måndag 21 december 2009

Om poesi i praktiken

Sa jag att jag jobbar som begravningsentreprenör? Jag gillar mitt jobb. Jag gillar den poetiska aspekten av mitt jobb. Jag har sett hundratals döda. Jag har sett vackra farmödrar avsomnade i sina sängar. Jag har sett groteska offer för suicid och bortglömda människor som suttit döda i sina hem i veckor och månader, innan någon upptäckt dem. Jag har begravt hundratals människor, och talat med tusentals sörjande anhöriga.

Jag ger detta ett litterärt värde, ett poetiskt värde. Det outsägligt hemska och tragiska, kombinerat med det vackra vi försöker göra för dem: en oändligt värdig begravningsceremoni, med total aktning för det liv de döda levt. – Men samtidigt: ett skådespel. Vi begravningsentreprenörer har vårt yrke just som ett jobb. När jag kommer hem drar jag av mig min vita skjorta och tar på mig en flanellskjorta. Kostymbyxorna blir jeans, och strumporna blir raggsockar.

Jag ger mitt jobb ett litterärt värde: det tål att beskrivas med ord, och mina memoarer rymmer berättelser som få andra har någon erfarenhet av. Jag trivs med mitt jobb. Att stå omgiven av yttersta förtvivlan, stolt och rakryggad, och göra av situationen det bästa som kan göras av situationen.

I mina anteckningsböcker finns mementon för en verklighet som få någonsin ser.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Dö' med värdighet
är få förunnat.

Aldrig är vi så utlämnade
nakna och på andras villkor
som vi är som avlidna.

Det outsägligt hemska o tragiska
finns i betraktarens öga!

Döden själv-är vacker och slutgiltig!
Gladiatan

Creutz sa...

Vackert!