Fragment: Trollen i Skurugata

Utifrån sägnen "Trollen i Skurugata", upptecknad av Herman Hofberg i Svenska Folksägner.

* * *

Det fjärde stopet öl drack Pelle Katt lika fort som det tredje, andra och första. Gamle Efraim satt bredvid. Det var inte många där på krogen.
   ”Hur är det, Pelle?”, sa Efraim.
   ”Du skulle inte tro mig”, sa Pelle Katt.
   ”Jag har hört många historier, och aldrig skrattat åt nån.”
   ”Jag gick på jakt i dag. Ända borta mellan bergen i Skurugata.”
   ”Då har du gått långt i dag. Varför är dina händer blodiga?”
   ”Jag gick där i dalen, och så kom det en flicka. Och hon bar på en hund och sa, att jag skulle få en slant, om jag sköt den. Hon sa, att hennes mor skickat henne.”
   ”Det bor inget folk därute”, sa Efraim och tömde sitt glas.
   ”Jag vet. Jag fattade väl var det var för en. Och jag fattade väl vad hennes mor var för nåt. Men pengarna behövde jag. Så när hon ställt ner hunden lyfte jag bössan och sköt rakt genom huvudet på'n. Och då försvann hon. Och när jag såg på hunden, var den förvandlad.”
   ”Vad var det under pälsen?”
   ”Under pälsen var det ett barn. Det var min son!”
   ”Var han död?”
   ”Hans huvud var nästan borta. Det var blod och ben och...”
   ”Men trollflickan visade sig igen?”
   ”Ja. Hon stod bredvid mig, när jag såg mig om. Hon slängde åt mig guldslanten.”
   Pelle Katt öppnade handen och där blänkte en gyllene slant, fläckig av blod och jord. Han fortsatte berätta.
   ”Och det är denna slanten jag betalat öl efter öl i kväll. Den ligger i fickan igen så snart jag släppt den ifrån mig.”
   ”Vad hände sen?”, sa Efraim.
   ”Trollungen tog pojken och sprang bort. Jag sprang efter, men slyn var tät och branten var svår att klättra i. Hon försvann bort i berget. Jag kastade slanten efter henne. Men när jag kände i fickan så låg den där igen.”
   Pelle Katt gav slanten åt krogägaren, som tog den och fyllde på hans stop. Pelle Katt drog ner handen i fickan, och tog upp samma gyllene slant som han nyss gett bort.
   ”Jag har sett det förut”, sa Efraim, ”nu finns det inget hopp för dig.”
   ”När jag kom hem stod tanten och grät. Vår pojke är borta, sa hon. Jag sa att trollen tatt honom, och att de lurade mig att skjuta sönder huvudet på honom. Då hoppade hon på mig med kniven, men jag vred den ur handen på henne. Sen gick jag hit.”
   Pelle Katt tömde stopet med öl och fortsatte:
   ”Kan jag inte göra nåt?”
   Efraim vände bort blicken och skakade på huvudet.
   ”Då ska jag gå tillbaka till Skurugata och skjuta trollet. Jag ska skjuta trollet som det lurade mig att skjuta min son.”
   Pelle Katt reste sig från stolen och gick ut.
   ”Honom ser vi aldrig igen”, sa Efraim till krogägaren.

* * *