Bokrecension: Den osynliga domstolen

Den osynliga domstolen: En bok om Franz Kafka är skriven av Torsten Ekbom.

Det var dags att läsa en kafkabiografi. Och då hittade jag Ekboms bok. Ett ganska bra val. I Ekboms bok får läsaren följa Kafkas yttre och inre liv från början till slutet. Boken bygger i mycket stor omfattning på analyser av Kafkas texter, som Ekbom belyser med andra författares, vänners och samtidas texter. Det är alltså många, många citat. Ofta långa.

Det är uppenbart att "kafkalogin" (Ekboms term) gjort Kafka till ett offer för hutlös hermeneutik. Det tolkas och läses in och man försöker hitta nycklar för att rätt förstå hans noveller. Ett exempel från Ekbom själv, där han tolkar En liten kvinna, som handlar om just en kvinna som är ursinnig på berättelsens huvudperson utan egentlig anledning:

"Kafka ger inte många ledtrådar till hur denna parabel skall läsas, men enligt min mening finns en tolkning som med ens gör denna novell glasklar: den lilla damen är helt enkelt Kafkas musa, och bland de nio muserna skulle man närmast kunna tänka sig att hyresvärdinnan bär namnet Melpomene, tragedins musa." (sid. 316)

Så kan det vara. Men med denna mängd inläsningar finns det en risk att berättelsen i sig, själva aktörerna och det berättelsen berättar, hamnar i bakgrunden. Det blir viktigare att förstå vad berättelsen egentligen handlar om, än att ta del av berättelsen i sig.

Kafkalogernas läsning av Kafka blir lite som teologernas läsning av Bibeln. Det finns dolda agendor i bibeltexten. Det finns alldeles säkert dolda agendor också i Kafkas texter. Men den uppenbara betydelsen: känslan av ångest, tragedi, mardröm får inte trängas undan för att försöka konstruera en dold betydelse bakom berättelsen.

För Kafka är en mardrömmens nedtecknare. Många berättelser förefaller ha tagit avstamp rent konkret i Kafkas egna drömmar. De mest absurda händelser, som de övernaturligheter som läkaren i novellen En lantdoktor råkar ut för, blir med drömmens logik alldeles naturliga. Då blir det inte så djävla märkligt att det gömmer sig en knekt med två hästar i ladugården, och att han våldför sig på läkarens piga medan läkaren själv far i väg med hästarna, som bär honom mil bort på minuter. Ekbom skriver träffande:

"Den mycket speciella Kafkaatmosfären, kan man tillägga, uppstår när denna ändrade grundförutsättning, det svarta hålet i berättelsen, inte på något sätt uppfattas som onormal av personerna i texten, bara av läsaren." (sid. 334)

Ekbom gör ett bra jobb med att teckna Kafkas inre, Kafkas rörliga, ångestladdade sinne. Det sinne varur Processen och Domen kan komma. Ekbom låter läsaren förstå Kafkas mindrevärdeskomplex inför fadern, hans kult av skrivandet, hans självkritik som är svåruthärdlig att ta del av.

Om man är intresserad av Kafka kan – och kanske till och med bör – man ta del av denna bok. Men boken kräver ett genuint intresse och gärna en viss bekantskap med Kafkas berättelser.