Ibland, kanske...

Ibland blir jag nostalgisk över en tanke på något; kanske något högst vardagligt. En välfylld anteckningsbok, en vältummad poesivolym, en blyertspenna väl nedskriven tills den bara är en liten stump.

Ibland drömmer jag om något; kanske en liten bok, 200 telefonbokstunna sidor där våra främsta dikter är tryckta med liten, liten stil: Boye, Ekelöf, Lagerkvist, Södergran. Men ingen djävla »Hercules arla en morgon stod upp«, utan poesi som faktiskt kan betyda något för någon. Och pärmarna ska vara svarta och hårda. Sidorna ska ha hundöron. Jag ska hitta i den utan och innan.

Ibland skräms jag av något; kanske över all tid som jag låter rinna mellan mina fingrar, medan jag uppdaterar statussidan på Facebook, röker min tionde cigarett för dagen, eller ser reprisen av ett teveprogram som jag redan sett – när jag kunde ha läst, skrivit, memorerat de vackraste dikter vi har.