Google-koden är ett reportage om den alldeles osannolika IT-framgångssagan Google. Ekström ska ha en stor eloge, för att göra komplicerade skeenden begripliga, även för någon med så begränsade begrepp om IT-teknologi som jag. Han skriver en utmärkt klar och kvick journalistprosa.
* * *
Google är inte bara ett företag. Det blir uppenbart av Google-koden. Google är en kultur. Ett internetimperium. Och en udda kultur och ett udda imperium till det. De som jobbar på högkvarteret i Montain View utanför San Francisco, Googleplex, hämtas med särskilda Google-bussar till jobbet. Man kan ta med sig sina smutsiga kläder till jobbet och få dem tvättade. Maten är gratis. Arbetstiderna är flytande. De som jobbar där, och har anställts efter en rigorös anställningsprocess, med upp till tjugo intervjuer där varje deltagare har vetorätt, förväntas vara så drivande i sig själva, att några fasta tider inte är nödvändiga. De ska vilja jobba arslet av sig. Och de ska vara skarpa. Runt fyrtio procent av de som arbetar där har disputerat.
Man möter dock sällan folk i kostym. Nej. Man har jeans eller chinos. Man har kortärmad skjorta eller t-shirt. Ekström påpekar att man har haft pyjamasdagar på jobbet. Och känner man för att arbeta i morgonrock är det helt i sin ordning. Lönerna är inte extrema, men förmånerna är goda. VD:n Eric Schmidt har sin namnskylt utanför kontoret i ett tomt cd-fodral, precis som alla andra. I de öppna lokalerna finns teve-spel och biljardbord. Det finns amningsrum på varje våning och swimmingpooler med heltidsanställd badvakt.
Man förstår att rekryteringen måste vara av särskilt slag. Inte bara för att fortsätta få in extremt kompetenta medarbetare, utan också för att dessa ska passa in i den speciella företagskulturen.
Och i toppen sitter grundarna, de båda avhoppade ultraakademikerna Sergey Brin och Larry Page. Det projekt som de påbörjade på Stanforduniversitetet på nittiotalet, där de tömde sina studentrum först 1999, är nu en mångmiljardindustri. Och ingenting sker, som de inte gett sitt godkännande till. De vill stenhårt efterleva att företagets rykte om användarvänlighet står starkt och dess motto "Don't be evil" efterlevs.
* * *
Vad Google vill, är att vara Internets främsta mellanhand. De vill fylla funktionen att se till att så många som möjligt har tillgång till så mycket information som möjligt. I centrum står naturligtvis själva sökmotorn Google. Men de tjänster som är associerade till företaget är många, många fler. Du kan ha din mejl på Gmail. Du kan ha din blogg på blogspot. Du kan ha dina bilder på Picasa. Du kan ha dina dokument på Google Doc. Du kan titta på snart sagt varje fastighet i världen i Google Streetview. Du kan söka på kartorna i Google Maps. Du kan använda en smartphone med Android som operativsystem. Google Books är ett projekt som för tillfället håller på att scanna in all världens litteratur och göra den sökbar.
Google skapar ett enormt "moln" av information, som användarna ska kunna ha tillgång till. För de menar, Google, att det alltid är användarna som ska stå i centrum. Deras valmöjligheter ska vara centrala. Och Googles verksamhet skall i så stor utsträckning som möjligt vara gratis.
Likväl gör företaget fantastisk vinst, berättar Ekström. Detta är möjligt genom de "sponsrade länkar" som ibland dyker upp som textannonser när du söker i Google, tydligt markerade. Dessa oändligt små bäckar av annonsintäkter som genereras varje gång en användare klickar på en annons, blir till oceaner av finansiella resurser, på grund av det enormt omfattande bruket av Google. I Sverige sker omkring 90 procent av alla Internetsökningar via Google, och i USA runt 70 procent. Det blir många, många annonsvisningar varje minut. Ja, varje sekund. En uppgift i boken gör gällande, att Google hanterar 20 000 sökningar varje sekund.
En inkomst får Google dessutom, får jag lära mig, genom att sälja hela system till företag och myndigheter. Ett exempel härpå är Lunds universitet, vars mailsystem var föråldrat och helt styrdes av universitetet självt. Istället för att skaffa ny hårdvara och mjukvara, valde man att anlita Googles olika lösningar, t.ex. för mail. Detta kostade förvisso en slant. Men kom inte i närheten av de kostnader som ett system av det gamla slaget hade kostat. Och Lunds universitets representanter är stormförtjusta.
* * *
Jag får intrycket, att Google inte ser de enorma finansiella tillgångarna som ett mål i sig. Utan som ett medel till att sprida Google-kulturen. Mer information åt fler. Man tänker sig, att i framtiden kommer inte människor att förvara sina filer på sina egna hårddiskar, utan i "molnet", på Internet, gärna hos Google, för att alltid ha allting tillgängligt. Så kan ett dokument man skriver i Google Doc hemma vid skrivbordet, nästa dag fortsätta skrivas i på jobbet, eller kontrolleras i mobilen.
Och eftersom ansamling av pengar inte är målet, kan de också användas annorlunda, än vad man kanske hade gjort i andra företag. Så är det till exempel bestämt, att en procent av omsättningen och personalstyrkan skall användas i filantropiskt välgörenhetsarbete. T.ex. i det projekt som beskrivs i boken, där man har sponsrat ett laboratorium i Kamerun, för att med sin vana av processande av enorma mängder data, övervaka spridningen av virus världen över.
* * *
Google har varit förvånansvärt befriade från skandaler. Visst finns det avhoppare, men den allvarligaste invändningen verkar vara Kina-historien. Google ville nämligen etablera sig i Kina. Men kravet från den kinesiska regimen, var att viss information inte skulle gå att nå. Detta gick Google med på. Man har efteråt förklarat detta med, att man hellre såg att kineserna fick tillgång till mycket information via Google (om än inte all), hellre än ingen information alls via Google.
* * *
Nå, Andreas Ekströms Google-koden beskriver dessa fenomen ovan på ett pedagogiskt sätt, som aldrig blir tungrott eller trögt. Han är inte odelad Google-fantast, men är naturligtvis medveten om hur oerhört dominerande Google är på internetmarknaden redan nu, och hur Google formar internetsurfandet.
Invändningar mot Google finns, givetvis. Om allt vi gör registreras hos Google, och allt som registrerats sedan görs tillgängligt för analys för att optimera vår upplevelse av surfandet, så väcker det frågor om integritetsskydd. Uppgifter sparas inte nödvändigtvis under namn. Men kanske under IP-nummer, någorlunda geografisk plats, tidpunkt etc. Detta förbättrar möjligheten att ge oss det vi behöver, men kartlägger samtidigt våra internetvanor.
Frågan är hur mycket information vi har lust att ge en enda aktör på marknaden. Och frågan är, hur mycket val vi egentligen har — om vi skulle kunna välja något annat? För Google är helt enkelt bäst på det de gör.
* * *
Google-koden är journalistiskt reportagearbete när det är som bäst, av någon som förstår vad det är han skriver om. Researchen verkar mycket välgjord och som jag redan nämnt är prosan utsökt. För alla som är intresserade av IT, integritetsfrågor eller bara lite nyfikna på detta med Google, rekommenderas boken varmt.
— — —
Google-koden, Andreas Ekström, Månpocket 2011. ISBN: 978-91-7232-215-8. 255 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar