Bokrecension: Ingen människa är en ö | Sture Linnér

Ingen människa är en ö är skriven av Sture Linnér (1917–2010). Boken utkom år 2007.

* * *

För att en bok som Ingen människa är en ö ska kunna sättas in i ett sammanhang är det rimligt att känna till något om vem Sture Linnér var. Därför först några ord om honom.

Sture Linnér är nog i dag mest ihågkommen som en stor vän av Grekland. Han kunde dess historia och kände dess nutid och var dessutom periodvis bosatt i landet. Linnér blev professor i grekiska språket och litteraturen. Och så var han gift med en grekisk kvinna, Clio. 

Kort sagt: Sture Linnér kunde Grekland. 

Men det är inte allt. Linnér kom också att ägna sig åt internationellt arbete. Dels i Röda korset, och dels för FN, där han under Kongokrisen blev Dag Hammarskjölds närmaste man. 

Redan av det nu sagda kan vi förstå att Sture Linnér hade mycket stora kontaktytor. Han träffade grekiska bönder under den tyska ockupationen. Han kände Dag Hammarskjöld personligen. Han var med på ett hörn under Vita rosens verksamhet genom att dela ut en del flygblad. Och han var kompis med Barbro ”Bang” Alving. 

I Ingen människa är en ö skriver Linnér några texter för att hylla en del av sina vänner och bekanta, personer som han uppenbarligen imponerats av i någon mån, eller personer som gjort stort intryck på honom. 

Det är ofta människor som gjort motstånd eller som stått mot strömmen. Linnér skriver att de samtliga ”ägde något gemensamt: en inre rikedom, en andlig storhet, ett lugnt vilande i sig”. Han menar också att dessa personer ”förmådde dela med sig av denna sin själsliga styrka”.

* * *

Så vilka är det som Linnér berättar om? De är av högst olika typer. 

Vi har generalmajoren Gösta Törngren. Då Linnér var inkallad på Gotland under andra världskriget fann han gemenskap över gradnivåer med den botaniskt intresserade och bildade militären, som en gång blivit degraderad och befordrad direkt efter vartannat av marskalken Mannerheim.

I ett annat porträtt berättar Linnér om en kambodjansk flicka som han en gång mötte i ett gästhem i Kambodja. Hon har lidit svårt under Röda Khmererna och satt nu och läste ett kambodjanskt urval av Aristoteles-texter. Linnér bestämde sig för att hjälpa henne och smugglade henne över gränsen till Thailand. Han skulle senare oväntat träffa henne igen i ett flyktingläger i Somalia. Där stod hon och delade ut mjölk i sin tjänst för Röda korset.

Givetvis berättar Linnér också om sin vän Dag Hammarskjöld, en person som det nog inte alltid var så lätt för utomstående att komma nära. Linnér verkar emellertid ha kommit in i Hammarskjölds privata sfär och blivit en vän på riktigt, samtidigt som de jobbade tillsammans. Linnérs hågkomster är naturligtvis ovärderliga. 

Värt att notera är ju att det först var tänkt att Linnér och Hammarskjöld skulle sitta båda två i det flygplan som kraschade, varvid Hammarskjöld dog. Generalsekreteraren hade dock precis innan avfärd uttryckt att det var onödigt att de båda lämnade Leopoldville. Linnér steg av, och det räddade hans liv.

Det är knappast långsökt att Linnér dessutom lärde känna Giorgos Seferis, nobelpristagare i litteratur 1963. Om denne man skriver han också inkännande och varmt. Likaså om Allan Edwall, vars teknik som skådespelare vi får stifta viss bekantskap med.

Och Linnér skriver också om ytterligare fler personer som han träffade under kortare eller längre tid av sitt liv.

* * *

Olika kapitel i Ingen människa är en ö är skrivna på olika vis. Ibland berättar Linnér sina minnen på mer traditionellt vis, ibland återger han långa avsnitt ur brev han skickat och fått. De senare gör ju att läsaren upplever att man kommer alldeles särskilt nära de porträtterade. Man läser ju faktiskt deras privata budskap till en vän. Dessutom citerar Linnér gärna ur dikter.

Porträtten skiljer sig från vanliga biografiska framställningar på så vis, att de förra i de flesta fall är vänporträtt. De är avsedda att vara hyllande, men de är likväl inte måttlöst, ogrekiskt berömmande. Linnér ska också ha en eloge för att han undviker att ställa sig själv i strålkastarljuset på narcissistiskt vis; han finns med, eftersom han själv är den röda tråden mellan skildringarna, och vi förstår att han många gånger varit viktig, men han är inte huvudsaken: det är hans vänner, de porträtterade, som är det centrala, och de människor som de var.
– – –
Sture Linnér, Ingen människa är en ö. Stockholm: Norstedts, 2007. 167 sidor.

Bokrecension: Banbrytare och stigfinnare | Henry Olsson

Henry Olsson

Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser är skriven av litteraturhistorikern Henry Olsson (1896–1985). Boken utkom år 1984.

* * *

Banbrytare och stigfinnare är en tung liten bok, där litteraturhistorikern Henry Olsson, likaledes ledamot av Svenska Akademien sedan 1952, i ett antal samlade texter från olika sammanhang framförallt berättar om människor han haft med att göra eller som han är väl inläst på.

De flesta av texterna förefaller en gång ha framförts som anföranden och de kommer från olika tider. Den äldsta är daterad 1951 och den yngsta 1975. En text är inte försedd med årtal.

Något av det särskilt intressanta i samlingen återfinner vi i de texter som behandlar Henrik Schück (1855–1947) respektive Martin Lamm (1880–1950), två litteraturhistoriska portalfigurer, där den senare är den förres lärjunge inom området. Olsson berättar inte bara om dessa personers bakgrund och verksamhet, utan också om hur de framstod som personer.

Språkvetaren och dialektforskaren Bengt Hesselman, som också behandlas, var dock sedan tidigare okänd för mig. Olsson vidgar här mitt vetande genom sitt inträdestal i Svenska Akademien över sin företrädare på stol nummer 5.

Givande är också den djupa genomgången av Hjalmar Branting, hans far och mor och hans äktenskap. Arbetarhövdingen vars anletsdrag man gärna tänker sig huggna i monumental sten blir här en mjukare och mänskligare. 

Vidare läser jag gärna den korta skissen över Per Hallström skriven dennes dödsår, 1960. Olsson belyser det bestående och det bittra hos denne författare som mötte ödet att bli ställd i skuggan redan under sin livstid.

* * *

Henry Olssons prosa i dessa tal och texter är massiv. Sida upp och sida ner levererar Olsson stycken som äger tyngd men knappast mycket av stuns. De är seriösa, sällan publikfriande. Kanhända kan de i de flesta fallen karaktäriseras som akademiska i tonen, såsom akademiska texter skrivs när de ska läsas av andra akademiker. De är rejäla, utan utsmyckning.

Banbrytare och stigfinnare är givande läsning för var och en som vill utöka sin förståelse för det litterära Sverige under de personers tid som däri skildras. Till största delen då sent 1800-tal och första delen av 1900-talet. Det är en liten bok med stor tyngd, både språkligt och innehållsmässigt.
– – –
Henry Olsson, Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1984. 186 sidor.

Bokrecension: Vandring kring en sjö | Algot Werin

Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser är skriven av litteraturhistorikern Algot Werin (1892–1975). Boken utkom 1967.

* * *

Inom akademisk humaniora finns två huvudtyper av författare.

Den första typen vill dela med sig av sin kunskap på klarast och mest pedagogiskt vis.

Den andra typen vill få andra att förstå hur mycket de själva kan, inklusive nyanserna i det akademiska lingot.

Den förra typen är bra, den senare typen är ett oting.

Algot Werin tillhör defintivt den förra typen. Hans essay-samling Vandring kring en sjö är ett utmärkt exempel på hur akademiska kunskaper kan förmedlas på ett snyggt, klart och pedagogiskt vis. Boken är dessutom underhållande!

Werin har jag tidigare främst mött som en av de främsta experterna på Vilhelm Ekelund. Och nog finns Ekelund med också i denna bok, men Werin berättar också om många andra framstående författare, dels utifrån sin forskargärning och dels utifrån personlig bekantskap.

Den långa essän om Frans G. Bengtsson, främst om hans tid som diktare, är till exempel ovärderlig och innehåller långa utdrag ur brev som Bengtsson skrev till sin vän och rådgivare Werin. Vi möter genom Werin inte bara poeten Bengtsson, utan också människan och vännen Bengtsson.

Några andra av de synnerligen litterära personligheter som behandlas skriver om är Esaias Tegnér, Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg och Ola Hansson. Vilhelm Ekelund delar ett kapitel med Edith Södergran, eftersom ämnet för essayen är ett brev Södergran skrivit till Ekelund. En annan person som nämns emellanåt är Fredrik Böök.

* * *

Det finns givetvis en överhängande risk att ämnen som döda författare, varav många är föga lästa i dag, blir knastertorra. Men Werin är nu inte bara litteraturforskare, utan även en författare i egen rätt: han förmår skriva om dessa förhållandevis specialiserade områden – som till exempel Esaias Tegnérs psykiska och fysiska hälsa – på ett vis som gör att även en läsare som annars näppeligen intresserar sig för ämnet nog kan fångas upp och gärna följa Werins undersökning.

Texterna som utgör Vandring kring en sjö har samtliga på ett undantag när varit publicerade tidigare. De har skrivits under skilda tider. Werins klara stämma känner man dock överallt igen. Han är tydlig, aldrig dunkel, skriver aldrig högtravande och av någon snobbism märks inte ett spår.

Men det blir inte heller inte fråga om onödiga förenklingar. I ett kapitel som rör de mycket omdiskuterade omständigheterna kring det mordförsök som Carl Jonas Love Almqvist dömdes för i sin frånvaro är Werin noga med att presentera olika synpunkter, samtidigt som han förklarar sin egen uppfattning.

Vandring kring en sjö är en bok som passar både den läsare som intresserar sig särskilt för något av de ämnen Werin skriver om, och för den som mer generellt vill ta del av njutbar litteraturhistoria. För min egen del blev det fråga om både-och: Tegnér och Ekelund är särskilt viktiga författare för mig, men alla texterna är givande. Jag gläds över att ha fått läsa dem samtliga.
– – –
Algot Werin, Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser. Lund: Gleerups, 1967. 245 sidor.

Bokrecension: Den goda trätan | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz. 

Den goda trätan är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970), författare och poet, ledamot av Svenska Akademien. Boken kom ut år 1956

* * *

Den goda trätan rymmer essayer, artiklar och tal som av allt att döma samlats från flera år. De flesta ämnena som tas upp är djupt humanistiska. Siwertz reflekterar till exempel över det komiska och över självbiografin, över studentliv och över enskilda gestalter som Jacob Wallenberg – 1700-talsförfattaren som skrev mästerverket Min son på galejan. Fler av texterna är uppenbarligen skrivna med andra världskriget som mörk bakgrund.

Siwertz skriver bra, med spänst och elegans. Det är trivsamt att läsa honom. Men det ligger en viss bildningsförnäm fernissa över Siwertz sätt att skriva; han anser sig tydligen ha en publik som inte är i behov av översättningar, åtminstone endast undantagsvis. Sådan medveten eller omedveten snobbism kan irritera mig, liksom ovanan att använda urbrukfallna glosor, som man aldrig ser annars: de verkar då stå där blott och enbart för att signalera författarens stora bildning, för oss andra att begapa. 

I själva verket blir sådant till läsehinder.

Vare det mig nu och alltid avlägset och främmande att ivra för språklig förflackning! Vare det mig å andra sidan lika avlägset och fjärran att gilla språkligt dunkel. Rätt ord på rätt plats är det riktiga.

Likväl må man också förstå den bildade skribentens önskan att åtminstone ibland tillåta sig användning av ord som endast förstås av de få. Han eller hon måste få vara högtravande ibland. Och den fåfängan är väl tillåten att duka under för åtminstone i den litterära essayen. Varest annars?

* * *

Allt är inte författare och verk. En del i Den goda trätan är också hav och segling. Segling var ett fritidsnöje för Siwertz som han lovsjunger i bokens två sista texter. Då blir det vågor och skyar. Och molnen får för övrigt också ett eget kapitel. 

Själv fångas jag av de mer litteraturhistoriska eller litteraturvetenskapligt resonerande texterna. En text heter till exempel ”Något måste hända” och analyserar bland annat betydelsen av händelser i skönlitteraturen, åtminstone i någon mån i polemik mot litteraturtraditioner där sådant nedvärderats. Men även den psykologiska romanen behöver handling, om jag förstår Siwertz rätt. Handlingen berättar om människan som handlar.

”Allt som kan förklaras kan också bortförklaras. Men i våra handlingar ger vi oss på ett helt annat sätt. Där skjuter även vårt omedvetna upp i ljuset, ofta till häpnad även för oss själva.”

I en annan text, ”Tankar inför en novellantologi”, skriver Siwertz om novellens fördelar på ett mycket intagande vis. Han skriver:

”Den riktiga novellen är en konstart av strängare, pregnantare natur än romanen. Den kräver egentligen en uppbyggnad och koncentration som är släkt med dramats. Dess korthet är inte lättja, inte fattigdom utan en form av måttkänsla och behärskad energi.”

Jag vill gärna tänka mig att den goda novellen just är ett uttryck för något koncentrerat, snarare än ett uttryck för att någon inte orkade skriva längre eller hålla ihop en berättelse i större format, rent textmässigt. 

I novellen måste varje mening vara relevant, i romanen kan kanske en och annan överflödsmening absorberas av det stora hela. Med detta vill jag naturligtvis inte avser nedvärdera romanen som typ av litteratur på något som helst vis. Jag vill bara betona novellens rätt att vara sin egen typ av litteratur, sin egen form. Den är inte en kort roman, eller begynnelsen till en roman, utan ett verk och ett avslutat helt i sin egen rätt.

* * *

Det kan också noteras att Siwertz i förbifarten, som det verkar, formulerar ett antal mycket välsnidade aforismer i sina texter. Här några:

"Den modige är ofta en man som inte vågar darra."

"Inte ens kaos kan vara kaos annat än för en tanke rotad i kosmos."

"Bland alla vanskliga vittnesmål är vittnesmålet om dig själv det vanskligaste."

Man kan nog leta genom hela citatböcker utan att hitta pärlor som dessa...!

* * *

Den goda trätan är en mycket läsvärd bok. Ja, jag har anmärkt på ett visst inslag av bildningsfinhet, men må det så vara då. Det är tillåtet att vara bildningsfin. Siwertz, med sin enorma litterära produktion har väl lov att hålla huvudet högt och nacken rak. Hursomhelst är texterna i boken mycket välskrivna och den intresserade kommer att hitta mycket gott att ta vara på där.
– – –
Sigfrid Siwertz, Den goda trätan. Stockholm: Bonniers, 1956. 301 sidor.

Bokrecension: Italienska bref | Per Hallström

Florens, Toscana

Italienska bref är skriven av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1901.

* * *

Per Hallström tycker mycket om Italien. Det är ifrån resor till detta land i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som texterna i Italienska bref kommer. Texterna beskriver städer han besökt och människor som han träffat och i stor omfattning rika naturintryck, som han med exploderande färger och mängder av adjektiv låter oss få del av. 

I huvudsak är det platser i den norra delen av landet som breven handlar om, men han har även besökt Sicilien och andra områden. Rom finns med, men det verkar vara Toscana som vunnit hans hjärta framför allt, möjligen tillsammans med Venedig.

I dag är det givande att läsa Hallströms Italienska bref inte minst av den anledningen att det skänker kontakt med ett Italien såsom det såg ut innan massturismens dagar; ett Italien som är medvetet om sin skönhet och sin historia, men där nordeuropéer och amerikaner inte fyller varje gata i färgglada badshorts. 

Hallström är på det stora hela, vad det verkar, tämligen ensam som utlänning under sina resor och kommer på så sätt i nära kontakt inte bara med miljöerna som sådana, utan också med människorna där. Turisthanteringen är inte, så att säga, industrialiserad och automatiserad.

* * *

Bäst är de brev där Hallström inte svävar iväg alltför långt i sina ansträngningar att beskriva något enastående och fantastiskt och idylliskt. Skildringen av ett besök i Bocca d'Arno, en bardort utanför Pisa, är av detta slag. Människorna han möter är levande och naturen också: den ännu ganska öde stranden med nästan tomma badhytter och den svårforcerade, stora sandiga skogen i närheten.

När Hallström skriver om San Gimignano, ”ett stycke medeltid midt i det flammande solskenet”, introducerar han mig till en stad jag tidigare inte kände till, men som jag får en omedelbar lust att besöka. Staden, berättar Hallström, blommade på 1200-talet, men ger nu, alltså 1901, intryck av att vara märkvärdigt bevarad såsom den då var, som om renässansen hoppats över här.

Vidare beskriver den uppenbart religiöst skeptiske Hallström katolska processioner och ceremonier, och han dröjer vid konstverk. Den beundrade Michelangelo har fått ett eget kapitel, liksom poeten Percy Bysshe Shelley, vars grav Hallström besöker i Rom.

* * *

Språket i Italienska bref är vackert, men miljöbeskrivningarna är på sina ställen väl prunkande. Det kan bli tröttande läsning i längden. Möjligen kan också meningsbyggnaden emellanåt bli en aning mer komplicerad än vad som hade varit nödvändigt. Men så är nu en gång Hallströms stil.

Per Hallströms Italienska bref skrevs under resor mellan december 1897 och juni 1901. Han trivdes där, och trivseln sprids till läsaren av hans beskrivningar. Vi kan fortfarande uppleva Italien i all dess härlighet, men vi kan inte att uppleva Italien såsom Hallström upplevde det, omkring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet, annat än i beskrivningar som dessa.
– – –
Per Hallström, Italienska bref. Stockholm: C. & E. Gernandts förlags aktiebolag, 1901. 224 sidor.

Bokrecension: Händelser | Per Hallström

Per Hallström

Händelser. Noveller är skriven av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1927. 

* * *

Per Hallström får nog kallas en bortglömd författare. När han nämns, är det ofta som ”den siste nittiotalisten”, och man sätter honom därmed i samma författargeneration som Fröding och von Heidenstam. 

Läser man Sven Delblanc i det klassiska översiktsverket Den svenska litteraturen får man veta att novellen var Hallströms medium framför andra, men Delblanc skriver också att Hallström ”var och förblev en smula otursförföljd”, i det att han hade att kämpa i den litterära konkurrensen mot sådana som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Någon ”[n]ationaldiktare kunde han aldrig bli, han var intelligensaristokrat och omutligt solitär i sitt rollspel", skriver han vidare.

Vare det nu med detta som det vill, i novellsamlingen Händelser är Hallström i högform. I stort sett alla berättelserna är bra, flera mycket bra. Flera av dem utspelar sig mot slutet av 1800-talet, men en del i mellankrigstid.

Även om novellerna innehåller händelser är det emellertid knappast händelserna i sig som intresserar författaren; det är personernas psykologiska reaktioner på händelserna. Händelserna är i skildringarna bakgrunden till de reaktioner de inblandade människorna får.

Grundstämningen är vemodig. Även om solen händelsevis skiner i Hallströms noveller någon gång, är det mulet ändå. Folk dör, kämpar med sig själva, är oförstådda. Glatt är det sällan, om någonsin. Språket är balanserat och använder sig inte av stämningsskapande effekter eller överord. 

* * *

Låt mig nämna tre av de berättelser ur samlingen som gör störst intryck på mig.

Till de särskilt dystra historierna hör ”Pyramus och Thisbe”, en kort historia om två barn, en liten flicka och en liten pojke. Deras familjer har hyrt sommarhus bredvid varandra, och de råkas en dag och leker tillsammans. Det visar sig att det ena barnet smittat det andra med difteri. 

De råkas aldrig mer, insjuknar båda två och dör; man bränner på doktorns inrådan deras leksaker, och det faller sig så att man gör det i samma hög. Däri står dockan upp som flickan haft med sig den där enda dagen de lekte tillsammans.

Det psykologiska porträttet i "Flussvasen" av Magna Chorée på ett ålderdomshem är också intressant. En betydande del av hennes liv cirklar kring en livslögn, om en sedan länge passerad förälskelse i en sedan länge död man. Under en sjukdom snuddar de verkliga omständigheterna vid hennes medvetande, men hon förmår inte ta dem till sig.

”Kolmilan” handlar om en kolare som brinner till döds vid en olycka vid en mila. Nästan ingenting blir kvar av honom. När hans kamrater förstår vad som hänt tillkallar de en präst, som tar sig ut i skogen för att förrätta en begravning; det är viktigt för kolarna att den döde visas heder. Såväl den gamle prästen som kolarna skildras enkelt men mycket trovärdigt.

* * *

Per Hallström är väl värd att läsa än i dag. En novellsamling som Händelser ger vid handen att vi här har att göra med en framstående stilist och en skarpögd själaskådare.
– – –
Per Hallström, Händelser. Noveller. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1927. 344 sidor.

Omläsning: Bitterhetens syllogismer | E. M. Cioran

Bitterhetens syllogismer (fr. Syllogismes de l'amertume) är skriven av Emil Cioran (1911–1995), rumänsk-fransk filosof. 

Boken utkom på franska första gången 1952. Jag har läst en svensk översättning av Jon Milos i en upplaga från 2022. Denna upplaga rymmer också ett efterord av Cioran-experten Tobias Dahlkvist.

Jag recenserade 2010 samma bok i engelsk översättning: All Gall is Divided.

* * *

Jag vill mena att Ciorans livsprojekt blev att försöka formulera sig fram till sätt att förhålla sig till verklighetens karghet: en tillvaro där allt levande lider och dör och ingenting är säkert för det skeptiska genomskådandet; en tillvaro som inte görs mjuk av ideologisk narkos av vare sig politisk eller religiös art.

Cioran ger inga lösningar. Han är inte vägledare. Möjligen hjälper han läsaren se — se det som förfaller, ruttnar, går under. ”Vi är klarsynta marionetter, som bara duger till att göra miner inför det ohjälpliga”, skriver han. 

Kanske leder det ändå fram till metoder att stå ut: den rusning av svindel som stundvis drabbar den som inte sliter blicken från avgrunden? Eller en viss tillvänjning vid en generell hopplöshet?

Cioran skriver vidare. I hundratals varianter beskriver han den sena människans tomma värld, tomma liv, syfteslösa existens — utöver det djuriska. Och han äcklas av det mänskliga, föraktar det, inom och utom sig själv. Han leds vid livet och vågar se det inte som ett leende utan som en absurd grimas. För honom är inte livet som fenomen något självklart gott. Inte döden heller, men avgjort inte livet. 

Han skriver: ”Finns det någon som jämt och ständigt använder ordet 'liv'? – Vet då att han är sjuk.”

Få har någonsin skrivit så pessimistiskt som Cioran. Eller, som någon skulle säga, så skärskådande. Han skriver, och adressaten kan väl förefalla vara optimisten: ”Ingenting avslöjar så den banala människan som hennes vägran att bli besviken.”

Det går att andas i närheten av Ciorans texter. De blåser bort unken luft, med alla dess partiklar av förställningar och föreställningar. De blåser rent. Den radikala skepticismen bränner bort all svartnad kallbrand av försanthållanden.

Och där drogs jag med av bildspråket, något som åtminstone skenbarligen Cioran själv också gör ibland: glädjen över en drabbande bild blir möjligen då och då större än dess egentliga klarhet. Det förlåter man honom gärna; det spelar ju ändå ingen roll.

Vad leder det här till då? Det leder möjligen till att man fortfarande bygger sin stuga och hänger upp gardiner. Men under ett tomt himlavalv, och ovan en kall jord. Utan förmåga att längre bli vare sig besviken eller indignerad. 

* * *

Bitterhetens syllogismer är en relativt tidig bok av Cioran, en renodlad aforismsamling, där aforismerna placerats under ett antal rubriker. Några av dessa är ”Avgrundens bedragare”, ”Ensamhetens cirkus”, ”Den svindlande historien” och ”Tomhetens upphov”. 

Aforistiken, åtminstone i Ciorans tappning, gör det svårt att systematisera uppfattningar och sammanföra dem till större hållningar: det hade också svurit svårt mot Ciorans hela gärningar, som gick ut på att plocka isär, inte att foga samman. Han briljerar i fragmentets form och i den välslipade formuleringens form. 

Det är inte fråga om några systematiska angrepp mot ideologier och religioner; Cioran är bortom sådant. Tankemonstrens fall är redan faktum, och han agerar i utrymmet som uppstått där bakom och därefter. Han skriver: ”Med varje idé som föds hos oss, angrips något inom oss av förruttnelse.”

* * *

Det hade varit lätt att avfärda Cioran som en emo-filosof för tonåringar. Ibland är kanske hans formuleringar sådana att de också med gillande skulle citeras av sådana. Men inte enbart av dem. Ciorans söndersprängande iakttagelser förmår, som jag varit inne på, skapa rum där ideologierna, livsfilosofierna och religionerna klastrofobiskt greppat omkring sig. Han avväpnar det kaos som dessa frammanat som hot genom att titta kaoset rakt i synen, och där håller han kvar blicken.

Det är uppfriskande att läsa Cioran. Det är definitivt inte läsning för alla smaker. Men för den som förmår ta honom till sig kan han åstadkomma befrielse.
– – –
Emil Cioran, Bitterhetens syllogismer. Övers. Jon Milos. Efterord av Tobias Dahlkvist. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2022. 163 sidor.

Bokrecension: Resa i Sverige | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Resa i Sverige. Från Smygehuk till Pajala sommaren 1924 är skriven av Fredrik Böök (1883–1961). 

Boken utkom första gången 1924. Jag har läst en upplaga från 1928.

* * *

Året 1924 stod Bööks stjärna i zenit. Han hade varit professor i litteraturhistoria, han var den ledande litteraturkritiska rösten i Sverige. Han var ledamot i Svenska Akademien. Han hade gett ut en mängd böcker, av dem flera reseböcker. Under första världskriget hade han rest omkring i Europa och skrivit om det han sett och dem han mött. Han hade samlat sina litterära essayer i en mängd samlingsvolymer.

Kort sagt: Fredrik Böök var vid denna tid någon man lyssnade på inom den kulturella sfären i Sverige. Hans tendens var allmänt konservativ, och eftersom politiska toner anas i många av hans texter må det sägas att han var avgjort tyskvänlig och direkt avvisande mot radikal socialism av till exempel kommunistiskt och sovjetiskt slag. Och han ger varje intryck av att äga bildning av klassiskt snitt.

Han var också känd för sin goda svenska, sin stilkänsla. Det märker vi när vi läser Resa i Sverige, där Böök inte far till andra länder och berättar om sina iakttagelser, utan stannar i hemlandet. 

* * *

Den 10 juni 1924 drar Böök med sällskap från Hallandsåsen fram i en Cadillac vidare söderut till Helsingborg. De kommer till Lund och så till Smygehuk. Resan norrut går sedan via Bööks hemtrakter i Blekinge, via Kalmar och Öland vidare genom Östergötland och norrut. Siljan nås och Östersund och Haparanda. 

Man tar en avstickare i Finland, återkommer och anländer omsider i Pajala, innan kosan styrs söderut och man avslutar sin expedition den 20 juli i Stockholm.

Under resan får Böök anledning att kommentera allehanda byar och bygder. I allmänhet tycker han om vad han ser. Och uppenbart uppskattar den konservative kulturpersonligheten att åka bil. Ytterligare något man märker är Bööks faiblesse för växter; han skriver om olika blommor han ser, och nämner gärna deras latinska namn. Emellanåt får han anledning att återberätta någon historisk anekdot; dessa delar hör avgjort till bokens bästa.

Jämförelserna kan ibland blir av det mer våghalsiga slaget, men de är säkert skrivna med gott humör:

”I Kivik dröja vi; fiskläget, med de små husen inbäddade bland fruktträden, utgör den mest lyckade efterbildning som jag känner av labyrinten på Kreta, ty fast jag bott där en hel sommar och ofta besökt orten, har jag aldrig vågat mig in på de knaggliga och krokiga gatorna utan att gå vilse. Det är lättare att hitta i Berlin eller Paris.”

Frans G. Bengtsson, en annan det svenska språkets mästare, säger i en på det stora hela mycket berömmande recension av boken i Ord och Bild 1925:4:  ”Som stilist har Böök sannolikt aldrig förut nått så högt som här.” 

Och ja, boken är skriven på vackert språk, men den blir måhända en smula söt i smaken efter ett tag. Bengtsson talar om de väl många adjektiven. Och Bööks personliga farbroderlighet vilar också bekvämt över texten på något svårbestämbart sätt. Böök är en god iakttagare, men folklig kan han aldrig framstå som, hur gärna han än samtalar med folk han möter. 

Experten på Tegnér och Stagnelius är för lärd, för mycket estet, för kultiverad för att framstå som helt bekväm i samvaro med folk som är av annat slag än han själv.

* * *

Man kunde kanske tänka sig att Böök skulle svärmat för karga fjäll, ödemark och oskövlad natur. Så är dock inte fallet. Han uppskattar kulturen: hur människan brutit sig fram genom markerna och omformat dem efter sina behov. Det ligger en seger över det vilda i denna civilisationens frammarsch. 

Böök hyllar det rationella, det ordnade, det förnuftiga. Han berusas inte av friheten i stuglösa bygder, utan ser nyktert på nyttan med kommunikationer. Han skriver:

”... det gäller att slå tillbaka ödemarkens uppror mot kultursamhället. Allt som gör livet ljusare, rikare och mänskligare [är] en seger och triumf.”

Men samtidigt:

”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors kring oss alla.”

Vi kan vidare och konstatera att Bööks konservatism inte främst är av nostalgiskt slag, såsom den möter i denna bok. Han skriver: ”Om det gamla skall leva kvar, friskt och på egen rot, så måste det vara i öppen och fri tävlan med det nya; det skall vara älskat och föredraget för sin egen skull, på sakliga grunder och icke bara av historiska pietetsskäl.”

Kan vi kanske kalla Bööks inställning ett konservativt upplysningstänkande? 

* * *

Resa i Sverige kan med fördel läsas ännu i dag. Dels för att skapa sig en bild av Sverige såsom det mötte en betraktare för nära ett sekel sedan, och dels för att ta del av Bööks sätt att skriva svenska. Båda fullgoda skäl i sig själva att ägna tid åt boken.
– – –
Fredrik Böök, Resa i Sverige. Från Smygehuk till Pajala sommaren 1924. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1928. 242 sidor.

Bokrecension: Lars Hård | Jan Fridegård

Jan Fridegård

Lars Hård rymmer i en volym trilogin Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936) av Jan Fridegård (1897–1968). 

Samlingsupplagan som jag har läst utgavs 1949.

* * *

Lars Hård är en antihjälte. Han är inte en sympatisk man, inte en särskilt vänlig karl. Det hade varit lätt för Fridegård att skapa honom till ett ljus och en nåd i den statarmiljö där han sätter in honom, men det hade varit en idyllisering, och trilogin om Lars Hård är inte en idyll. 

Trots att berättelsen om Lars Hård åtminstone delvis är självbiografisk, har Fridegård inte förgyllt sin huvudperson.

Lars Hård är högfärdig över den bildning han samlat ihop, ser sig som särskilt utvald och förmer. Lars Hård är ansvarslös och utan praktisk kraft. Han är en son till statare, som några och tjugo år gammal återvänder till hemmiljön från fabriken i staden, och han kommer sig inte riktigt för något. Hans intressen är förvisso lagda åt det intellektuella hållet, men att ägna tid åt Nietzsche och Schopenhauer passar inte bra in i den miljö där han nu hamnat, den miljö som han kommer ifrån.

Den unge mannen charmar herrskapsfröknarna som besöker gården som statarna är knutna till, och får till ett och annat erotiskt äventyr med dem. Men en dag kommer ett brev från staden. Det är från en gravid kvinna, som kräver honom på understöd som barnafader, något han på till synes något osäker grund anses vara. Brevet, som blir till flera brev, berör honom föga, utöver att det gör honom irriterad.

Nog får Hård sig jobb i skogen, men föredrar att utföra det dåligt och eftersom han inte betalar för barnets uppfostran och följaktligen hamnar i skuld slutar det med att han tas till en tvångsarbetsanstalt, där han snart slår ner en vakt och efter en kort tid på rymmen istället förpassas till Långholmens centralfängelse. 

Så långt första boken. Andra boken handlar framförallt om livet i fängelse och tiden efter frigivningen. Sista boken handlar i stor utsträckning om hemkomsten till gården och den långa, utdragna process då Lars Hårds moder ligger för döden och till sist avlider.

* * *

Lars Hård är vagabond och drömmare och anarkist. I dag hade han möjligen behängts med någon typ av diagnos. Och nog kunnat hitta en nisch i världen där han kunnat fungera. Men då, när boken utspelar sig, passar han inte riktigt in i den miljö där han befinner sig, kringränd som den är av ännu väldiga klassklyftor. 

Han kan först inte balansera sig själv och sin situation, Han verkar ansvarslös och rå. Och just därigenom blir han så mycket mer mänsklig än alla proletärhjältar som tänkas kan. Han är människa, inte helgon. En människa som försöker att se alltmer klart på sig själv, allteftersom han dras genom misär, allteftersom också han formas och utvecklas.

Som lättare att tycka om framstår Lars Hårds gamle skäggige far, son till en rysk emigrant. Han som ständigt sätter allt under evighetens synvinkel, hänvisar till sin kära bok Världsrymdens under, och anser det mesta vara flugskit värt i jämförelse med de större perspektiven. Han har arbetat hårt, älskat sin hustru och fäller i sin kärvhet tårar när hon dött.

Som direkt vidriga framstår i kontrast grannarna kusken och hans fru. De önskar inget mer än att dra ner människor med skvaller. De drivs av andras, inte minst Lars Hårds, olycka. De har inga försonande drag som mildrar intrycket av deras elakhet.

* * *

Böckerna om Lars Hård lär väckt uppseende när de först kom ut, delvis på grund av sitt grova språk. I dag bidrar detta till att skänka boken en betydande fräschör. Vad som var vågat då ser vi kanske som genuint i dag. Till det kommer ett ganska knappt och effektivt sätt att skriva; Fridegård kan visst beskriva natur och sådant, men han svävar inte iväg i excesser. 

Knappheten underlättas väl också genom att Fridegård gör Lars Hård själv till berättare; det är hans bittra röst som går genom alla böckerna. Det är hans utveckling sedd från hans egna ögon som läsaren följer.

Det bör också nämnas, att den som vill kan i boken hitta sådant som har ideologisk bäring: kritiken mot klassamhället finns där ständigt, och en inte särskilt dold hätskhet mot kyrkan, dess läror och dess prästerskap likaså. Lars Hård själv har avgjort någon form av andlighet, kanske någon form av religion, men den är knuten till naturen, och inte till den stränga gud han mött i gudstjänsten.

Dessutom bjuds läsaren på en intensiv skildring av det tuffa livet i ett svenskt fängelse någon gång kring 1920–30-talet. Fridegård hade ju egen erfarenhet just av den tillvaron och torde därför veta precis vad han skrev om: han fick 8 månaders straffarbete på Långholmen för att han med några kamrater stulit linolja i samband med att han lämnade det militära år 1919.

Den ursprungliga trilogin om Lars Hård följdes upp med två ytterligare böcker: Här är min hand (1946) samt Lars Hård går vidare (1951). Dessa senare verk återstår för mig att läsa.
– – –
Jan Fridegård, Lars Hård. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1949. 477 sidor.

Bokrecension: På väktargången | Olle Holmberg

Olle Holmberg

På väktargången är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), litteraturhistoriker och -kritiker. Boken utkom år 1928. 

* * *

Vad kännetecknar en god aforism? Läser vi några av våra goda aforistiker, såsom Nietzsche och Schopenhauer, så klart, och kanske Cioran, Lichtenberg och Horace Engdahl får vi ledning. 

Jag anser detta: en god aforism skall äga något kärnfullt och på ett träffande sätt formulera en iakttagelse eller en slutsats. Den skall inte vara helt banal och skall utan pynt ändå ha poetisk utstrålning.

Sport är inte mitt största intresse, men den som spelat golf vet hur boll och klubba låter när man får in en riktigt ren träff. Ungefär samma känsla skall en aforism framkalla: ah, en ren träff!

Olle Holmberg är aforistiker och får till åtskilliga sådana träffar i På väktargången; andra bollar toppas och i bland slår klubban i gräset. Och även när det inte är fråga om rena träffar kan man ofta finna delar som är mycket bra. 

Samlingen håller för det mesta en hög nivå, men med vissa undantag. Det är naturligtvis lockande att dra en enda lång citatlista ur boken, men jag skall avstå och hänvisar istället direkt till boken, och anför bara några exempel.

* * *

Aforismerna uttrycker en viss trötthet, viss pessimism. Där finns ett inslag av bildningsaristokratisk hållning. Där finns skepticism mot det hävdvunna. 

”Om inte det mänskliga skrubbas och skrapas och ryktas och borstas och tvättas med två åtminstone en gång i veckan så luktar det.”

Här har vi en kärnfull och lätt humoristisk iakttagelse av människan, där vi märker av skepticismen mot det mänskliga som sådant. Och att det föreställda goda är inte nödvändigtvis är gott får vi läsa om i den följande aforismen:

”De goda människorna tycker illa om de onda, men det är ingenting mot vad de onda tycker om de goda, hos vilka de anar avgrunder av bakslughet och hyckleri.”

Människan smutsar beständigt ner sig, behöver hållas i ordning. Med detta inte sagt att man tar avstånd från leken; man behöver inte vara enbart stram:

”Folk ropar efter allvar och stela miner och patetiska ord. De har inte allvar nog att våga vara — icke allvarliga. Den verkligt allvarlige kan ta ett danssteg och slå upp ett skratt till och med i kyrkan.”

Ett gillande av skepticismen och att icke vara kategoriskt dogmatisk ser vi också i en aforism som denna:

”Orden kanske, några, somliga, delvis, i viss mån och så att säga är oss givna på det att vi må kunna tala sanning.”

Således ord som modererar det definitiva: det kategoriska och dogmatiska — och ger oss möjlighet att vara inte fullt bestämda. Och snyggt genomskådande är detta:

”Skillnaden mellan att citera och att säga något 'eget' är ungefär den att i förra fallet är man inte ens själv hemfallen åt illusionen att det är en nyhet man förkunnar.”

Ja, och så vidare.

Olle Holmberg skrev ut många tankeböcker och i dem hittar man fler aforismer. Men av det jag läst av honom är nog På väktargången den mest renodlade samlingen formuleringar som hör till kategorin aforistik. 

Holmberg grundstämning, hans ”levnadsstämning” för att använda Vilhelm Ekelunds term, kan jag i stor utsträckning ställa upp på, och det bidrar väl också till att många av hans aforismer vinner gillande hos mig, utöver det förhållandet att de i allmänhet är elegant formulerade.
– – –
Olle Holmberg, På väktargången. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1928. 90 sidor.

Bokrecension: Essayer och kritiker 1917–1918 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1917–1918 är en samling texter av Fredrik Böök (1883–1961), litteraturhistoriker och litteraturkritiker. 

Boken utkom år 1919.

* * *

Man behöver emellanåt för sin språkliga hälsa läsa något av Fredrik Böök. Han var ju förmodligen den mest inflytelserika svenska litteraturkritikern någonsin, men han var också i egen rätt en utsökt stilist. Man läser Böök för språket, och man läser det av litteraturhistoriska och kulturhistoriska skäl. 

Den här gången läste jag Bööks samling artiklar från 1917–1918, som kom ut i bokform år 1919. Boken är en av flera samlingar som gavs ut under olika år, allteftersom Böök skrivit artiklarna i dem.

Att texterna i allmänhet först tryckts i Stockholms Dagblad säger något om vilken vikt man gav dylika långa och ibland ganska smala kulturartiklar i dåtidens Sverige. Somliga artiklar tar upp över 30 boksidor; någon har väl ursprungligen tryckts i mer än en del. 

Men något motsvarande är svårt att tänka sig utanför specialtidskrifterna idag. Möjligen med undantag gjort för några tidningsdrakars kultursidor. Men inte ens där skulle väl den mest vågade redaktör låta motsvarande 30 boksidor text om en numera oläst 1700-talspoet rymmas i spalterna...! 

* * *

I sina artiklar kan Böök breda ut sig med bedömningar, psykologiska analyser och referat. En särskild böjelse har han för att sätta författares verksamhet i relation till nationella karaktärsdrag.

Böök har grundåsikter. Hans tendens är nationalistisk, konservativ, idealistisk, politisk höger, tyskvänlig, folklig och bildningsaristokratisk. Inslag av antisemitism förekommer. Inte så som antisemitismen skulle yppa sig hos nazister några år senare, men så som var vanligt vid 1800-talets slut och 1900-talets början också i bildade kretsar.

Vissa inslag i Bööks artiklar vore svår- eller otryckbara i vanliga publikationer av idag, men det vore anakronistiskt att bedöma honom utifrån dagens värderingar snarare än hans samtids. Böök skriver inte utifrån våra värderingshorisonter, utan utifrån det tidiga 1900-talets värderingshorisonter. Något annat vore nästan omöjligt för honom, och det kan vi därmed inte förvänta oss.

Språket har också förändrats under det sekel som gått. 

Den svenska som Böök skriver är oändligt vacker, men hör sin tid till, med sin meningsbyggnad, stilnivå och stavning. Dock är han ett exempel på hur språkets bredd kan komma till sin rätt. Det ligger nära till hands att skriva att han använder språket som den skickliga hantverkaren använder sina verktyg. Men det är nog ändå mer träffande att skriva att han skapar texter som den skickliga konstnären skapar målningar.

Böök vet precis vad han gör när han skriver och känner på grammet varje ords valör. Ironin är fin, sarkasmen vass, berömmet ibland drabbande och formuleringskonsten alltid vacker. Språkkänslan är imponerande. 

Man må inte alltid hålla med Böök i hans slutsatser eller bedömningar. Man bör emellertid lyssna till klangen i hans språk: där ligger hans stora företräde, än i dag.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1917–1918. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1919. 384 sidor.

Bokrecension: Jag vill skriva sant | Jesper Högström

Tora Dahl

Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen är skriven av Jesper Högström (f. 1965). Boken utkom år 2021.

* * *

Den som intresserar sig för litteratur från 1930- och 1940-talet i Sverige kommer med största sannolikhet att förr eller senare stöta på kritikern Knut Jaensson och författaren Tora Dahl. Det gifta paret, som då bodde på Parkvägen 10 på Lidingö, var nav i en umgängeskrets av författare och konstnärer, där många med tiden kom att bli mycket välkända. 

Man pratade litteratur, man festade, man söp, man skvallrade och hade en och annan affär. Man diskuterade allehanda frågor. Man blev ovänner och vänner.

Till den här kretsens mer fasta medlemmar hörde Gunnar Ekelöf, som tidvis mer eller mindre bodde på Parkvägen. Diktaren Erik Lindegren var också ofta sedd. Så även Artur Lundkvist. Harry Martinson och Moa Martinson likaså. Och så Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och Thorsten Jonsson. Med många fler. Flera av gestalterna kom alltså att hamna i Svenska Akademien vad det begav sig.

Tora Jaensson, känd som Tora Dahl, kämpade med sina egna litterära ambitioner. Men hennes eget genombrott som författare skulle ännu ligga längre fram i tiden, även om hon också på denna tid får böcker utgivna. 

Men Tora Dahl skrev också dagböcker. Flera stycken. Och mellan åren 1939 och 1944 en hemlig sådan, där hon särskilt öppet skriver om sitt eget liv och umgänget på Parkvägen. Jag uppfattar det som att den fungerar både som ett litterärt experiment och som en fortlöpande självterapi. 

Den hemliga dagboken deponeras senare på Kungliga Biblioteket med instruktioner om att den skall förbli förseglad till 1994. Vid det laget var de flesta som nämns i den döda. Även Tora Dahl själv.

* * *

Vad Jesper Högström har gjort är att försöka rekonstruera Tora Dahls liv mellan åren 1931 och 1944, särskilt utifrån hennes dagböcker, men också utifrån andra källor, såsom samtida brev. Han har gjort detta på ett sätt som både, vad jag förstår, försöker vara källorna mycket trogna – de citeras ofta utförligt – och har ett skönlitterärt anslag. 

Det är inte en fackbok så mycket som ett litterärt konstverk, dessutom ett mycket realistiskt och lyckat sådant, som av allt att döma är porträttlikt.

Det är alltså fråga om ett historieberättande mer än ett redovisande. Högström kombinerar författarens litterära driv med historikerns arbetssätt. Han har kastat om viss kronologi men nämner också hur han uteslutit sådant som inte kunnat verifieras. Källförteckningen är omfattande.

Boken blir genremässigt en syntes av skönlitteratur och biografi. Vida delar speglar verkligheten, men även sådant som måste vara konstruerat eller rekonstruerat ger intryck av att passa in i sammanhanget, i verkligheten. Det är skrivet utifrån de mönster som man faktiskt ser i källorna. Det är litterärt fruktbart, men givetvis historiskt diskutabelt. 

Bokens syfte har, skriver Högström i ett utmärkt resonemang om sitt arbetssätt, varit ”att mana fram atmosfären på Parkvägen och göra människorna där så levande som möjligt.” Detta har lyckats. 

Till avslöjandena i boken hör Tora Dahls utomäktenskapliga sexuella relationer. 

Knut Jaenson och Tora Dahl var förvisso gifta och levde tillsammans, men någon intim fysisk relation var det sällan fråga om. De var goda vänner. Men när Knut förälskade sig i någon kunde Tora flytta ut ett tag så att han fick pröva hur den nya relationen fungerade. Å andra sidan hade Tora sina egna romanser. Hon skriver i den hemliga dagboken om relationerna med Gunnar Ekelöf och med Erik Lindegren, båda modernistiska diktare.

* * *

Till mina stora litterära upplevelser hör Vilhelm Ekelund. I Tora Dahls kretsar var Ekelund högt aktad. Men han var inte någon man umgicks med: för det var han väl alltför svårnalkad och avskild. Men man talar om honom. Han verkar nästan vara med som en tyst närvaro, som en bild på väggen. Åtminstone är han en mycket naturlig och vördad referenspunkt.

Knut Jaensson anser ”att Ekelunds från antiken hämtade livsvisdom är det bästa som finns i svensk litteratur idag”. Han skriver: ”... man vördar Ekelund och tar då och då en styrketår ur hans journaler ...” Och Tora Dahl skriver: ”[b]åde Ekelund och Lagerkvist lyssnar ständigt efter de djupa livsflödena.”

* * *

Jesper Högström har skrivit en naken och intim berättelse om ett liv och flera liv under ett antal år, där inte mycket är dolt och där det inte moraliseras. Det är relationer. Det är kända författare och konstnärer som människor. Och det är mullret från omvärlden. Högström skriver en mycket vacker svenska där orden stillsamt och skonsamt fyller sidorna. Jag vill skriva sant är ett litterärt mästerverk om en kämpande, skrivande människa.
– – –
Jesper Högström, Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen. Stockholm: Weyler förlag 2021. 390 sidor.

Bokrecension: Expedition Kon-Tiki | Thor Heyerdahl

Expedition Kon-Tiki (no. Kon-Tiki ekspedisjonen) är skriven av Thor Heyerdahl (1914–2002). 

Boken utkom på norska första gången 1948. Jag har läst en upplaga från 1952, i svensk översättning av expeditionsdeltagaren Bengt Danielsson.

* * *

Efter att häromsistens ha läst en artikel i Populär Historia (”Kon-Tiki 1947: Heyerdahls vågspel”, 2012:11) av historikern och Kon-Tiki-experten Axel Andersson påminde jag mig att jag hade skaffat mig Thor Heyerdahls egen bok om resan, Expedition Kon-Tiki.

Jag letade reda på den och började läsa. Läsningen gjorde mig inte besviken.

Boken, som var oerhört populär på sin tid, utgör en blandning av äventyrsskildring och argumentering för Heyerdahls kontroversiella teorier om befolkandet av Polynesien. 

Teorierna går ut på att öarna befolkades via flottar från Sydafrika, och inte västerifrån. Heyerdahl berättar om gemensamma drag i mytologi och legender mellan öarna och amerikanska folk. Själva resan med flotten Kon-Tiki skall utgöra belägg för att den 800 mil långa färden är praktiskt möjlig på en flotte av sådant slag som kunde komma i fråga vid de aktuella tillfällena när befolkandet skulle ha skett, femhundra år efter vår tideräknings början, samt därtill enligt Heyerdahl i en andra våg omkring år 1100.

Heyerdahl samlar verkligen ihop ett team på sex personer, honom själv medräknad. När den fjorton meter långa flotten konstruerats och sjösatts i Peru bogseras den ut från hamnen och på ett smått obegripligt vis lyckas besättningen ta sig ända till ett rev utanför en obebodd ö i Polynesien. På den ön upptäcks de snart av invånarna på en ö i närheten. Öborna tar kontakt och efter att ha tillbringat en tid med dem kan expeditionsdeltagarna hämtas upp med fartyg, och flotten får de med sig. 

Heyerdahl hade således visat att en resa sådan som hans teorier krävde åtminstone var praktiskt möjlig att genomföra.

* * *

Kon-Tiki-expeditionen skedde 1947. Året efter hade Heyerdahl skrivit en skildring av den, och boken blev en succé. 

Det är inte svårt att förstå varför. Skildringen är full av färg och fläkt. Den bjuder på eskapism av mycket effektivt slag: vem trollbinds inte av dessa människors riskfyllda 101 dagar på en  balsaträflotte? De möter haj och guldmakrill och spolas av saltvatten. En gång faller en medlem överbord och räddas innan flotten hunnit driva för långt bort. Och hur spännande låter inte följande:

”Vid ett par tillfällen gled vi förbi en stor mörk varelse som låg orörlig under havsytan som ett undervattensskär. Den var stor som ett ordinärt matsalsgolv. Det var förmodligen den berömda jätterockan, men den rörde sig aldrig, och vi kom aldrig tillräckligt nära för att klart se konturerna.”

Och så presenterar Heyerdahl på ett sätt som kan låta övertygande sina idéer kring hur ett mystiskt skäggigt, vitt folkslag skall ha utvandrat från Sydamerika och befolkat Söderhavet. Detta folkslag, spekulerar Heyerdahl dessutom halsbrytande i, kan ursprungligen ha kommit från den gamla världen. 

Man får då notera, som Axel Andersson påpekar i samband med den inledningsvis nämnda artikeln, att idéerna inte fick och inte får resonans hos modern vetenskap: konsensus är än i dag att Polynesien befolkades västerifrån. Det Heyerdahl hävdar var inte och är alltså inte allmänt accepterat bland fackfolk, något som givetvis är svårt att upptäcka när man givetvis inte får mycket annat än Heyerdahls egna påståenden att förhålla sig till i hans egen text, även om det klart framgår att han kämpar för att bli hörd.

* * *

Heyerdahl må inte ha vunnit genklang för sina teorier om hur Polynesien befolkades. Men ett äventyr av stora mått producerade han och hans kamrater onekligen. Äventyret kan man med fördel läsa om i hans egen Expedition Kon-Tiki. 

Boken är dessutom försedd med åtskilliga fotografier, även sådana som tagits ombord på flotten under expeditionen.
– – –
Thor Heyerdahl, Expedition Kon-Tiki. Övers. Bengt Danielsson. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1952. 221 sidor.

Bokrecension: Motströms | Jörn Donner

Motströms. Om möjligheten att delta är skriven av Jörn Donner (1933–1920). Boken utkom år 1988.

* * *

Jörn Donner, en inte helt okontroversiell finlandssvensk författare, filmproducent och kulturpersonlighet blir 1987 invald i den finska riksdagen för Svenska folkpartiet (SFP), ett parti som samlar den svensktalande minoriteten i Finland. 

Det är om detta han året efter ger ut boken: sin erfarenhet av att vara konstnär och politiker samtidigt, kombinerat med utblickar och tillbakablickar.

Bokens röda tråd eller syfte kan vara svår att skönja; mest är verket väl ett uttryck för Donners behov av att bearbeta och hantera sin egen situation. Han ser statsapparaten som ett maskineri som tuffar på ganska oberörd av politikers göranden och tyckanden; utrymmet för förändringar är knappt. Likväl landar han väl i något som kan tolkas som att när han nu blivit invald kan han försöka göra något gott för andra, så länge han inte behöver ägna sig åt direkta politiskt motiverade lögner. 

Men han ser också en konflikten i att binda sig vid ett parti samtidigt som han vill vara fri författare, vill vara utanför och behålla ett utifrånperspektiv. Hans partitrogna övertygelse är inte den starkaste.

”Kan jag påstå att detta svenska parti är bäst?
Jag kan påstå det, men jag tror det inte.
Därför säger jag det inte.”

Hans iver för arbetet inför att han tar upp ämbetet är inte överväldigande, men inställningen tyder samtidigt på en skärskådande kritik, fastän han riktar den mot sig själv:

”Jag märker att jag vill bli avpolitiserad, rentvättad från den atmosfär som präglar Anstalten. Den förföljer mig ändå, med uppmaningar att hålla ett tal eller att skriva meningslösa artiklar om ämnen som andra känner bättre, eller att uttala mig i frågor som jag är helt okunnig om.”

Och hans allmänna inställning till riksdagsmannaskapet antyds onekligen genom att han konsekvent kallar den finska riksdagen för Anstalten; något som ju antyder att han åtminstone i någon grad ser sig som fånge, men också, som han själv utvecklar, antyder en institutionalisering.

* * *

Vi får boken igenom Donners syn på Finland, inte minst landets då klämda position mellan Sovjet och västeuropa, där man på grund av sin historia försöker att inte reta den store grannen i öst till alltför stor vrede, men där man också – inte minst Donner själv och det sedan länge – blivit på det klara med att socialismen i dess sovjetiska och östeuropeiska form inte var någon väg till lyckan. Men i riksdagen kan Donner fortfarande träffa dem som tror på kommunismens löften, på ”Messias”, som han skriver.

Donner förordar stadskulturen som civilisationens höjdpunkt. Han har rest mycket och reagerar starkt mot all främlingsfientlighet. Han är europé och inte nationalist.

”Att vara europé är att tycka olika. Att vara europé är att medge oliktänkandes rätt att tycka olika.”

Ett sådant uttalande läser jag som en reaktion mot provinsiellt grupptyckande. Som ett bejakande av en större värld med fler åsikter. 

* * *

Motströms är en bok vari Jörn Donner både skriver av sig lite av den frustration han känner inför att åta sig politiskt uppdrag samtidigt som han ser sig som någon som tänker själv hellre än att drivas av en partipiska. Boken är personlig också genom att Donner tillåter sig många utvikningar där han skriver om erfarenheter han själv gjort i fjärran land och i sin egen historia. 

Motströms är välskriven och jag tolkar Donner som att han till sist landar i slutsatsen att när han nu en gång valts in, så kan han där försöka agera på ett sätt som gynnar medmänniskor. Politiken är för honom något han ägnar sig åt för andra. Skrivandet för sig själv.
– – –
Jörn Donner, Motströms. Om möjligheten att delta. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988. 122 sidor.

Bokrecension: Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet | Johan Asplund

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet är skriven av sociologen Johan Asplund (1937–2018). Boken utkom år 1987.

* * *

Resonemangen i den essä med tillhörande notapparat som utgör Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet handlar i stor utsträckning om det begreppspar som är centralt i Johan Asplunds sociologiska gärning, nämligen ”social responsivitet” respektive ”asocial responslöshet”. 

Social responsivitet är i sin grundläggande form, så vitt jag förstår, det sociala normaltillstånd som råder mellan människor som har någon form av relation: man hälsar och och hälsningen får sitt svar. Man pratar och kommunikationen går fram och tillbaka mellan parterna. Det finns en ömsesidighet.

Asocial responslöshet är motsatsen. Det är när en person som du hälsar på inte hälsar tillbaka och din egen hälsning bli så att säga hängande i luften. Eller när du försöker prata med någon och du inte får någonting tillbaka, eller när någon pratar med dig men egentligen inte försöker upprätta en kommunikation, utan bara hör sin egen röst.

Responsiviteten kan vara på en mycket låg, men likväl för alla införstådda tydlig nivå: till exempel ett höjande av ögonbrynen när du möter någon på jobbet som ett erkännande av dennes existens och att ni är bekanta: en mycket enkel hälsningsceremoni, helt enkelt. Ett så kallat ”responsorium” har inträffat.

Hade du höjt på ögonbrynen samtidigt som ni haft ögonkontakt och inte fått något tillbaka hade du mött asocial responslöshet och kanske börjat fundera på vad som möjligen är fel: har du irriterat motparten? Är den andra personen grinig? Blir du straffad genom en sådan mikroaggression? Genom att inte besvara hälsningen har motparten förnekat dig. 

Johan Asplund förefaller se möjliga tillämpningar av begreppsparet över vida områden. De blir nästan en förklaringsmodell som i sin räckvidd påminner om Nietzsches ”apolloniskt” och ”dionysiskt”. Och för all del! Så länge de förklarar något och fäster våra blickar på något vi eljest inte hade sett: mycket bra!

* * *

Essän rymmer förutom själva brödtexten även 13 slutnoter, varav flera i själva verket är små miniessäer, som Asplund själv skriver. Han skriver också att de gott kan läsas för sig i en följd, snarare än vid de ställen där de fått sina hänvisningssiffror i texten. Själv har jag svårt för denna typ av uppdelning av text. 

Jag fick en gång för längesen lära mig tumregeln, att om något är viktigt nog att nämna, så kan det nämnas i brödtexten. Slutnoter och fotnoter används enligt min föredragna modell enbart till källhänvisningar eller ordförklaringar. Asplund går i motsatt riktning och låter sidospåren eller förklaringarna dra iväg i slutnoterna. Det kanske är en smaksak. Men likväl: hellre en sammanhållen vidgad text, än en styckad text.

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocialt pratsamhet är en många gånger tänkvärd essä om hur vi människor förhåller oss till och reagerar på varandra i sociala situationer, samt vad som kan tänkas hända när det förväntade utbytet uteblir. Asplund skriver:

"Vår sociala substans byggs upp av de gensvar vi erhåller från vår omgivning."

Och det är förefaller mycket riktigt. Vad händer med vår sociala substans, med de vilka vi tror oss vara, om gensvaren från andra helt plötsligt uteblir eller förändras på annat vis? Så länge vi inte dragit oss undan mänsklig samvaro existerar vi onekligen i ständigt utbyte med våra medmänniskor.
– – –
Johan Asplund, Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Göteborg: Bokförlaget Korpen, 1987. 75 sidor.

Bokrecension: Antikens undergång | Hans Furuhagen

Tempelruin, Rom

Antikens undergång. En essä om historieskrivningen som i själva verket speglar sin egen samtid är skriven av Hans ”Hatte” Furuhagen (1930–2021). Boken utkom som Bonniers julbok 1985.

* * *

Frågan om varför det västromerska riket gick under har sysselsatt de intresserade genom tiderna. Varje tid och ideologisk inriktning har haft sina förhärskande hypoteser. Somliga menade att imperiet i själva verket inte gick under, utan flammade upp igen i form av det tysk-romerska riket som existerade in på 1800-talet och vars sista utstickare då blev kejsar Vilhelm II som abdikerade 1918.

Hatte Furuhagen har i sin intagande essä presenterat några av huvudinriktningarna vad gäller hur historiker har förklarat imperiets undergång. Han delar upp dem i tre typer:

• Historisk ödesbestämdhet
• Yttre orsaker
• Inre orsaker

Den första typen av förklaringar går ut på att historien har sina egna lagar, enligt vilka riken uppkommer, når sin höjdpunkt och sedan degenererar. Även marxismens lagar för historisk utveckling hör till denna förklaringstyp.

Den andra typen handlar om sådant anfallande fiendefolk. Den tredje typen om allt det som kan hända inom rikets gränser: skattetryck och minskande produktivitet, men också sådant som religionsskiftet kan hänföras hit.

Furuhagen nämner också – och avfärdar med skäl – den bekanta teorin om att blyförgiftning ledde till sådana konsekvenser att Rom inte längre kunde bestå. På samma sätt avfärdar han äldre tiders teorier om rasblandning som skäl till förfall. 

* * *

På det stora hela slår Furuhagen fast, att man kan avläsa historikernas egna tidevarv och egna politiska idéer i försöken att förklara vad det egentligen var som hände där, runt femhundra år efter att Augustus skapat grundvalarna för kejsardömet. Furuhagen skriver:

”De historiker som sysselsatt sig med problemet om Roms nedgång och fall är alla barn av sin egen tid. Och om vi känner till deras politiska övertygelse, kan vi också förutsäga deras åsikt om orsakerna till romarrikets undergång.”

Så vad är då Furuhagens egen uppfattning? 

Han ser huvudorsaken till västromerska rikets fall i att det blev ohållbart dyrt att militärt möta trycket från de invaderande germanerna; skatten måste drivas så högt att den romerska ekonomin förstördes och för många romerska medborgare blev den egna staten mer en fiende än ett värn mot de germaner som angrep densamma. Då hade imperiet spelat ut sin roll och annat kom i dess ställe.

Och det synes ju plausibelt. 

* * *

Frågan om västromerska rikets fall kommer nog att sysselsätta oss så länge det fortfarande finns historieintresserade människor. Allteftersom vi lär oss mer om den aktuella tiden blir bilden större och nyanserna fler. Det är knappast en vild gissning att förklaringspaletten bara kommer att bli rikare och rikare. 

Själv är jag benägen att se den gamla romerska republikens fall med Caesars maktövertagande som den stora katastrofen för imperiet. Och, precis som Furuhagen är inne på, återspeglar väl den hållningen min egen liberala, politiska hållning.
– – –
Hans Furuhagen, Antikens undergång. En essä om historieskrivningen som i själva verket speglar sin egen samtid. Stockholm: Bonnier, 1985.

Bokrecension: Fursten | Niccolò Machiavelli

Niccolò Machiavelli

Fursten (it. Il Principe) är skriven av Niccolò Machiavelli (1469–1527). Boken trycktes första gången postumt 1532. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Karin Hybinette i en upplaga från 2002, som också rymmer en efterskrift av Erik Lönnroth.

* * *

Ordet machiavellisk betyder enligt Svensk Ordbok ”som handlar politiskt utan att ta moraliska hänsyn”. Och ungefär så uppfattas nog ofta Machiavellis furstelära. 

Men läser man Fursten kan man också utläsa något annat; den moral definitionen talar om blir då den självförnekande och kristet färgade etiken. Machiavelli beskriver i sin bok en annan typ av moral, nämligen en moral som sätter maktbevarandet som högsta värde. Hur fursten skall bevara sitt och statens inflytande och verka för sin och dess framgång är det viktigaste.

Sina exempel tar han både från sin samtid, sitt nära förflutna och antiken. I korta kapitel reflekterar han kring olika saker att ta hänsyn till och han inskärper sina slutsatser, som nog kan äga relevans att reflektera kring också för dagens ledare och de som är underordnade ledare.

* * *

Machiavelli är inte per definition en hänsynslöshetens och grymhetens apostel. Grymhet är inte något självändamål. Det han förkunnar är istället realism baserat på erfarenhet. Han pratar om hur det är, inte hur det kanske borde vara i en idealisk värld. Machiavelli är politisk strateg. Han pekar på risker. Han ger goda råd för den furste som vill bevara och utöka sitt inflytande, som vill ha politisk framgång. 

Fursten skall inte arbeta mot sitt eget folk och för allt i världen inte bli föraktad och hatad. Den furste som inte är uppskattad har sammansvärjningar att vänta. Folk som man agerat destruktivt mot bör man göra sig av med, för dem kan man inte lita på: de kan mycket väl komma att hämnas. 

Fursten skall ha egen här, för legoknektar eller hjälptrupper från andra länder kan ta hänsyn till annat än vad som ligger i hans och statens intressen. Förmågan att föra krig är centralt för den furste som vill ha framgång. Furstens förmåga att föra krig avgör hur säkert han kan sitta på sin maktposition.

Fursten skall i rätt proportioner vara lejon och räv: han skall ha tillräcklig med kraft och tillräckligt med slughet. Och han kan tvingas agera på ett sätt som kan synas destruktivt:

"... en man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar, går under bland alla dem som inte är goda."

Och vidare:

”... eftersom människorna är onda och inte är ordhålliga mot dig behöver du inte vara ordhållig mot dem.”

Vi ser att människosynen inte är idealiserande, utan krass:

”... du finner alltid att människorna är onda om de inte av nödvändighet tvingas att vara god[a].”

Och så skall fursten vara beredd att agera efter omständigheterna:

”Således bör en furste verka mild, trogen, mänsklig, uppriktig, gudfruktig och också kunna vara det, men han bör andligen vara beredd att, då han är nödgad till det, kunna ändra sig och visa de motsatta egenskaperna.”

Vi kan sammanfattningsvis säga att den furste som Machiavelli manar fram skall vara en realpolitiker som ser misstänksamt på omgivningen, men vinnlägger sig om att ha folket med sig. För att bevara sin och statens makt krävs att denne furste tar mer hänsyn till att bevara makten än att följa osjälviska eller självförringande moralbud. Fursten måste sätta sig och staten i första hand eller riskera att gå under.

* * *

Fursten riktades till Lorenzo de Medici (den yngre) som styrde Florens 1516–1519. Machiavelli satte stora förhoppningar till honom. Lorenzo de Medici var emellertid redan död när boken trycktes några år efter även Machiavellis död, även om texten cirkulerat i manuskriptform innan dess. 

Råden kvarstår. Och relevansen kvarstår också den. Femhundra år senare finns en mängd översättningar bara till svenska språket. Och sätt att leda kommer att diskuteras så länge det fortfarande finns de som leder och de som leds och sådana diskussioner kan med fördel föras utifrån Machiavellis slutsatser om hur en furste som vill ha framgång bör agera.
– – –
Niccolò Machiavelli, Fursten. Övers. Karin Hybinette. Efterskrift: Erik Lönnroth. Stockholm: Natur & Kultur, 2002.

Bokrecension: Om plikterna | Cicero

Cicero

Om plikterna (lat. De officiis) är skriven av Marcus Tullius Cicero (106–43 f.v.t.). Jag har läst verket i svensk översättning av Magnus Bergström utgiven 2021. Bergström har även skrivit en inledning till boken. Bo Lindberg har skrivit en efterskrift.

* * *

Det är något speciellt med att läsa Cicero. Ingen annan människas tankar under antiken kan vi komma så nära som Ciceros, med tanke på hur mycket av det som han skrev som fortfarande finns bevarat, både skrifter, tal och många brev. 

Men inte bara hans tankar och honom själv kommer vi nära, utan också hans tid: det han skrivit rymmer ovärderlig information om hans värld och dess historia. Där finns citat ur annars förlorade skrifter. Där finns anekdoter. Där finns beskrivningar av den romerska människans mentalitet och värderingar. 

Genom Ciceros ögon ser vi också andra berömda romare: i Om plikterna förekommer det till exempel några attacker mot den då nyligen mördade Gaius Julius Caesar. Cicero var ju övertygad och konservativ republikan, medan han i Caesar såg någon som riskerade att återupprätta den hatade monarkin i imperiet.

* * *

Om plikterna är ett verk i tre böcker eller delar ställd till Ciceros son, också han på romerskt vis med namnet Marcus Cicero. Cicero den yngre studerade i Grekland, och Cicero den äldre undervisar honom om hur han ser på människans plikter, alltså hur en människa bör handla i livet.

Plikterna härleder han, i verkets första bok lutad mot den grekiske stoiske filosofen Panaitios från Rhodos, från de fyra dygderna: vishet, rättvisa, tapperhet och måttfullhet. I dessa dygder kan vi hitta källan till ett rätt handlande. Den som följer sina plikter är en hedervärd människa.

I grund och botten handlar det om att man inte skall visa feghet, man skall vara juste mot sina medmänniskor, man skall använda ett gott omdöme och man skall inte föras vilse av njutningslystnad. Det finns ett drag av asketism hos Cicero, av att man skall vara beredd att offra sin egen bekvämlighet och rentav vid behov sitt eget liv för att rädda sin heder och ära som medmänniska. Och man skall leva med och för samhället, inte avskilja sig från det.

I verkets två senare delar ägnar Cicero mycket utrymme åt att argumentera för att det som är hedersamt per definition är nyttigt, och att det som är nyttigt per definition är hedersamt. Även om det i praktiken kan se ut som att det som är rätt och riktigt att göra leder till något som inte är särskilt nyttigt. 

Som det påpekas i översättarens inledning förefaller det som att Om plikterna aldrig riktigt färdigredigerades. Detta märks främst i att de två senare böckerna är en smula repetitiva. De upplevs som något av ett grovmanus, som man kan tänka sig att Cicero tänkt slipa ner till den perfektion som hans texter och tal alltid brukar ha. 

* * *

Man kan ha stor nytta av att läsa Om plikterna än i dag. Även om ord som ”plikt” och ”dygd” är svårt belastade med moralistiska undertoner, så var de inte det på samma vis under antiken. Cicero låter oss förstå att de för en människa var högst praktiska ting: du skall bete dig på ett civiliserat och kultiverat sätt, man ska kunna lita på dig, och de värderingar som styr och riktar detta beteende är de fyra dygderna. 

Cicero söker svar på rätt sätt att agera som individ och medmänniska i filosofin, inte i religionen och inte heller i vad som är opportunistiskt. Det knappast alltid som man i dag är beredd att hålla med om hans åsikter eller i hans bedömningar, men nog fungerar de även då utmärkt som underlag för funderingar och diskussioner. 

Och det är djupt tillfredsställande att läsa en i grunden etisk framställning som inte är fängslad vid religiösa eller ens metafysiska överväganden. Nog anser Cicero att man skall vörda gudarna. Men det inte fråga om att han i berättelser om gudarna söker egentlig legitimitet för sin hållning i den ena eller den andra frågan.

Han argumenterar genom att vända sig till exempel ur historien. Han anför vad olika greker eller romare gjort och utvärderar det utifrån vad plikten säger och vad dygderna pekar på. Och när olika plikter synes kollidera visar han hur man skall välja mellan dem. Plikter till gudarna först, sedan till fosterlandet, därefter till föräldrarna och sist till alla andra. Och plikter som hör samman med ”människors gemenskap” skall prioriteras. 

Cicero ger också praktiska råd. Som här:

”Alltså bör man inte hålla sådana löften som är skadliga för dem som har fått dem, och om de skadar dig själv mer än de gagnar den som du lovat någonting, är det inte heller mot pliktens bud om du sätter det större goda framför det mindre goda.”

* * *

På det stora hela bjuder Om plikterna på frisk luft och klara utsikter. Cicero är ett snille, dock var han ingen yrkesfilosof. Men tvingad till politisk overksamhet på grund av omständigheterna ägnar han sin begåvning åt att förmedla filosofi, särskilt stoiskt färgad sådan. I detta verket saknas inte goda råd att ta till sig, både som enskild människa och som människa i ett samhälle.

”... ingenting är mer lovvärt, ingenting mer värdigt en stor och lysande man än försonlighet och mildhet.”

”Vidare bör alla straff och tillrättavisningar vara fria från kränkande behandling och de bör syfta till vad som är nyttigt för staten och inte till vad som är nyttigt för den som utdelar straffet eller tillrättavisar någon med ord.”

”Om det överhuvudtaget finns något som är passande, så finns det verkligen inget som är mer passande än en harmoni i hela vårt sätt att leva och i våra individuella handlingar och den harmonin kan man inte bevara om man tar efter andras natur och åsidosätter den egna.”

Själva översättningen av Magnus Wistrand klingar vackert på ren svenska. Jag uppskattar de förklarande noterna, som redovisar översättningstekniska överväganden, som inte alltid kan vara lätta.

Jag hade önskat att förlaget, som skall ha all heder av och mycket stor tacksamhet för att de gett ut ett verk som Om plikterna, låtit korrekturläsa verket ytterligare någon gång, för då hade onödiga korrekturfel i texten kunnat undvikas. Men hursomhelst: det är mycket glädjande att ha en rejäl klassisk text som Om plikterna tillgänglig på svenska!
– – –
Marcus Tullius Cicero, Om Plikterna. Övers., inledning Magnus Wistrand, efterskrift Bo Lindberg. Göteborg: Daidalos AB, 2021. 256 sidor. 

Bokrecension: Till vederbörande | Eric Ericson

Till vederbörande är skriven av Eric Ericson (f. 1972). Boken utkom år 2010.

* * *

Eric Ericson känner jag tidigare till främst genom hans böcker med brev som skickats och besvarats, brev som innehåller det ena mer bisarra budskapet än det andra. I Till vederbörande förekommer också brev, men dock inte sådana som sänts land och rike kring. Det rör sig nu om fiktiva brev, där till exempel kommunen önskar informera om något. 

Förutom brev finns också små sagor och berättelser, samt teckningar med tillhörande texter.

— Så vad är nu det här? Carl Johan de Geer skriver i sitt förord att det rör sig om ”Kafkas pysselbok”, att Ericson ”är något av en svensk Kafka”. Och jag håller med. Ericson framställer gärna en normal situation, som han sedan skruvar i det absurda och mardrömslika på ett sätt som minner om just Kafka. Det är folkhem blandat med mardröm och absurditet. Och den formulering som Ericson har i en av sina texter är sällsamt träffande för hela Till vederbörande:

”Går du för långt bort flyter verkligheten ihop med fantasin och om du har riktig otur hittar du aldrig tillbaka.”

Till detta kommer en försvarlig mängd oemotståndlig svart humor.

Här i boken finns historien om hur Gud före allt annat skapade en hink, som blev Guds vän. Här är ett utskick där någon myndighet i svarskuvert önskar svar om dina tre favoritfärger. Ständigt återkommer spelkort i olika typer av kollage. Och en gnällig Björn Hansson skickar åtskilliga telegram och berättar om den Konsumbutik han öppnat i dödsriket. Ericson verkar också ha en förkärlek för flödesscheman, särskilt tänker jag då på ett genialt obegripligt schema över hur en arbetsplats fungerar. 

Till vederbörande är i allra högsta grad ett konstverk, där ord, bild och intryck samsas med varandra. Ericson låter oss ana samhället genom en spegel som både skärper bilden av hot och drar ett löje över alltsammans. Satiren är mycket verksam. 

Och mycket av det han skriver, särskilt det som skildrar ett samhälls-Sverige, är ändå inte så oerhört otänkbart. Kan man till exempel inte tänka sig ett myndighetsutskick som berättar att man kan höra av sig till dem för att få veta mer om sig själv?

Så man fnissar och ryser om vartannat. Utsökt bra är Till vederbörande hursomhelst.
– – –
Eric Ericson, Till vederbörande. Stockholm: Orosdi-Back, 2010. Ej pag.

Bokrecension: Drömskepp i torrdocka | Hans Ruin

Hans Ruin

Drömskepp i torrdocka är skriven av Hans Ruin (1891–1980), finlandssvensk filosof och författare. Boken utkom första gången 1951. Jag har läst en upplaga från 1963.

* * *

Det är en sann konst att skriva enkelt och elegant samtidigt; sådan skrift är ett nöje att läsa. Att skriva konstlat eller tillkrånglat är en spridd sjuka inte minst inom akademiska sammanhang — som om något vore mer intelligent tänkt om det är mer svårförståeligt uttryckt. 

Nej, den sanna konsten för prosaister av alla slag är att inte försöka gömma tankeinnehållet bakom ord, utan att lyfta fram tankeinnehållet så tydligt som möjligt.

Hans Ruin var professor i filosofi och senare docent i estetik. Han var med andra ord ungefär så akademiskt marinerad som det är möjligt att bli inom den humanistiska sfären. Likväl försöker han i Drömskepp i torrdocka inte förvirra läsaren. Han skriver klart och enkelt, bildat och associationsrikt om det som han behandlar i de olika texterna. Det är alls inte banalt, men inte heller flyger han så högt att det blir svårt att följa honom med blicken.

Grundtonen är pessimistiskt melankolisk. Så här kan det låta:

”Allt vad människorna byggt sjunker i jorden, och vad man gräver upp söker glömskan åter sluta i sin famn.”

Och så här:

"Människans liv är kort — ett fjärilsliv. Men själv anar hon det inte. Hon tror sig bära seklerna på sin rygg, medan nya fjärilssvärmar blåses ut över fälten och de gamla singlar som torra löv till marken."

Hans Ruin tar oss med bakåt i tiden, genom sekler och millennier. Eller kanske bara några decennier. Han blir nostalgisk över en gammal snabbseglande skuta i en torrdocka, en skuta som nu endast har draguppdrag på Östersjön, långt från lyx och rubriker. Han berättar om den kväll av kortspel då hans farfar i Ryssland på 1850-talet vann en livegen piga, en piga som efter livegenskapens upphörande stannade i familjen och uppfostrade hans far. 

Men han skriver också om det helt nära, som när ett svalbo faller till marken med följden att fågelungarna däri alla dör, även den som överlevt fallet och som Ruin försökt ge skyddande skugga i väntan på dess föräldrars ankomst.

En längre serie med texter handlar om en resa med ett fraktskepp på Medelhavet, varunder Ruin får möjlighet att besöka såväl Malta som Cypern, såväl Grekland som Egypten, därtill Istanbul. Han hänförs av platsernas historia. Han hänvisar till Dante, till Homeros och till flydda dagar. Det är som att Ruin genom sin egen tids ytskikt ser ner genom djupet, långt tillbaka i tiden, till andra världar på samma orter. 

Sammanfattningsvis utgör Drömskepp i torrdocka en fin samling texter, exceptionellt språkligt välbalanserade. Dessutom smittar författarens fascination för det förflutna läsaren med en vilja att också för egen del utveckla den typ av djupseende som Ruin uppenbarligen lärt sig bemästra.
– – –
Hans Ruin, Drömskepp i torrdocka. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1963. 118 sidor.

Bokrecension: Land till salu | Halldór Kiljan Laxness

Land till salu (isl. Atómstödin) är skriven av Halldór Kiljan Laxness (1902–1998) och har på svenska även utgivits med titeln Atomstationen. 

Boken är översatt av Rannveig och Peter Hallberg. Första isländska upplagan utkom 1948. Den svenska upplaga som jag har läst är från 1955.

* * *

Land till salu är en märklig bok. Jag får ibland associationer till Genet och ibland till Nikanor Teratologen. Men mest är det märkligt och nebulöst: jag kan inte se igenom referenserna till isländska efterkrigstida förhållanden, även om de korta kommentarerna efter boken ger knuffar i rätt riktning. 

Berättare i romanen är en ung kvinna vid namn Uggla som kommer till Reykjavik från nordliga landsbygden. Hon arbetar som hembiträde hos en rik parlamentsledamot med bortskämda ungar och oförskämd hustru.

Men hon tar också orgellektioner hos Organisten, som visar sig vara något av en blandning av filosof och visdomslärare med bohemiska bekanta som dyker upp hemma hos honom. Uggla blir också politiskt engagerad och ansluter sig väl till kommunisterna.

De stora hoten i boken får identifieras som viljan att sälja ut Island åt amerikanarna för att dessa där skall ha ett fäste gentemot öst under det uppblossande kalla kriget, samt de rika och inflytelserikas tomma uppblåsthet kombinerad med deras makt och förmögenhet. Och över allt svävar hotet om atombombskriget.

* * *

Berättelsen är spretig. Det finns ingen linje genom den. Jag kan inte se en kärna. 

Men jag gillar hur Laxness leker med personskildringarna: hur odågorna som besöker Organisten kallas "gudarna", hur den prostituerade kvinna där kallas "Kleopatra". 

Jag gillar hur Ugglas far på landsbygden genom sina stilla religionsfunderingar som gift sig med landskapets miljö verkar för något annat än kristendom, trots att mannen håller på att bygga en kyrka. I detta har han med sig prästen där. Naturen är viktigare än den kristna guden. Och gud för Ugglas fader är den gud som blir kvar när man avfärdat alla andra:

"Vårt gud är det som är kvar när alla gud har räknats upp och man har sagt: nej, inte han, inte han."

Ugglas eget öde är vindkastat. Hon står upp för sig själv och blir inte kuvad av husfruns elakhet. Hon blir gravid med en polis som blivit polis blott för att lära sig brott, även om han också är ridderlig och väl åtminstone delvis åker i fängelse genom sammanhang som är dunkelt politiskt motiverade.

Jag gissar att en islänning omkring år 1950 hade fått ut fantastiskt mycket mer ur Laxness bok än vad jag förmår hitta där. För mig blir den intressant, men hemlighetsfull, oklar.
– – –
Halldór Kiljan Laxness, Land till salu. Övers. Rannveig och Peter Hallberg. Stockholm: Vingförlaget, 1955. 215 sidor.