Bokrecension: Jorden de ärvde | Björn af Kleen

Jorden de ärvde är skriven av journalisten Björn af Kleen (f. 1980).

* * *

Kanske hänger det i någon mån ihop med mitt intresse för historia — men jag fascineras av gammal adel, gammal jordägande adel. Mina fördomar om samhällsgruppen är rätt cementerade: de skyr brackighet och konstlade manér, de går klädda i dyra – men diskreta – kläder, väl anpassade för ett liv på landet. De kör definitivt inte Lamborghini eller Rolls Royce, hellre en stor Volvo eller en Range Rover. De lever sina liv på sina herrgårdar, långt från Stureplan och utanför rampljuset. De är socialt kompetenta, artiga och fostrade till ledarskap. De behöver inte hävda sig för att bevisa att de är något — de vet det instinktivt.

I viss mening bekräftar af Kleens bok mina fördomar. af Kleen skriver sin reportagebok om just den jordägande adeln, och hur egendomar ärvs inom släkter och vidmakthåller aristokratin som en särskild grupp i samhället, med egna regler och något av en egen kultur.

* * *

I fokus, åtminstone för första delen av boken, ligger fideikommisset. Ett fideikommiss var, får jag lära mig, ett slags kontrakt som förr av besittaren av ett gods kunde instiftas, vari stipulerades att den äldste sonen i familjen efter faderns död skulle överta godset odelat, varvid övriga syskon till den så kallade fideikommissarien kan komma att bli helt utan arv, även om det i fideikommisset ofta också uttryckligen befalldes, att arvtagaren skulle ha försorg om sina syskon.

af Kleen bedriver något av en stillsam polemik mot fideikommisset. Formellt vill staten upphäva alla fideikommiss, men det är fortfarande möjligt att åberopa sig på en undantagsklausul, som gör att fideikommissen från 1700-talet ännu kan få fortsätta att gälla — ett tag. Och därmed blir möjligen alla syskon till en godsherre arvslösa, förutom äldste sonen.

Nå, det här kan man kanske reagera på. Jag blir emellertid inte upprörd. Jag ser det inte på något sätt givet, att en testator inte skulle kunna skänka sin kvarlåtenskap till vem denne behagar, till exempel till sin äldste son, även om det innebär att övriga barn blir arvlösa. Schysst? Kanske inte. Men alternativet blir måhända att den som ändå övertar gården av barnen måste köpa ut sina syskon, med konsekvensen att han måste ta så stora lån, att det inte är möjligt att behålla egendomarna på längre sikt, eller att de måste styckas av betänkligt.

Problematiken kring dessa fideikommiss och dess konsekvenser upptar hursomhelst en hel del av af Kleens granskning.

* * *

Men det är inte allt. af Kleen träffar eller får sig berättat om en mängd aristokrater. En del excentriker, och en del — de flesta — snarare skickliga entreprenörer, med ett särskilt medvetande om sin egen börd och släktens historia. Många har lyckats lägga om föråldrad verksamhet till mer ändamålsenlig dito. Några har valt att öppna upp sina gods för samhället de lever i, och verkligen verka mitt i byn.

Och där finns en hel del skvaller med. Gamla konflikter kommer upp till ytan. En del av dem som deltagit som intervjuoffer har efteråt hävdat att af Kleen givit dem falska förespeglingar om vad boken skulle komma att handla om. Han går i någon mån därmed under cover. Och att höra av sig och be att få vara med på en särskild adelsmans moders begravning och minnesstunden efteråt — ja, det kanske inte är finkänsligt. Jag tror inte att af Kleen nödvändigtvis är särskilt populär i de kretsar där han vistats för att skaffa material till sin undersökning.

* * *

Björn af Kleen avslutar Jorden de ärvde med ett mycket personligt kapitel. Av namnet kunde man tro att han själv tillhör adeln. Så är inte fallet. Han har en anfader som adlades på 1800-talet, men adelskapet var då av sådan art, att det inte kunde ärvas, och egentligen kan prefixet "af" i släkten endast bäras av äldste sonen i rakt nedstigande led från stamfadern. af Kleen noterar på en släktträff, hur frågan "Vem är du" i de mer bördsmedvetna släktingarnas medvetanden inte självklart är synonymt med vad man sysselsätter sig med, utan snarare var man hör hemma i släktträdet.

* * *

Personligen är jag intresserad av min egen släkts historia. Att känna till sina förfäder så långt som det är möjligt ser jag nästan som en personlig plikt; ja, ett sätt att hålla dessa, utan vilka jag inte hade funnits till, kvar i minnet, i själva verkligheten. Jag inbillar mig att en sådan hållning kanske inte är alldeles självklar hos de flesta, i synnerhet inte hos ofrälse individer som jag själv.

Men hos den jordägande adeln är detta, förstår jag av af Kleens bok, mycket viktigt. På väggarna hänger familjeporträtt av sedan länge döda släktingar. Möblerna är gamla. Man drar sig för att mista jord som förfäderna samlat in och lagt under samma gods. Man vet var man kommer ifrån. Ibland nästan otroligt långt tillbaka, som friherre Robert Montgomery-Cederhielm, vars anor möjligen kan spåras till en Roger Monte-gomerie som slogs med Vilhelm Erövraren på 1000-talet. Nå, hur ackurat det är vågar jag inte gå i god för. Men det historiska medvetandet finns där.

* * *

af Kleen skriver en god och rapp prosa. Fastän jag kan tycka att skvallret tenderar snaskighet ibland, och att han kanske kan anas vara något njugg mot aristokraterna, är skildringen mycket intressant, och ger kanske en liten, blixtsnabb inblick i hur den svenska jordägande adeln lever och fungerar i dag.
— — —
Jorden de ärvde, Björn af Kleen, Weyler 2011. ISBN: 978-91-85849-25-3. 324 sidor.