Bokrecension: Folkungaträdet | Verner von Heidenstam

Verner von Heidenstam

Folkungaträdet är skriven av Verner von Heidenstam (1859–1940).

* * *

Det var tänkt att Folkungaträdet skulle bli en serie om tre böcker, som behandlar folkungaättens öden under svensk medeltid. Men trilogin avslutades aldrig, och det blev blott två volymer: Folke Filbyter (1903) och Bjälboarvet (1907). Dessa samlade i en volym har jag läst.

Böckerna är framförallt litteratur spunnen kring en historisk-mytisk kärna, än någon form av krönikor över "wie es eigentlich gewesen", som tyskarna säger. von Heidenstam diktar alltså i stort sett helt fritt, med bara några hakar i berättelserna fastsatta i historiska fakta.

Och jag får helt olika intryck av de två delarna av Folkungaträdet. Den första delen är äventyrlig, har geist och röd tråd. Den andra delen förlorar sig i romantiskt svärmeri, otydlig berättarstruktur och väl blomsterprunkande metaforer. Medan den första delen var en stor och underhållande glädje att läsa, ja, ett historieberättande fullt i klass med Selma Lagerlöfs förmåga, är den senare delen trögläst och händelseknapp.

* * *

I Folke Filbyter kretsar handlingen kring folkungaättens halvmytiska urfader med samma namn, och dennes närmaste ättlingar. Denne Folke Filbyter är något av ett råskinn som varit i viking och skaffat sig rikedom och slår upp en gård. Men i grund är han en vildman, som förökar sin rikedom genom rövande och allianser med skogens stigmän. Med en mystisk dvärgdotter, vars folk skildras som åldrigt och skogen tillhörigt, får Folke Filbyter tre söner. Dessa blir sedan stommen i ättens framväxt.

Folke Filbyter kännetecknas av ett rejält driv i berättandet, insvept i naturmystik, vari von Heidenstam skickligt väver in vad man gärna tar som tidens folktro och kvardröjande hedendom. Folke Filbyter själv är något slags fornnordisk ateist, men religiositeten och den frambrytande kristendomen finns där. Inte minst blir detta tydligt, när kampen mellan kung Inge och Blot-Sven vävs in i berättelsens senare del. Men själv säger Folke Filbyter till sina söner:

"Åt inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni få se många olika, och alla svika de er, när er egen arm sviker."

Särskilt gripande blir berättelsen, efter att munken Jakob mer eller mindre rövat bort Folke Filbyters barnbarn, från hans döende son, varefter den alltmer åldrade Folke Filbyter tar sig land och rike runt, och letar efter sonsonen år in och år ut.

I vilken utsträckning olika rent historiska beskrivningar är korrekta i romanen, kan jag inte svara på. Om trälarna hanterades så som von Heidenstam skriver, eller om husen såg ut på det viset — det vet jag inte. Men von Heidenstam lyckas hursomhelst skapa en illusion av stor realism i sina beskrivningar även av sådant som ligger vid sidan av själva huvudstråket i berättelsen.

* * *

Den andra romanen i Folkungaträdet, nämligen Bjälboarvet, utspelar sig omkring två sekler efter Folke Filbyter. Folke Filbyter själv bör ha levt – om han någonsin existerat – på 1000-talet. När Bjälboarvet börjar, är Birger Jarl en gammal man, och vi befinner oss på 1200-talet.

Själva huvudhandlingen – i den mån en sådan alls kan trasslas fram – är en alltmer tilltagande maktkamp mellan Birger Jarls två söner: Valdemar och Magnus Ladulås, båda konungar i sin tid.

von Heidenstam utmålar de två männen som helt olika typer av människor. Valdemar står naturen nära, och verkar vara vad som bara kan beskrivas som en kvinnokarl och hopplös romantiker. Magnus Ladulås är en dyster karl, djupt kristen där Valdemar har en böjelse åt folktron och kvardröjande hedendom. Magnus grundar ett riddarväsen, och framstår själv som den främste av dem.

Jag saknar drivet från Folke Filbyter i Bjälboarvet. Många gestalter skimrar förbi, och jag får svårt att hålla reda på dem. Turerna mellan bröderna är väl inte precis glasklara, och Valdemars svärmeri för sina olika kvinnor är mest tröttande att ta del av. Där Folke Filbyter var frisk vind och stormby, är Bjälboarvet mer av stillastående luft. Där romantiken var himlastormande, farlig och medryckande i Folke Filbyter, är den svärmisk och alldeles blomsteröversållad i Bjälboarvet.

* * *

Låt oss bedöma det här landskapet utifrån dess högsta toppar. Dessa finner vi i stort sett uteslutande i Folke Filbyter, samlingens första del. Men till dem skall också räknas en vacker och vemodig skildring av Valdemars och Magnus sista härstrid, som vi hittar i Bjälboarvet. Där strider Valdemars skogsmän och hedningar mot den nya tidens riddare, och de förra lider, sina konster till trots, sitt nederlag.

Folke Filbyter kan nog läsas som ett verk i sig, oberoende av uppföljaren. Jag tror att jag skulle rekommendera hågade läsare att stanna vid just den första delen. Den är mycket bra och förtjänar att lyftas upp ur den äldre litteraturens skuggvärld till dagsljuset, att njutas också nu, inte bara på grund av  litteraturhistoriskt intresse, utan på grund av att den är en riktigt bra berättelse.
– – –
Folkungaträdet: Folke Filbyter (1903), Bjälboarvet (1907), Verner von Heidenstam. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.