Bokrecension: Essayer och kritiker 1917–1918 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1917–1918 är en samling texter av Fredrik Böök (1883–1961), litteraturhistoriker och litteraturkritiker. 

Boken utkom år 1919.

* * *

Man behöver emellanåt för sin språkliga hälsa läsa något av Fredrik Böök. Han var ju förmodligen den mest inflytelserika svenska litteraturkritikern någonsin, men han var också i egen rätt en utsökt stilist. Man läser Böök för språket, och man läser det av litteraturhistoriska och kulturhistoriska skäl. 

Den här gången läste jag Bööks samling artiklar från 1917–1918, som kom ut i bokform år 1919. Boken är en av flera samlingar som gavs ut under olika år, allteftersom Böök skrivit artiklarna i dem.

Att texterna i allmänhet först tryckts i Stockholms Dagblad säger något om vilken vikt man gav dylika långa och ibland ganska smala kulturartiklar i dåtidens Sverige. Somliga artiklar tar upp över 30 boksidor; någon har väl ursprungligen tryckts i mer än en del. 

Men något motsvarande är svårt att tänka sig utanför specialtidskrifterna idag. Möjligen med undantag gjort för några tidningsdrakars kultursidor. Men inte ens där skulle väl den mest vågade redaktör låta motsvarande 30 boksidor text om en numera oläst 1700-talspoet rymmas i spalterna...! 

* * *

I sina artiklar kan Böök breda ut sig med bedömningar, psykologiska analyser och referat. En särskild böjelse har han för att sätta författares verksamhet i relation till nationella karaktärsdrag.

Böök har grundåsikter. Hans tendens är nationalistisk, konservativ, idealistisk, politisk höger, tyskvänlig, folklig och bildningsaristokratisk. Inslag av antisemitism förekommer. Inte så som antisemitismen skulle yppa sig hos nazister några år senare, men så som var vanligt vid 1800-talets slut och 1900-talets början också i bildade kretsar.

Vissa inslag i Bööks artiklar vore svår- eller otryckbara i vanliga publikationer av idag, men det vore anakronistiskt att bedöma honom utifrån dagens värderingar snarare än hans samtids. Böök skriver inte utifrån våra värderingshorisonter, utan utifrån det tidiga 1900-talets värderingshorisonter. Något annat vore nästan omöjligt för honom, och det kan vi därmed inte förvänta oss.

Språket har också förändrats under det sekel som gått. 

Den svenska som Böök skriver är oändligt vacker, men hör sin tid till, med sin meningsbyggnad, stilnivå och stavning. Dock är han ett exempel på hur språkets bredd kan komma till sin rätt. Det ligger nära till hands att skriva att han använder språket som den skickliga hantverkaren använder sina verktyg. Men det är nog ändå mer träffande att skriva att han skapar texter som den skickliga konstnären skapar målningar.

Böök vet precis vad han gör när han skriver och känner på grammet varje ords valör. Ironin är fin, sarkasmen vass, berömmet ibland drabbande och formuleringskonsten alltid vacker. Språkkänslan är imponerande. 

Man må inte alltid hålla med Böök i hans slutsatser eller bedömningar. Man bör emellertid lyssna till klangen i hans språk: där ligger hans stora företräde, än i dag.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1917–1918. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1919. 384 sidor.