Bokrecension: Ett år på sextiotalet | Olof Lagercrantz

Ett år på sextiotalet är en självbiografisk bok, skriven av Olof Lagercrantz (d. 2002).

Lagercrantz har valt ett intressant sätt att skriva sin bok. Författaren själv befinner sig i tiden mot slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Från den utkikspunkten skriver han om sitt liv under ett drygt år mellan 1967 och 1968. Och genom sina iakttagelser av sin tid då, gör han ytterligare utblickar mot andra saker och andra människor i hans liv: det är en text som i mycket bygger på associationer, med det där året på sextiotalet som röd tråd.

Och det är en personlig bok. Mängder av mer eller mindre kända kulturpersonligheter svävar förbi, och Lagercrantz drar sig inte för att berätta om deras psykologiska åkommor eller egenheter. Mest ömhet röner hans vän och vår främste lyriker Gunnar Ekelöf. När Lagercrantz sista gången besöker honom på radiumhemmet, där Ekelöf behandlas för sin cancer, yttrar han till och med ett: "Jag älskar dig", till den svårt sjuke diktaren.

* * *

Lagercrantz var som bekant chefsredaktör på Dagens Nyheter, tillsammans med Sven-Erik Larsson. Konflikterna med denne avhandlas, men det verkar som om de drog förhållandevis jämnt, trots att Larsson företrädde en mer traditionell samhällsbevarande idétradition, i ägarnas — Bonniersfamiljens — linje, medan Lagercrantz inte drog sig för att kritisera USA, Vietnamkriget och så vidare. Mest verkar Lagercrantz ha ägnat sig åt sin kultursida, medan Larsson fick friare händer vad gäller politiken.

Lagercrantz får i Ett år på sextiotalet också möjlighet att lyfta upp diverse konflikter till allmän beskådan, såsom hans konflikt med Vilhelm Moberg, som efter en dispyt vände ryggen åt Lagercrantz vid en offentlig tillställning, och denne kände det som tusen år av svensk allmoge vände sig ifrån honom... Lagercrantz kritiserar hyckleriet, som gjorde att vi innan och under andra världskriget kunde vara så restriktiva med att släppa in flyende vänsterfolk och judar från Tyskland till Sverige, medan det blev ramaskri när baltutlämningen till Sovjet skulle äga rum efter kriget.

* * *

Lagercrantz beskriver också hur det gick till, när han genom en mellanhand i hemlighet anförtroddes Solzjenitsyns brev med ett uppror om konstnärlig frihet för författare inne i Sovjet, och hur han såg till att det blev publicerat i utlandet, och först därefter själv kunde publicera det i Dagens Nyheter, för att inte röja sin källa.

* * *

Så avlöser de mer eller mindre personliga anekdoterna eller omdömena om Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius, Dag Hammarskjöld, Tor och Albert Bonnier, Erik Lindegren med många flera. Respektive Lagercrantz många större eller smärre konflikter med sådana namnkunniga gestalter.

— Klarast lyser, alltså, Gunnar Ekelöfs stjärna. Lagercrantz blundar inte för dennes alkoholism, och säger att det var Ekelöf som vande dem att vara i berusade människors närvaro, men målar honom ändå hela tiden i klaraste ljus. Om en episod när han besökte Gunnar Ekelöf, skriver Lagercrantz:

"Jag såg Gunnar i hans säng som mycket riktigt stod i det förnämsta rummet i hans hem i Sigtuna och jag tyckte nästan att jag kunde höra de döda som fanns kring honom och hjälpte honom att finna vägen till underjorden. 'Det är hela tiden på livet jag tänker då jag tänker på och skriver om döden och de döda' sa han en gång."

(sid. 205)

* * *

Den äldre Olof Lagercrantz, som alltså blickar tillbaka på sitt sextiotal, framstår som en man lutad åt döden, trots att han alltså skulle komma att leva in på 2000-talet. Han skriver om hur människor omkring honom försvinner, hur hus rivs ner. Han skriver om alla dessa människor från hans aktiva tid, som många av dem nu gått bort. Det vilar en melankoli över Lagercrantz text, då han skriver om den innevarande tiden. Och det är gripande och tungt att läsa.

Ett år på sextiotalet äger sin särskilda relevans som en personlig skildring av åtskilliga av Sveriges kulturelits medlemmar. Dessutom ger den fina inblickar i hur livet på en stor tidning tedde sig, för en redaktör, med alla dess krav från ägare, krav från medarbetare och krav från läsare.
— — —
Ett år på sextiotalet, Olof Lagercrantz, Wahlström & Widstrand 1991. ISBN: 91-46-16095-7. 250 sidor.