Textkommentar: "Den blomstertid nu kommer"

Med anledning av den årliga makalösa populariteten av psalmen "Den blomstertid nu kommer" i insändarspalter kring skolavslutningstiden gör jag här några textkommentarer till textens tre första verser, som brukar förekomma på skolavslutningar.

Texten som presenteras är J. O. Wallins bearbetning av densamma, som inte justerats av Britt G. Hallqvist. Därför är texten inte copyrightskyddad. I dag återfinns psalmen som nummer 199 i Den svenska psalmboken.

* * *

Den första versen är naturromantisk och lyder:

"Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött."

Texten som sådan skildrar sommarens pånyttfödande av naturen. Den fungerar dock även som en bekant liknelse för uppståndelsen i kristen mytologi: att liksom sommaren återföder jorden, skall de döda återfödas på uppståndelsens dag. Parallellen är uppenbar i inomkristna sammanhang.

Vers två:

"De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om."

Texten ger uttryck för tanken, att naturens all rikedom icke kommer av sig själv eller av sin inneboende kraft, utan skall härledas till den kristna guden. Ja, hela syftet med naturens skönhet sägs här vara, att vi ska påminnas om att Gud är god, så att vi tänker på att Gud har nåd som ständigt räcker.

Naturen och dess skönhet får alltså inte vara ett ändamål i sig självt, utan skall mana oss till eftertanke om den metafysiske kristne guden som i sig själv är bortom naturen och skapelsen, och dennes nåd med människorna, som alltså skall vara outtömlig: den "räcker året om".

Exakt vad denna nåd består i är inte utskrivet, men i relation till traditionell kristen teologi, får vi här dra slutsatsen, att det i själva verket rör sig om korsdödens nåd: att Jesu människooffer på korset på något magiskt sätt gjort, så att människan inte av Gud döms till helvetets eld, utan har möjlighet att tillbringa evigheten tillbedjandes den kristne guden.

Vers tre:

"Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!"

Iakttagelsen av att fåglarna sjunger skall sätta press på oss, att vi ska lovsjunga den kristna guden, som här bekänns vara vår Herre, alltså den som bestämmer över oss, och så att säga i praktisk mening äger oss.

Inte nog med att vi ska manas till denna lovsägelse av den kristne guden, vi ska dessutom upphöja denne gudens ära och sjunga av glädje över denne guden. Det är alltså fråga om en gud, en herreman, som skall prisas för att han vill "nära" oss, det vill säga, förse oss med näring. Äran skall icke gå till bonden, till chaukteristen, till vem det vara må: äran ska gå till den kristne guden.

Det konstateras även att denne guden vill "fröjda" oss, göra oss glada. Varför vi skall glädjas framgår inte explicit, men rimligen kan konstaterandet hänföras till den nåd som omtalas ovan, den nåd som den kristne guden genom korsdödsoffret förmåtts ha över oss, för att vi bryter mot den ordning han själv stipulerat.

R E F L E X I O N

Genom de vid snabbt påseende oförargliga tre första verserna till "Den blomstertid nu kommer" exponeras vi i själva verket för stora delar av den religiösa kristna världsbilden:

– Uppståndelsen från de döda och därmed förnekelsen av människans dödlighet.
– Gud som skapare av naturen.
– Nåden som följer på offerdöden på korset.
– Människans plikt att underordna sig Gud.
– Bekännelsen av Gud som Herre.
– Gud som den som förser människan med mat.

Det kan därmed konstateras, att texten inte på något vis är en sekulär visa eller på något vis kan passera som en konfessionslös eller religiöst urvattnad text.