Bokrecension: Julianus

Julianus är skriven av Gore Vidal.

Julianus är en fiktiv självbiografi. Vidal berättar i sitt förord, att han i stor utsträckning hållit sig till den information man har om den siste ickekristna, prohellenistiska kejsaren och bara tillåtit sig smärre utvikningar. Själv är jag inte i besittning av tillräckliga referenskunskaper för att bedöma detta, men det litterära resultatet, själva boken, är ett mästerverk som skänker en stor läsglädje.

Boken begynner med filosoferna Libanius och Priscus brevväxling, där det visar sig att Libanius, omkring två decennier efter Julianus död, har satt sig före att skriva en memoarbok om sin hjälte. Priscus visar sig vara i besittning av Julianus ofullbordade självbiografi och dessutom en dagbok. De två smågruffande filosoferna kommer så överens om att Libanius får tillgång till texterna. Både Libanius och Priscus kände kejsaren personligen, men från olika perspektiv, och har därför båda kommenterat texterna som i framställningen stammar från Julianus.

Vad vi finner i Julianus, är således 1) Brev mellan Libanius och Priscus; 2) Julianus ofullbordade självbiografi; 3) Julianus dagbok, som tar vid där självbiografin tar slut; 4) Libanius och Priscus kommentarer, eller om man så vill, textkritiska anmärkningar. — Och allt detta är fiktion. Även om händelseförlopp alltså är grundade i de historiska källorna. Detta sätt att skriva Julianus historia, ger en ultrarealistisk känsla åt texten.

Julianus själv, i Vidals skildring, framstår som en något naiv filosof, som råkar vara brorsbarn till Konstantin den store, som påbjöd kristendom som religion för Romarriket. När Julianus kusin, Constantius, är kejsare, blir Julianus upphöjd till caesar – vid den här tiden en sorts underkung, underställd kejsaren, för att bekämpa germanerna som hotar Romarriket i norr, medan Constantius bekämpar perserna i öst.

Constantius är kristen. Julianus har vänt tillbaka till forn sed, och dyrkar de gamla gudarna, i synnerhet solguden Helios, även om han i praktiken är monoteist, och dyrkar den Evige, bortom dennes gestaltningar i olika gudomar. Julianus ser med avsmak hur »galiléerna« tar sig allt större inflytande på bekostnad av de hellenistiska gudarna och den hellenistiska kulturen. Han bestämmer sig för att verka för en återgång till de gamla gudarna. Med tiden reser sig Julianus mot sin kusin, och blir själv kejsare. Därefter drar han själv ut i fält mot perserna, och under fälttåget stupar han.

Nåväl, jag ska inte återberätta Julianus biografi i detalj. Även om det varit värt ett inlägg för sig självt.

* * *

Åtskilliga temata är högst fascinerande i Vidals Julianus. Till exempel skildringen av Julianus upphöjelse från, visserligen ädel, student i Aten, via diverse intriger som mestadels sker bortom hans egen påverkan, till kejsarvärdigheten. Julianus växer in i en roll som han egentligen aldrig eftersträvade, men heller inte betackar sig för. Han erkänner villigt att han vill berömmelsen. Vidals skildring av Julianus tidiga möte med Constantius är storartad litteratur, då Constantius uppträder i upphöjd majestät, omgiven av ett omfattande och strikt ceremoniell... Läsaren får en stor känsla av egen närvaro vid hovet.

Julianus, som av kristna fått tillnamnet »Avfällingen«, växte upp som kristen. Emellertid lämnar han kristendomen för de gamla gudarna. Han byter inte från en religion till ateism, utan går från en vidskepelse till en annan. Det hindrar emellertid inte, att de argument som han, i Vidals skildring, för fram mot kristendomen äger aktualitet än i dag. I synnerhet polemiserar han mot de kristnas inre strider och den av kyrkan nyss fastslagna treenighetsläran, som han ser som polyteism. (Tänk att treenighetsläran en gång var ny, fastslagen av ett kyrkomöte!)

* * *

Jag är snarast pubertalt förtjust i romartiden. Jag älskar färgerna, språket, (de förkristna) kejsarna och legionerna, och tycker fortfarande att »Gladiator« och »Spartacus« är fantastiska filmer... Julianus passar mig som hand i handske. Och den borde passa även andra med ens ett uns av historiskt intresse i sig. Även bokens form är spännande. Filosofernas pikar till varandra levandegör texterna, och skapar känslan av att det faktiskt finns levande människor bakom texterna (hur mycket fiktion de än är). Att sen språket i sig är utsökt skadar på intet vis... — Gore Vidals Julianus får mig att vilja skaffa fram mer litteratur om denne den siste icke-kristna kejsaren, om hans kamp mot den nya religionen och om hans liv.
– – –
Julianus, Gore Vidal, Bonniers 1966. 413 sid.