kristus står alldeles utanför scenen och väntar på att få komma in med ett försoningens budskap.

Tegnérs Frithiofs saga hör hemma i sin tid, men kan avnjutas fortfarande, som ett litterärt verk från en annan tid, med sina fördomar, föreställningar — och förtjänster.
– – –
Frithiofs saga, Esaias Tegnér, Direct. Tryckt hos Direct. Henrik A. Nordström 1825. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

1 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

Varför tror jag att Tobelius skrev Frithiofs saga...?