torsdag 4 juli 2019

Bokrecension: Strountes | Gunnar Ekelöf

Strountes är en diktsamling av Gunnar Ekelöf (1907-1968). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från 1966.

* * *

Strunt. Så uttalas titeln på Gunnar Ekelöfs diktsamling Strountes. Och liksom titeln blir en drift med högtravande språkbruk är väl en del av dikterna i samlingen också en drift med högtravande diktande. Men det är inte bara så: de lättsamma nonsensdikternas sviter bryts i samlingen av seriös poesi.

Så här är somt sockrat, somt salt. Det finns utrymme för en dikt om en lammkotlett som inte vill bli uppäten, och en dikt om en solstrimma, likväl som en känd ljudvarierande dikt om skallighet: "Den gamla vanliga skalligheten", och så vidare.

Men dikterna utmanar också själva språklighetens gränser, ja, gränserna för vad som är möjligt att uttrycka med formuleringar och ord, utan att det blir helt obegripligt; eller: att det faktiskt blir obegripligt men ändå bevarar en ordklang som är tilltalande eller suggererande.

Då och då drar dikterna söderut: till Italien, till tider som förflutit: förflutenhetens gudadyrkare skymtar förbi, men också de kristna, ja, en munk med ”benfingerhänder rabblande”. Vid ett tillfälle får vi en legendartad pesthistoria.

Grönköpings-poeten A:lfred V:stl-nd får låna författaralias till en del dikter, däribland en kyrkogårdsdikt, som jag först tycker var tilltalande, men som vid närmare läsning avslöjar sig som tom: bilderna är klichéer eller haltar, språket tillkämpat ålderdomligt. En genrelek, tänker jag till sist om den och dess fjärilar på gravstenar.

Men direkt efter den dikten kommer en effektfullare, genuin dödsdikt, om döda som träder ur sina gravar och söker upp sina försvunna hem och dess innevånare, där de knackar på portarna:
"De håller fram minnen, de knackar med knotor
med knotor, med knotor"
Visst saknar de stundom en del ben, men de gör oss ingen skada, dessa döda: det är de levande som förmår skada oss, säger dikten.

Några rader i en annan dikt anklagar Sverige för att vara våldsamt sterilt i ett radikalt språkbruk som väl knappt tål budskapets allvar:
"Sverige, fasterland, på sin höjd mosterland
Natur, djupfryst, plastinlagd
garanterat bacillfri
aldrig vidrörd av människohand"
Suggestiv är dikten ”I Helskogen”, som gestaltar ett skogslandskap som ett dödslandskap, bortom årstider, ett skymningsland, där det ligger ett rådjurskadaver. Och så har vi en allvarlig inledning till ytterligare en dikt:
"Himlen är långt borta
Jag har inte sett den
Men helvetet har jag sett
det är ständigt nära
Och jorden, den spetälska:
Vad härjad skönhet bär ej dess drag!"
Dessa rader äger påtaglig begriplighet. Diktens fortsättning är betydligt svårare att förstå; där finns könslighet, smekningar, konstreflexion, konträrism…

* * *

Ekelöf leker i Strountes med det allvarsamma och det nonsensbetonade sida vid sida. Själv skriver han:
"När man kommit så långt som jag i meningslöshet
är vart ord åter intressant …"
Jag tror att formuleringen kan tillåtas illustrera modernismens utnyttjade av ordens potens, utnyttjande så långt det gick tills kraften gick ur dem; då, därefter, kan orden åter, gjorda impotenta eller snarare urlakade och nedlugnade igen, fyllas med mening, laddas igen.

Diktandet i Strountes kan på så sätt delvis förstås som ett utforskande av orden bortom den maximerade meningsfullheten, i en ny meningsfullhet. Ett försök att återigen skapa ett poetiskt språk.

Det är också intressant att Ekelöf tillåter sig lekfullheten. I en samtid av superseriös och svårbegriplig poesi vågar han bli ekivok, tramsig, dubbeltydig. Det är en befriande erfarenhet att göra: att Ekelöf tillåter sig att vara lustig.

En av Sveriges absolut främsta poeter förblir Gunnar Ekelöf hursomhelst.
– – –
Strountes, Gunnar Ekelöf. Bokförlaget Aldus / Bonniers 1966. 71 sidor.

0 kommentarer: