Det här är två böcker. Janson börjar med att skriva latinets kulturhistoria, och delar upp den på två perioder: den antika och den medeltida. Därefter följer en svårforcerad del med latinsk språklära.
Den första delen, som blir en genomgång av Romarrikets och i någon mån västerlandets historia ur språkets synvinkel, är utomordentligt intressant. Där lyckas också Janson med bedriften att, trots att han är ultraakademiker, inte skriva som en sådan. Det är enkelt, rakt och begripligt. Rentav levande och inbjudande. Man känner liksom lite stoftdoft från antiken.
Den andra delen är en lärobok. Jag upplever att texten i läroboksdelen av Latin är otroligt kompakt. Och inte särskilt inbjudande för den som vill lära sig latin, utan att vara fantastiskt intresserad. Läs här:
"Tillsammans finns det för varje verb etthundratjugo olika former som anger person och tidsform. Därtill kommer till exempel infinitiv, monstráre, 'att visa', particip som mónstrans, 'visande', och monstrátus, 'visad', imperativ, monstra, 'visa!', samt en del andra. Participen har många former, som redovisas ovan under rubriken Adjektiv, och räknar man in alla dem så kommer man fram till att ett latinskt verb kan uppträda i bortåt tre hundra olika former." (sid. 198).Det må vara sant. Liksom Jansons förklaring att alla dessa former har direkta svenska motsvarigheter. Men att inledningsvis i latinintresset få detta berg av grammatik framför sig... Man får mer känslan av att den delen av boken är till för att visa att det inte är nån barnlek att lära sig språk, och att briljera med grammatikaliska termer i kubik: att få med så mycket grammatik som möjligt på så liten yta som möjligt...
Boken avslutas med en ordlista med latinska ord och mer eller mindre kända fraser.
Boken finns dock i pocket och är väl värd att läsa för sina första 176 sidor. Den renodlat grammatiska delen är mer för fantaster. Ordlistan som följer med kan dock vara intressant även för lekmannen.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar