Bokrecension: Mot undergången | Erik Petersson & Annika Sandén

Kärnbo kyrkoruin. I eller vid kyrkan begravdes Abraham Angermannus 1608.

Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid är skriven av historikerna Erik Petersson (f. 1985) och Annika Sandén (f. 1969).

* * *

Det har inte skrivits särskilt mycket om Abraham Angermannus (ca. 1540-1608). Det är beklagligt, för hans levnadsöde är fult av dramatik och tragik. I dag är han mest ihågkommen som ledaren av "Mäster Abrahams räfst", en visitationsresa där han år 1596 som ärkebiskop far omkring och straffar svenskarna för deras synder med risslitning och vattenösning.

Men i Mot undergången får vi mer kött på den ökände prästmannens ben. Sammanhangen målas upp runtomkring honom, och när de sista sidorna nås, kan man inte låta bli att känna någon form av medlidande med bondsonen som steg till kyrkans högsta ämbete och därifrån störtades ner.

* * *

Författarna driver tesen, som återspeglas i bokens titel, att landet i Johan III:s, Sigismunds och hertig Karls tid präglades av apokalyptiska föreställningar — det vill säga, att tanken var utbredd, att jordens undergång var nära. Tecknen på detta var bland annat bedrövligt väder som ledde till hungersnöd, och religionsstridigheterna. Orsaken till dessa tecken skall ha varit folkets ogudaktighet — och, beroende på vem man frågade, kvardröjande katolska seder och bruk.

Det kan ha varit tankar som dessa, som låg bakom att den allt mäktigare hertig Karl befallde ärkebiskop Angermannus, att genomföra en visitationsresa i synnerhet i landets södra delar. Där hade hertigens rival, kung Sigismund, sitt starkaste stöd. Och där skulle folket tuktas för sina synder — vare de sedan av trolldomsslag, sexuellt slag, katolskt slag eller annat slag.

Och Angermannus tuktade folket rejält. Så rejält att klagoropen steg till hertigen själv och räfsten fick avbrytas.

Så började en kil att slås in mellan de båda bundsförvanterna, som tillsammans hade kämpat mot återkatoliceringen när Johan III fortfarande var kung. Inte blev det bättre, av att tronpretendenten hertig Karl förstod, att ärkebiskop Angermannus genom sin strikta lutherska syn på överheten, inte kunde förmås att överge sin trohet till den regerande polsk-svenske kungen Sigismund, Johan III:s son.

Hertig Karl började så förfölja Angermannus, som kom att avsättas från sitt ämbete och mista sin ära. Tidvis fängslades han. När den avsatte ärkebiskopen dog på Gripsholm slott 1608, hade hertig Karl sedan några år blivit kung Karl IX. Anhöriga och gamla vänner ville låta Angermannus gravsättas i Uppsala domkyrka. Karl IX vägrade, och Angermannus begravdes i den nu sedan länge förfallna kyrkan Kärnbo, vars ruiner fortfarande kan skådas. Ingen vet idag var exakt var ärkebiskop Angermannus stoft vilar.

* * *

Men låt oss dröja lite vid själva räfsten, såsom det berättas om den i Mot undergången.

Lagarna hade skärpts i Angermannus tid. Redan Erik XIV hade låtit den världsliga lagstiftningen inspireras av de drakoniska, mosaiska lagarna i Gamla testamentet. Trots att kyrkans domsrätt beskurits sedan reformationen, så hade domkapitlet på sitt bord brott mot de tre första buden (ungefär avguderi, kätteri, sabbatsbrott) och det sjätte budet (äktenskapsbrott).

Kyrkans exakta mandat var dock en tvistefråga, och det hände att äktenskapsbrott beivrades inför andlig rätt ibland och inför världslig rätt ibland. Eller under räfsten: under andlig rätt efter att det redan behandlats under världslig rätt.

Räfsten ägde rum 1596 i Skara stift, Växjö stift och Linköpings stift. De enda protokoll som finns kvar är dock från det sistnämnda stiftet, dit även Kalmar och Öland hörde när det begav sig. Vi har således bara mer detaljerad kunskap om räfsten, såsom den kom till uttryck i det stiftet. Totalt behandlade Angermannus under ett knappt halvår drygt 200 socknar.

Med sig hade ärkebiskop Angermannus stiftets biskop, aktuella fogdar och andra mäktiga människor, och dessutom profosser, det vill säga sådana personer som verkställde kroppsstraff. Straffen kunde som mest bestå i 39 risslag på den dömdes rygg och utöver det högst nio hinkar med vatten över såren därefter. Det berättas att folk föll till marken av smärtan.

Inte alldeles få av de behandlade fallen synes ha varit knutna till äktenskapsfrågor och horsbrott. I Linköpings stift utdömdes 155 risstraff för brott av sexuell art, av totalt 282 utdömda risstraff. Men fyra av de fem upptecknade utdelningarna av maxstraffet gäller emellertid "signeri", alltså snarast magi.

För Angermannus var beviljande av skilsmässa något i princip omöjligt. Om en yngling och ung kvinna gått till sängs under sin trolovning — något som ansågs helt acceptabelt utifrån de folkliga uppfattningarna — och detta genom till exempel sockenprästens försorg kom ärkebiskopen till känna, ja, då såg Angermannus helt enkelt till att viga ihop de två, vad nu de två ungdomarna än själva tyckte om saken. 

Och en man från Öland synes en man kommit inför Angermannus i vilja att bryta upp sin förlovning. Protokollet är kortfattat: "Vigdes strax".

På sina platser synes regelrätta massbröllop ha ägt rum. När räfsten nådde Vadstena vigdes hela 46 par samman, och i Söderköping 68 par.

En kvinna i Jönköping som gjort hor med fyra män döms till de 39 slagen och fem ämbar vatten. Sedan förvisas hon från stiftet. Skulle hon emellertid dyka upp i rullorna igen, utlovas dödsstraffet. En av männen hon legat med döms till 30 slag.

En man och kvinna som har åtta barn tillsammans beordras att bryta upp, eftersom mannen övergivit sin första hustru för denna andra kvinna. De fick helt enkelt dela sina barn och tillhörigheter mellan sig, och flytta isär. Mannen skulle vidare försona sig med sin första hustru, och om han hade med sin nya kvinna att göra något mera, hängde dödsstraffet över honom. Nu fick mannen fick 30 slag med riset och nio ämbar vatten. Kvinnan fick 25 slag, men i sin mildhet lät Angermannus henne slippa vattnet — hon var ju gravid...!

Det finns exempel på att Angermannus inte var helt rigid vad gäller utdömandet av straff. Han kan fara mildare fram mot åldringar och begåvningshandikappade människor. Ibland reduceras människors straff, om personer ber om nåd för dem. Andra förefaller ha sluppit straff om de erlagt böter istället.

Vid några få tillfällen lät dock Angermannus äktenskapets heliga band brytas. Ett av de fallen, som beskrivs i Mot undergången, härör från Norrköping, där en man övergett sin hustru, varit borta i tre år, och sedan plötsligt dykt upp och tagit livet av deras två barn genom att slänga dem "för gödesvinen". Sen försvann han igen. — Kvinnan fick skilsmässa.

Vid något tillfälle tillåter han också att makar separerar, men utan att bryta äktenskapet och således utan möjlighet att gifta om sig.

Som nämnts drog sig inte heller Angermannus från dubbelbestraffning. En kvinna som i den världsliga rätten besparats från dödsstraffet för att ha dödat sitt barn, straffas av Angermannus med 39 slag och med ett okänt antal ämbar vatten över såren.

Och så håller det på. Det synes begripligt att allmogens skrik där de pinades utanför kyrkorna nådde ända till hertigen, som egentligen behövde allmogens stöd, för att säkra sin makt. Hertigen, som befallt räfsten, såg alltså även till att avbryta den. Kanske fick han dra slutsatsen, att han gett ärkebiskop Angermannus för fria tyglar. Räfsten blev ett stort bakslag, och det blev viktigt för hertigen att distansera sig från den. 

* * *

Det hade varit bra om Mot undergången fackgranskats av en teolog med reformationen som specialitet ytterligare en gång innan den publicerades. Jag vågar ifrågasätta huruvida undergångsmentaliteten var så uttalad bland allmogen som texten förefaller göra gällande. Och om den var det, hade jag velat se det ledas i bevis tydligare än vad som sker i boken.

Andra ting i framställningen är mer av slarvfelsart: så anges "mensa communis" betyda "ett gemensamt hus", när det bokstavligen betyder "ett gemensamt bord".

På ett annat ställa berättas det att Gud i Jobs bok säger att han står över alla mänskliga tillkortakommanden och förlåter människorna deras svaghet. Något sådant finner vi inte i den boken. En annan gång sägs Gamla testamentet citeras, när det citerade stycket egentligen är hämtat ur Gamla testamentets apokryfer.

Likaså beskrivs hur det var en stor skam att inte få begrava en anhörig "i kyrkan med tillhörande ceremonier". Men under den aktuella tiden och in på 1900-talet ägde inte begravningar rum inne i kyrkorna alls, utan samtliga ute på kyrkogården (utom i alldeles särskilda fall).

Ytterligare en genomläsning eller två, hade säkerligen också rått bot på den många språkliga upprepningar som vidlåder texten: något som kanske är oundvikligt om man är mer än en författare.

* * *

Abraham Angermannus levde ett extremt dynamiskt liv. Han var älskad och hatad av rikets mest betydande män. Han blev sviken emellanåt och torde fått dricka galla övernog. Själv var han fanatiskt ortodox lutheran, som såg påven som antikrist och varje katolskt ceremoniellt inslag i kyrkan som djävulens påfund. Och han ansåg sig ha mandat att som ärkebiskop under sin beryktade visitation fysiskt misshandla sin hjord för de gärningar han ansåg vara tadelvärda.

Angermannus var sannerligen ett obehagligt barn av sin tid, men han har en mycket fascinerande livshistoria. Och genom hans livshistoria kommer vi också i beröring med den stora allmogen: den stora, tysta skara som så ofta förbigås i historieskrivningen, eftersom så få källor finns att använda sig av. Därigenom blir denna Angermannus biografi än mer värdefull.

Petersson och Sandén skrivit en fantastiskt intressant skildring inte bara om en enskild människa, utan om en hel tidsepok, som varmt kan rekommenderas.
– – –
Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid, Erik Petersson & Annika Sandén. Norstedts 2012. ISBN: 978-91-1-303467-6.

Ouvertyr till Gudagryning

De reser sig ur myrens dimmor
och tar gestalt bland skogarnas träd. 

* * * 

Den vackras sång
som ljöd över ängar och gärden
anas i älvens och vindsnurrans brus. 

Och i fabrikens skrän och muller
blandar sig ljudet av hammarens dån. 

Det är gudagryning igen. 

Oden går åter på stranden
och söker dem som kan forntidens runor,
som läser det kommande – i det förgångna. 

Åter reser sig det grönskande Asgård
högt över skyarnas moln.
Åter grönskar Yggdrasil.
Åter rustar jättar och väsen,
nidingsmän och bleka karlar i Lokes här. 

De gamla har vaknat
och ser sig omkring. 

Omkväde till Tor

Han kommer genom havet,
   vandrar till fots, med bältet om livet.
Han kommer över bergen,
   vandrar till fots, med handsken på handen.
Han kommer genom skogen,
   vandrar till fots, med hammaren lyft. 

— Hell Tor, mänskornas vän!

Bokrecension: A Problem in Modern Ethics | John Addington Symonds

John Addington Symonds 1889.

A Problem in Modern Ethics being an inquiry into the phenomenon of sexual inversion, addressed especially to Medical Psychologists and Jurists är skriven av den brittiske poeten och litteraturkritikern John Addington Symonds (1849-1893). Första utgåvan utkom 1891.

* * *

A Problem in Modern Ethics är ett mycket tidigt försvar för homosexuella mäns rätt att inte klassificeras som kriminella. Texten problematiserar också sjukdomsstämpeln som vidlåder fenomenet.

I dag framstår det boken hävdar i mycket som självklart och rentav konservativt i upplysta sammanhang, och de enda som väl skulle protestera är religiofascistoida människor som forfarande hyllar Justinianus lag från 500-talet som kom att leda till kriminalisering av tusentals och åter tusentals människor i västvärlden under närmare ett och ett halvt millennium.

I Symonds tid, i det viktorianska och pryda England, hade dock vetenskapen börjat komma ikapp den allmänna opinionens stränga dom över homosexualitet — "the love that dare not speak its name", som Lord Alfred Douglas formulerade det 1894 — och juridikens kriminalisering av samtyckande, samkönade vuxna människors gemensamma sexualliv.

Den medicinska uppfattningen, som Symonds belyser den, blir allt oftare, att för ett stort antal av de homosexuella männen, så är den sexuella läggningen medfödd och oföränderlig. Dessa män synes i stor utsträckning inte på något vis vara mer lastbara än heterosexuella män, eller avvikande på annat sätt.

* * *

I sin genomgång, som han alltså i synnerhet riktar till psykiatriker och jurister, belyser Symonds ur många olika aspekter fenomenet homosexualitet. — Han nämner faktiskt ordet några få gånger, men oftare använder han sig av det begreppet "inverted" från termen "inverted sexual instinct", eller det samtida ordet "uranier" (engelska "urning"). I denna recension använder jag för enkelhetens skull i regel begreppet homosexuell.

Någon gång används i Symonds text begreppet "pederaster". I synnerhet i referenser till behandlade medicinska verk. Det skall då inte förstås som sexualitet riktad mot underåriga, utan begreppet sätts snarast som liktydigt med "homosexuell". Symonds påpekar att ordet är olyckligt valt. Och att det är det är svårt att hitta ett rättvist beskrivande ord, "which will not seem to soil this paper."

* * *

I en kort historisk exposé visar Symonds så, på hur homosexualitet förekommit i alla tider och i olika sammanhang: i det krigiska Sparta likväl som i hålor i städerna i Symonds egen tid. Överallt, skriver Symonds, där män kommer i kontakt med män hittar man även homosexualitet. Fenomenet har överlevt allt förtryck. Symonds skriver:

"Every family runs the risk of producing a boy or a girl whose life will be embittered by inverted sexuality, but who in all other respects will be no worse or better than the normal memebers of the home."

Symonds deklarerar, att vulgära människor förväntar sig att hitta de homosexuella bland folkets avskum: men inte! Man möter dem varje dag — man hittar dem på banken, på universiteten, på tronen, på arbetsplatsen, vid plogen, under officerens epåletter och under advokatens peruk...

"The majority differ in no detail of their outward appearance, their physique, or their dress from normal men."

Förtrycket och förföljelsen av homosexuella spårar Symonds till den tid då den kristna eran trängde in i lagstiftande församlingar, och distanserade sig från den hedniska, mer avslappnade inställningen till samkönad sexualitet. De nya lagarna, skriver Symonds, infördes när vetenskap inte existerade och studiet av mänskligheten inte hade kravlat ur vaggan ännu. Likväl förkunnade de kristianska lagarna, att

"what had hitherto been viewed as immorality at worst should henceforth be classed among crimes against God, nature, humanity, the state."

Och det kristianska juridiska arvet har sedan Västvärlden fått dras med in i Symonds egen tid, då dock Frankrike och Italien dragit tillbaka sina antihomosexuella lagar.

Det som började med kristna romerska kejsares lagar mot homosexuella gärningar, gav skalv genom seklerna. Lagarna kunde inte utrota homosexualiteten från Europas länder. Men de hade makt att göra de homosexuella pariah, att plåga dem, att döda dem. Att lära dem, att det de kände var fel. Och förtrycket pågick ännu under Symonds tid. Han skriver:

"Society lies under the spell of ancient terrorism and coagulated errors."

* * *

Symonds går i sin avhandling noggrant igenom ett antal forskares syn på homosexualitet: han sammanfattar deras syn, lyfter upp det han tycker verkar rimligt, och kritiserar det han tycker är bristfälligt.

Det skulle bli för omständligt att referera allt det materialet här, men den allmänna tendensen i de forskares verk som han behandlar, är att man inte bör anse homosexualitet vara lastbart i sig, att homosexuella gärningar inte borde anses vara kriminella, och flera verkar anse att homosexuella hellre skulle få medicinsk hjälp än att sättas i fängelse.

Ett stort undantag från den lätta nedlåtenhet som i vissa stycken anas hos dessa forskare inför de homosexuella, är den tyske juristen Karl Heinrich Ulrichs, som är något av en förgrundsgestalt i kampen för homosexuellas rättigheter under 1800-talet.

Man får känslan av att Symonds riktigt tar spjärn mot Ulrichs för att föra fram sina egna uppfattningar; blir kanske Ulrichs rentav språkrör för Symonds själv? Utifrån dennes slutsatser driver Symonds sin mest progressiva kritik av situationen såsom den såg ut i England och delar av Västvärlden på hans tid.

Ulrichs menar, att att homosexuella på intet sätt är andra män underlägsna, och att de inte lider av någon sjukdom eller är på något sätt fördärvade.

Det abnorma i den sexuella instinkten är inte ohälsosamt.

Det drabbar på intet sätt de länder, där man lossat på fördömelseoket över samkönad sexualitet. Man kan näppeligen heller bli förförd till att bli homosexuell: homosexualitet uppstår i regel spontant hos mannen. Där homosexuella händelser sker mellan heterosexuella — i regel på platser där inga kvinnor finns: privatskolor, armén, på skepp, etc. — återgår i regel de heterosexuella personerna till heterosexuella vanor när de får tillgång till kvinnor.

* * *

Det kan vara värt att påpeka, att Symonds även angriper vanliga missuppfattningar eller fördomar.

Han slår fast, att homosexuella män inte är farligare för småpojkar än vad heterosexuella män är för småflickor. Inte heller förefaller homosexuella vara särskilt lastbara eller ohälsosamma på något vis som inte heterosexuella män är, med hänsyn tagen till den omständigheten att de homosexuella männen tvingas leva ett liv där deras innersta känslor måste hållas hemliga, känslor som för dem själva är lika naturliga, som den heterosexuella mannens känslor för kvinnan.

Att den homosexuella mannen skulle skada samhällets fortbestånd kan knappast heller hävdas. Redan vid slutet av 1800-talet såg världen för Symonds ut att vara överbefolkad som den var.

Till argumentet, att samkönad sexualitet uppfattas som motbjudande av heterosexuella svarar Symonds någorlunda sexistiskt, genom att fråga sig vad som uppfattas som mest motbjudande: att ha sex med en utsliten kvinna som fött sitt fjortonde barn, eller tanken på hur frihetshjältarna Harmodius och Aristogeitons omfamnar varandra...

Att kräva celibat av homosexuella är förkastligt (jag har hört åtminstone en ännu tjänstgörande svenskkyrklig präst uttrycka den uppfattningen för inte alldeles många år sedan). Homosexuella borde ha rättigheten att leva såsom naturen skapat dem, menar Symonds. De har inte avlagt några frivilliga prästlöften, så att de måste avstå från att leva ut sin sexualitet.

* * *

Den tiden är nu förbi, menar Symonds, då det är rimligt att anse homosexuella vara kriminella, när de följer sin egen — av allt att döma i de flesta fallen medfödda — natur. Efter sin undersökning, menar han att hans samtida läsare borde känna sig obekväma med hur lagarna ser ut. Det åligger den som stöder de då rådande lagarna att visa, hur homosexuella själva lider av sin läggning, eller på vad sätt samhället kommer i fara av att de finns i samhällskroppen.

För Symonds blir så huvudfrågan, trots att han gått igenom ledande forskares uppfattningar i frågan om vad homosexualitet beror på, om samhället har rätt att straffa de män, som föds med homosexuell instinkt — en instinkt som vare sig bör ses som sjuklig eller kriminell? — Det underförstådda och självklara svaret var för honom och den tid som skulle komma — ett härskri som tydligt uttyds som "NEJ!"

* * *

A Problem in Modern Ethics bär sin tids kännetecken: den är centrerad kring mannen, och i ett exempel ovan har ett ganska grovt sexistiskt exempel tagits med för att belysa dess tidsbundenhet.

Det förtar dock inte, att A Problem in Modern Ethics är en av flera tidiga skrifter i kampen för homosexuellas frigörelseprocess — en process som på många håll i världen pågår än i dag: på sina håll även med livet som insats, eller med risk att bli fängslad. Symonds och Ulrichs hade nog glatts storligen åt hur utvecklingen blev i England (avkriminalisering 1967), Tyskland (avkriminalisering 1968/1969) och inte minst i Sverige (avkriminalisering 1944). Lika bedrövade hade de sannolikt blivit över hur det än i dag ser ut i delar av Afrika, Mellanöstern och i Ryssland.

A Problem i Modern Ethics, med sina brister och fördelar, markerar ett steg, ett viktigt steg, i utvecklingen av kampen mot förtrycket: att man åtminstone började prata ur ett vetenskapligt perspektiv, snarare än ett religiöst dito, och att homosexuella, försiktigt, började kräva sin rätt — att inte vara illegala.

– – –

A Problem in Modern Ethics being an inquiry into the phenomenon of sexual inversion, addressed especially to Medical Psychologists and Jurists, John Addington Symonds. London 1896. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Grekisk gryning | Sture Linnér

View of the Parthenon from the Propylea, Edward Dodwell, 1821. Detalj.

Grekisk gryning: Om det hellenska kulturflödet genom tiderna är skriven av Sture Linnér (1917-2010). Boken utkom första gången 2005.

* * *

Sture Linnér var onekligen en speciell man. Han var docent i grekiska, arbetade för Röda korset, och som FN-diplomat, handplockad av Dag Hammarskjöld. Dessutom innehade Linnér under sitt liv flera toppositioner i näringslivet. Linnér var vittberest och spränglärd — med en total passion för antiken. Redan under militärtjänstgöringen lär Linnér ha fått sitta i arresten, för att han under vakttjänstgöring läst Odysséen. På grekiska.

Passionen för antiken kommer till uttryck i Grekisk gryning, som rymmer ett antal texter, främst essäer, som på olika sätt — rentav något spretigt — berör den inflytelserika och spännande perioden i mänsklighetens historia. Som allra bäst blir de texter, där Linnér blir personlig och låter sin personlighet skina igenom: där akademikern även blir farbrorn som följde sin passion och bosatte sig i Grekland.

* * *

Linnér berättar om åtskilliga intressanta ting. Kursen i Sokrates, Platons och Aristotelse filosofi kan vi kanske lämna därhän — åtminstone som gamla humanister, som hört det till leda, men kanhända är det ändå välbehövlig repetition. Men annat är mer okänt för mig, och ger insikter jag saknat och är glad att ha fått.

Antikens Grekland är avlägset. Linnér berättar om hur mycket vi förlorat som kunnat sätta oss i samband med det förflutenhetens landskap: texter som aldrig återfunnits, texter som förstörts, texter som försvunnit, i synnerhet under det millennium som följde på Romarrikets fall.

Linnér uppskattar att omkring ett tusental tragedier bör ha uppförts i Aten bara under 400-talet. Trehundra av dessa tragedier känner vi till något om. Trettio av dem har vi kvar fullständiga manuskript av. I andra fall, berättar Linnér, beror all vår kunskap på enskilda titlar, något fragment, något citat.

I fallet Sapho känner vi till, att biblioteket i Alexandria ägde nio papyrusrullar med hennes texter. Vi vet också, att första rullen innehåll 1320 rader. I dag har vi kvar en fullständig dikt, stora delar av tolv ytterligare dikter. I övrigt finns blott brottstycken, enskilda ord, stavelser kvar — på grund av "kyrkomännens bigotteri och andra förstörelsens krafter."

Trots detta nedslående faktum, berättar Linnér också hoppfullt om hur många antika texter som fortlöpande dyker upp än i dag. Under det senaste dryga seklet, skriver han, har i genomsnitt en papyrus publicerats var tionde dag.

Och jag får känslan av att hoppet om stora, betydande fyndigheter månne inte är ute. Även om det verkar som att man dammsög åtminstone Egypten på fyndigheter under slutet av 1800-talet — så att man till exempel i den förra grekiska kolonin Oxyrynkos fann mängder av papyrer i en antik soptipp. Linnér skriver, att man efter tio år räddat omkring hundratusen textfragment.

— Så vem vet vad som ligger gömt i den torra, bevarande sanden eller på andra platser, där de åldriga texterna varit skyddade för den förintande tidens tand. Linnér skriver att hjältediktningen säkert bestått av fler texter än Iliaden och Odysséen. — Tänk om en text av det omfånget skulle bli mänskligheten tillgänglig igen!

På senare tid har man fått fram den första sammanhängande texten av Empedokles (1999), en ny samling epigram av Posidippos från Pella hittades 2002, och utökade den totala samlingen från ett trettiotal till ett hundratrettiotal.

Och med varje fynd kan forskarna lära sig lite mer om hur antiken såg ut, hur människorna tänkte: hur förflutenhetens landskaps geografi egentligen var:

"Överallt tänjs gränserna för antikforskningen ut, oupphörligen ifrågasätts gamla uppfattningar och traditioner."

* * *

Antiken är inte av intresse blott för oss som brinner för det förflutna. Antikens Grekland, som Linnér berättar om, har påverkat och format hela vår kultur mer än något annat folk i historien. Själva den västerländska civilisationen har sin vagga i stadsstaterna med den nymornade demokratin, storslagna litteraturen, vetenskapen...

Och stora delar av vår egen kultur vore obegriplig eller betydligt dunklare, för den som inte känner till antika motiv, antikens berättelser och historia. Hur i antika, friska källflöden mängder av vittra människor hittat näring: Shakespeare, Jonathan Swift, Stiernhielm, Stagnelius, Hölderlin, Tegnér, Hjalmar Gullberg, Percy Bysshe Shelley, Tennyson, André Gidé, Virginia Woolf, Fröding, Gunnar Ekelöf, Viktor Rydberg...

* * *

Det hade gått att skriva mycket mer om Grekisk gryning. Men jag vill hellre hänvisa till boken själv, än att referera mer. I den finns mer material om hur sentida diktare tagit djupa intryck av antiken, och vi får lära oss mer om hur den antika mytologin fungerade — och hur den kanske kan vara relevant för oss än i dag.

Inte minst intressant är hur antikens filosofiska vetenskapsmän steg för steg överger religiösa förklaringsmodeller för mer naturalistiskt baserade hypoteser: hur "[e]n primitiv empirism föddes när de gamla gudarnas suveräna makt försvagades."

Därtill behandlas i boken en av mina favoritgestalter under senare antiken, kejsar Julianus, på ett utförligt och nyanserat vis: Linnér betonar att den siste hedniske kejsaren inte så mycket ville kväsa kristendomen för att återgå till en traditionell hedendom, utan till en hedendom stöpt i formen av hans nyplatonism — som i mina ögon möjligen har mer gemensamt med kristna idéer än med traditionellt hedniska.

* * *

Jag må inte dela Linnérs hänfördhet inför Aristoteles ("moderna filosofer betraktar honom som en briljant kollega"), Platon och Sokrates. Men jag är honom djupt tacksam för att han fördjupar min kunskap om antiken som sådan, för att han sätter fingret på antikens påverkan på oss än i dag, och för att han gav mig namnet på en grekisk poet som jag vill läsa mer av: Konstantin Kavafis (1863-1933), — han skriver bland annat om kampen med sin egen homosexualitet i en fördömande tid, genom att använda antika motiv.

Grekisk gryning kastar ljus över antiken. Skåda det förflutna i den ljuset!
– – –
Grekisk gryning: Om det hellenska kulturflödet genom tiderna, Sture Linnér. Wahlström & Widstrand 2005. E-bok (2013): ISBN: 978-914350550-4. Tryckt utgåva: ISBN: 914621197-7.

Bokrecension: Svenskarna och deras hövdingar | Verner von Heidenstam

Gravdös.

Svenskarna och deras hövdingar: Berättelser för unga och gamla är skriven av Verner von Heidenstam (1859-1940). Verket utgavs i två volymer 1908 respektive 1910.

Svenskarna och deras hövdingar består av en stor mängd noveller, som skildrar olika händelser i företrädesvis svensk historia. Ibland betraktar berättaren historien med hjälp av en fiktiv karaktär, men oftare skildras händelserna ur kända svenskars perspektiv – i synnerhet landets konungars perspektiv. I titeln ”Svenskarna och deras hövdingar” bör den absoluta emfasen ligga på ”hövdingar”, om det ska spegla innehållets balansering. Denna tyngdpunkt på konungar är von Heidenstam själv helt medveten om, och skriver att striderna som byggde "hela vår nuvarande odling" —

"De utkämpades av hela folket gemensamt, fast vi veta så mycket mer om våra namnkunniga och berömda än om de tusen andra, som ligga i kyrkogårdarna utan kors och sten."

Svenskarna och deras hövdingar är inte ett facklitterärt verk. Vad läsaren får sig till del, är sagan om Sveriges historia: Heidenstam skriver sina noveller kring historiska händelser eller skeenden, så att själva kärnan förvisso oftast är helt eller sannolikt historisk, men Heidenstam själv sätter — mycket medvetet — ton, färg och känsla till vad som hände. Han har konturerna givna, men fyller dem själv med liv.

* * *

Lite beroende på hur man räknar, passerar läsaren genom ett fyrtio-femtiotal noveller i de två volymerna.

Resan börjar i en forntid, där jägarfolk möter samlarfolk, och slutar på 1840-talet med en åldrad Karl XIV Johan. Därefter följer en epilog som når till "nu i år som är", där man även finner en uppfostrande, moralistisk uppmaning:

"Längta, att bli en stor och god människa, en hjälte, inte blott när mångas ögon följa dig, utan lika mycket i den tysta stund, då ingen ser dig!" 

På vägen genom historien har man vid detta laget mött allehanda svenska celebriteter: Ane den gamle, Ansgar, Erik den helige, Magnus Smek, Engelbrekt Engelbrektsson, Gustav Vasa, Karl XII. Inte minst utrymme får de två sistnämnda konungarna. Bland de få kvinnor som får någorlunda framträdande platser kan nämnas den heliga Birgitta och drottning Kristina.

* * *

Tendensen är i regel storsvensk: konungarna är fria, starka män, svenskarna är tappra och i allmänhet goda. Visst finns undantag. Och symptomatiskt nog är drottning Kristina en av dem som skarpast kritiseras – måhända inte obefogat, men nog kunde till exempel Karl XII kritiserats minst lika hårt och hårdare för sin envisa krigsföring som ledde till så många människors död och undergång. Men Gustav Vasa skildras, som ung i slaget vid Brännkyrka, så här:

"Svenska huvudbaneret bars av den unga väpnaren Gustav Eriksson Vasa. Han var frisk och stormande som ett nordanväder och lockade den surmulnaste upplänning att sjunga mitt i stridsdånet."

Och von Heidenstam kallar dessutom Gustav Vasa:

"...den hövding, som vi aldrig skola sluta att tacka, så länge vårt språk ännu talas bland sjöar och skogar."

Och det är väl månne att ta i nästan så att man spricker, även i storsvensk retorik.

* * *

Svenskarna och deras hövdingar skall vara en slags historisk motsvarighet till vad Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa var för geografin. Så kan berättelserna säkerligen ha fungerat i seklets början. Nu är de fortfarande läsvärda av stilistiska skäl — även om prosan är aningens för behängd med blomsterflor och utstyrd med litterär snickarglädje för att vara mig helt i smaken — men som historiska skildringar känns de föråldrade, och de säger nog minst lika mycket om den tid som de skrevs i och om den person som skrev dem, som om de tider de beskriver.

Det ska dock sägas, att Verner von Heidenstam tillåter sig realistiska skildringar av historiska grymheter: de är inte nödvändigtvis omfriserade för att passa ungdomens öron. Om Jöran Persson och hans moder skriver von Heidenstam så:

"Han och modern blevo nu vid stadsporten utlämnade åt hertigarnas folk, som förde upp dem bland de aldrig tomma galgarna på Brunkebergsåsen. Här blev han pinad till döds och steglad, och hans avskurna öron uppspikades på pålen. Men modern kastade sig huvudstupa från hästen, så att hon bröt av sig halsen, och hennes kropp blev fastspikad i botten på ett träsk med en spetsig påle."

Därmed intet sagt om autenticiteten i de faktiska förhållandena i det här skildrade historiska förloppet. Inte heller mildrar von Heidenstam vad som hände vid intagandet av Magdeburg under Trettioåriga kriget:

"Kvinnorna försökte gömma sig i källarna och på vindar eller under likhögarna på de blodiga gatorna. På golvet i en av kyrkorna lågo slutligen över femtio halshuggna kvinnokroppar. Små barn sprungo omkring och ropade på mor och far utan att få något svar. Kroaterna grepo dem skrattande i fötterna, klövo dem med ett sabelhugg och kastade dem i lågorna."

* * *

Det är inte självklart att göra Heidenstam till nationalist, åtminstone inte om man ser till hans övriga produktion. Men i Svenskarna och deras hövdingar är det svårt att hitta åtminstone särskilt mycket av kritik mot nationalism. Givetvis måste en bok om Sveriges historia handla om Sverige. Men därmed är det icke nödvändigt att göra många av svensk historias hövdingar till helgonlika, brava endimensionella pappfigurer.

Vi kan gott läsa Verner von Heidenstams version av den svenska historien och få rejäl behållning av den! Men vi må läsa den kritiskt och se den som lika mycket en saga som en historiebok.

– – –

Svenskarna och deras hövdingar: Berättelser för unga och gamla, vol. I & II, Verner von Heidenstam. Albert Bonniers förlag 1908/1911. Båda volymerna är digitaliserade som epub (vol. I, vol II) av Litteraturbanken.

Dikt: ur "Klagan och tröst." | A. M. Lenngren

"Hvarför skall ängslan plåga ditt bröst?
Öppna ditt hjerta för nöje och tröst,
Bort med bekymmer, omsorg och gräl —
Sällheten föddes att bo i din själ!
Hurtigt på glaset luta,
lär dig att lefva och njuta!
Så lyder lagen vid Bacchi befäl . . .
Bort med bekymmer, omsorg och gräl —
Sällheten föddes att bo i din själ!"

Anna Maria Lenngren

ur dikten "Klagan och tröst."

Bokrecension: Ecce Homo! | Baron d'Holbach

"Porträtt av baron d'Holbach" av Louis Carmontelle 1766. Beskuren.

Ecce Homo! Or, A Critical Inquiry into the History of Jesus of Nazareth är skriven av Paul Henri Thirrey Holbach, känd som Baron d'Holbach (1723-1789). Ecce Homo! utgavs första gången 1770, på franska, med titeln Histoire critique de Jésus-Christ, ou Analyse raisonnée des évangiles.

* * *

Ecce Homo! (lat. "se människan") är en biografi om Jesus från Nasaret. d'Holbach går igenom fas för fas i Jesu liv, men inte på det fromma eller vanligen försiktigt respektfulla sätt som vi är vana vid från dokumentärer eller mer eller mindre kristliga böcker. d'Holbach har ett kritiskt anslag och behåller ett kritiskt perspektiv genom hela boken.

För d'Holbach är inte Jesus Guds Son, eller ens något särskilt märkvärdigt. Genom att ställa frågor till texten — evangeliernas samlade vittnesbörd om Jesus — lyckas han frammana svar som går vid sidan av de fromma förklaringarna.

Jesus i d'Holbachs läsning framstår som en lättretad man som samlar lärjungar omkring sig för att försöka nå världslig makt och världsligt inflytande: en Messias i ordets samtida betydelse. Genom bedrägerier och enkla trick lyckas han påverka det enkla folket på landet, men inför de lärda gör han färre underverk: det vill säga, inför dem med ett tränat öga, står han sig ganska platt. De har sett falska messiaspretendenter förut.

Själv kan mycket väl Jesus själv ha trott sig ha varit Messias, matad med sin tids förväntningar att det snart var dags för Israels förlossare att komma, och måhända av en moders fabler om en övernaturlig (hellre än för- eller utomäktenskaplig) avelse: var månne ängeln Gabriel en betydligt mer köttslig gestalt än en eterisk ande? Lägg därtill dunkla ord i judarnas heliga skrifter, som lånar sig till mer eller mindre fantastiska tolkningar.

Till sist har emellertid Jesus lyckats samla en rejäl anhängarskara, med hjälp av sina förtrogna apostlar, som övergivit sina hårda liv som fiskare för att livnära sig på de allmosor som folk skänker Jesu efterföljare. Så stor hade Jesus blivit, att han inte kan ignoreras av landets ledande krafter. När han dessutom inte förmår ge klara svar till dem som anklagar honom, om vem han menar att han är: snarare märks en viss envis uppkäftighet, ja, då döms han till sist till döden, trots Pontius Pilatus försök att erbjuda honom ett sätt att rädda sitt liv.

Lärjungarna, som levt på sin mästare, minns efter dennes död, att han sagt sig ska uppstå. Så kommer det ut ett rykte, att det är precis vad som har skett. Inte en enda människa har sett själva uppståndelsen — inte ens enligt de bibliska berättelserna — likväl, hur det nu gick till, är kroppen borta ur graven, om det nu var lärjungarna som stal kroppen, som judarna trodde i allmänhet, eller om Jesus inte varit död när han togs ner från korset, så att han själv kunde befria sig från sina bindlar och ta sig därifrån.

"It appears, in fact, that the transaction or Jesus resurrection was seen by nobody."

Apostlarna förkunnar hur som helst att Jesus har uppstått.

"They felt that it was necessary to preach the resurrection of Jesus, or perish with hunger."

Evangelierna håller inte med varandra alls om de närmare omständigheterna, men folk sätter tro till budskapet, och jesuskulten kan ta sin egentliga begynnelse, och börja spridas med Paulus, som ansluter sig till de kristna efter att Jesus försvunnit igen. Han går emellertid i klinch med Petrus och de judaiserande lärjungarna, och bedriver sin egen, mycket framgångsrika mission.

Ungefär så ser d'Holbachs Jesus-biografi ut i sammandrag. För varje punkt argumenterar han med briljans: ibland med närgångna textstudier, ibland med kraften hos en exegetisk slägga. Han läser evangelietexterna, som om de vore texter inte helgade av tradition, historia och kyrka, utan som vilka propagandistiska texter som helst som fått många år på nacken. Han avfärdar sanningshalten i det kristna budskapet de förmedlar:

"...the gospel is merely an eastern romance, disgusting to men of common sense, and obviously addressed to the ignorant, the stupid, and the vulgar; the only persons whom it can mislead."

* * *

Ecce homo!, som jag alltså läst i engelsk översättning, och ej i det franska originalet, skrevs under senare hälften av 1700-talet. Naturligtvis är den märkt av den tid den är framsprungen ur. d'Holbach tillåter sig uttalanden om judarna som är mer generaliserande än vad vi skulle kunna trycka i dag. Någon gång tar han ut de argumentatoriska svängarna för mycket, för att jag ska kunna nicka bifall till den textutläggning han för tillfället gör.

Oftare är han dock helt mitt i prick. Och demolerar de bibliska skildringarna med elegans genom omfattande bakgrundskunskaper och noggrann läsning av texterna själva. Bara som exempel: Herodes skulle aldrig ha tillåtits begå massmord på Betlehems gossebarn av romarna, som var hans överhuvud. Inte heller är denna grymma handling relaterad av Josephus, som i övrigt beskrev Herodes grymheter i detalj. d'Holbach konstaterar, att vi har goda skäl att dra slutsatsen, att "the massacre is a fable".

En annan specialitet för d'Holbach är, att jämföra skildringar av vad som förefaller vara samma under, i de olika evangelierna: han sätter gång på gång fingret på inkonsekvenser.

Särskilt kritisk är d'Holbach till Jesu formidabla oförmåga att uttrycka sig klart och tydligt, som gång på gång får hans lärjungar av enkelt ursprung att tappa tråden, och som gör stora delar av det han säger tvetydigt eller dunkelt än i denna dag. För om teologer stridit i nära tvåtusen år om vad Jesus egentligen menade: hur skulle väl hans enkla lärjungar begripit honom då? Jesus var otydlig: som om han inte ville bli förstådd.

"It cannot be conceived why a God, sent to instruct men, should never distinctly explain himself."

Inte minst vad gäller Jesu uppdrag. På ett av de få ställen där han antyder att han ska uppstå, säger han till exempel att han ska vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Nå, från fredag eftermiddag till söndag morgon är det definitivt inte tre dagar och tre nätter...

* * *

Ecce homo! är extremt frispråkig och mycket kristendomskritisk. I skärpa kommer d'Holbach inte Christopher Hitchens efter. Men de religionskritiska verk som d'Holbach skrev utgavs av försiktighetsskäl inte under hans riktiga namn, och trycktes utomlands.

Det d'Holbach lyfter fram i sin biografi om människan Jesus är i dag välkänt, om än inte erkänt av de mest fundamentalistiska kristna, och bibelns auktoritet är sedan länge skjuten i sank som källa till absolut kunskap om vare sig Jesus eller tiden före honom.

Men det är intressant att vrida och vända på de vinklade texterna, och försöka, som d'Holbach gör, ådagalägga sömmarna, ja, att känna fogarna mellan sanning och lögn. I detta arbete var d'Holbach en föregångsman. Hans insikter har vi, som fortfarande kämpar mot religiösa stolligheter liknande de som fanns på baronens egen tid, att ta vara på.
– – –
Ecce Homo! Or, A Critical Inquiry into the History of Jesus of Nazareth, Paul Henri Thirrey Holbach, Baron d'Holbach. 1827. Digitaliserad som epub av Freethought Archives hos Project Gutenberg

Bokrecension: Spelman Necken och Krog-Lisa | Gunnar Tilander

Spelman Necken och Krog-Lisa: Glimtar från livet i Fattigsverige kring sekelskiftet är skriven av Gunnar Tilander (1894-1973), professor i romanska språk, filosofie doktor, juris doktor.

* * *

Gunnar Tilander är bördig från samhället Tranemo, varifrån också jag kommer. Han vilar också på Tranemo kyrkogård, och som ung sommararbetare har jag klippt gräset runt hans grav många gånger. Förutom att ägna sig åt språkforskning och annat, skrev Tilander på sin ålderdom boken Spelman Necken och Krog-Lisa, som är fylld av anekdoter och gestalter från bygden, mestadels från Tilanders barndom eller strax före han var född.

Naturligtvis är boken en guldåder för oss som intresserar oss för bygdehistoria. Var och en som kommer från Kinds härad i sydöstra hörnet av Västergötland, där Tranemo ligger, kan nog ha särskilt intresse av att läsa igenom Tilanders bok.

Men det är samtidigt en något pastoral historia. De fina människorna är fina. Och i regel generösa mot de fattiga stackarna. Och de fattiga stackarna är i regel rejäla och slitsamma utan knot, och finner sig på lutherskt manér i sitt torparkall. — Själv kommer för övrigt Gunnar Tilander från en någorlunda besutten familj. Efter faderns död uppförde modern ett nytt hus, som fortfarande står kvar i Tranemo — Gunnarsborg — en ganska präktig villa som jag haft anledning att besöka.

* * *

Särskilt fastnar jag för de berättelser, där den uppenbara tragiken lyser igenom: när det inte är porträtt av nån omänskligt högfärdig lärarinna som är aktuellt.

Särskilt gripande är berättelsen om Gottfrid och hans mor Johanna. Låt mig i korthet återge den. —

Johanna hade tjänat som piga, och husbonden hade gjort henne gravid. Enär husbonden inte kunde gifta sig med sin piga, blev det för Johanna att flytta på sig, och hanka sig fram så gott hon kunde genom livet, med son son — som alltså var Gottfrid.

När Gottfrid kommit upp i åren, gav han sig ut på sjön, och hamnade tydligen åtminstone tidvis i Amerika.  Han kunde därifrån skicka hem några dollar till sin fattiga mor. Hösten 1894 kom ett sådant penningkuvert. Tillsammans med pengarna fanns ett brev, som berättade att Gottfrid ämnade komma hem till jul.

Det gjorde av naturliga skäl Johanna glad. Men dagarna gick, och julen kom och ingen Gottfrid visade sig. På själva julaftonen sökte hon tröst hos en väninna i närheten. Men vännen kunde inte förmå Johanna att dröja kvar över natten, utan Johanna vände hemåt i vinternatten.

På juldagsmorgonen lär svaga rop ha hörts från skogen. Ingen brydde sig om att undersöka saken närmare. På Annandagen hittade man Johanna stående död i ett kärr, inte långt från hemmet.

Sonen Gottfrid kom hem efter nyår. Och fick höra att hans mor "hov sek i en mosse" ("kastade sig i en mosse"). Efter ett tag återvände Gottfrid över havet. Han gav sig ut på ett stort projekt: att gräva guld i Alaska. Men Gottfrid kom aldrig fram: ett snöskred tog hans liv, enligt svenskamerikaner som senare kom tillbaka till Sverige.

* * *

Jag har inte tillräckliga kunskaper för att slå fast exakt var dramat som Tilander beskriver om Johanna och Gottfrid ägde rum. Bonden som gjorde Johanna gravid hette Falk och hörde hemma "i en socken i Kind". Johanna kallades "Falka-Johanna" efter bonden och var vid tiden för sin död inhyses på en plats som  kallades "Lilla Rosendal". Hennes väninna bodde på "Ödegärde". Och kärret där Johanna gick ned sig kom efter henne att kallas "Falka-kärret".

* * *

Gunnar Tilander avverkar original i rasande fart. Jag, som ändå kommer från Tranemo, har det långt ifrån lätt att hänga med, vare sig vad gäller hur personer hänger ihop, eller var händelser utspelar sig. Det Tranemo som Gunnar Tilander kände från sin barndom, var nog redan när boken skrevs till stora delar redan sedan länge borta, och bevarad bara i minnena. Så på många sätt, är Tilanders berättelse om Kindsbygden i allmänhet och Tranemotrakten i synnerhet, en berättelse om något jag inte känner särskilt väl till. Berättelsen ger mig anledning att undersöka närmare var de olika händelser han beskrev faktiskt ägde rum — säkerligen på platser jag passerat inte bara dussintals gånger, utan rentav hundratals gånger.

Det är bland annat det som gör lokalhistoria så intressant: det är historia som utspelar sig precis där man själv befinner sig, och historien blir påtaglig som en hand på axeln: en hand utsträckt från ett gammalt hus, från en naturbildning, från en gravsten eller en vy... Gunnar Tilander har genom Spelman Necken och Krog-Lisa möjliggjort den beröringen, genom att ta till vara på anekdoter som annars riskerat att helt glömmas bort och försvinna från människornas horisont för alltid.
– – –
Spelman Necken och Krog-Lisa: Glimtar från livet i Fattigsverige kring sekelskriftet, Gunnar Tilander. Rabén & Sjögren 1976. ISBN: 91 29 45139 6. 183 sidor.

Bokrecension: Spöksekretären och andra noveller | Henning Berger

Henning Berger

Spöksekretären och andra noveller är skriven av Henning Berger (1872-1924). Den gavs ut första gången 1919.

* * *

Jag har förut inte läst någonting alls av Henning Berger, mig veterligen, men Spöksekretären och andra noveller var en angenäm bekantskap. Novellerna i samlingen är allesammans välkomponerade, spännande och lite... ruskiga.

För det rör sig om små rysare. Berger har ett språk som är mycket rakt på sak: det ödslas inte tid och ord på att beskriva hur någon hamnat i en viss situation, inte heller konstrueras några uppstyltade förklaringar till de övernaturliga inslag som finns med. Det är i regel ögonvittnesskildringar Berger skrivit och texterna har därför ögonvittnets omedelbarhet, men också ögonvittnets begränsade perspektiv. Det fungerar utmärkt.

I regel är huvudpersonen i berättelserna en judisk, världsvan man, en affärsman som reser omkring genom olika länder, och under någon resa eller under något uppehåll hamnar i en situation som ställer sig bredvid den naturliga värld han är van vid.

* * *

Själva titelnovellen, Spöksekretären, kan fungera som ett gott exempel på den stillsamma ehuru direkta och obehagsinramade prosa som Berger skriver. En man införskaffar i Paris åt en bekant en sekretär. När denna sekretär av ett misstag levereras inte till mannens bekant hemma i Sverige, utan till mannen själv, upplever han två gånger att någon eller något rör sig genom lägenheten, och rotar i sekretärens lådor. Han kan inte se något, men han hör det, och när han kommer för nära får han sig en rejäl knuff.

Dagen efter söker han upp försäljaren, som själv varit med om liknande ting i sekretärens närhet, men hoppades att hemsökelsen skulle upphöra, när sekretären väl kom ur affären. Men de två herrarna plockar isär sekretären, hittar till sist ett lönnfack, där ett damm förmultnat blad eller brev ligger gömt. Ett vinddrag sprider dammet. Därefter upphör spökerierna både för mannen i Paris och hans bekante i Sverige, som till sist får sekretären levererad till sig, märker aldrig något av att det skulle varit något särskilt med den vackra möbeln.

Vi märker således, att berättelsen, som här skissats upp, är enkel och rätlinjig. Inga onödiga händelseförlopp eller personer finns med. Men genom att Berger gör berättelsen koncis och hela tiden håller sig till ögonvittnets eget perspektiv, uppstår en spänning och ett lätt obehag, även för mig som läsare, långt efter att boken publicerades: prosan har hållit sig.

Det gäller också de övriga texterna — såsom den om R. L. Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde påminnande berättelsen om mannen som utan att själv vet om det har en ond dubbelgångare, såsom den om den turistande mannen som hör en underjordisk orgel på ett av torgen i en liten småstad, såsom den om Dickens A Christmas Carol påminnande berättelsen om en man som besöks av någon som han sedan länge trodde var död — för hans egen hand.

* * *

Inom svensk litteratur känner jag inte så många exempel på tidiga, genuint obehagliga, noveller eller romaner på det övernaturliga området. Nu har jag dock mött en god samling, just av det slaget. Jag slås dessutom av hur fräscha Bergers berättelser är, både vad gäller innehåll och utformning. Därför kan jag inte annat än att hoppas att än fler upptäcker detta författarskap, som väl numera hamnat något i historiens skugga.
– – –
Spöksekretären och andra noveller, Henning Berger. Albert Bonniers förlag. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Chi-mo-ka-ma | Dan Andersson

Chi-mo-ka-ma. Berättelser från Norra Amerika är en samling berättelser av Dan Andersson (1888-1920). Dess första utgåva utkom 1920. Då hade Dan Andersson själv hunnit avlida.

* * *

Chi-mo-ka-ma (sv. "vit man") påminner starkt om Kolarhistorier, som kommit några år tidigare. Det finns en sammanbindande ramberättelse, men boken består i mycket av de berättelser som författarjaget får del av eller de äventyr han erfar personligen. Kapitlen kan alltså läsas som fristående små noveller.

Miljön är utbytt från Norrland till Minnesotas vilda eller halvvilda territorier i gränstrakterna mot Kanada, där författarjaget vandrar omkring och träffar vindpinade, hårda, akterseglade och alkoholiserade original.

Författarjaget själv är en utvandrad svensk, och många av dem han möter har svenskt påbrå. Dan Andersson kunde vid författandet säkerligen bygga på sin egen lokalkännedom, eftersom han en kortare tid under sina tidiga tonår arbetade hos släktingar där. Andersson hade själv — som fjortonåring — tagit sig den långa vägen till Minnesota, för att undersöka om det var lönt för resten av familjen att utvandra.

Dan Andersson tyckte dock inte att livet i staterna var bättre än livet hemma. Det meddelade han sin far, och återvände till Sverige. Och till Sverige återvänder också författarjaget i Chi-mo-ka-ma, som slutar på ett svenskt pensionat.

Språket i Chi-mo-ka-ma är jordnära och naturligt. Det är inte uppstyltat högtidligt eller pretentiöst, utan är avsett att fungera i de sammanhang som det skildrar.

* * *

Lite särskilt underhållande är berättelsen som återges i det tredje kapitel. Där möter vi Stammering Frank, som författaren kallar "mera intressant som död än som levande", vilket berättelsen ger skäl för. I livet är han en udda filur av osäker nationalitet. I lägret där Stammering Frank, författarjaget och några gubbar bor, är Stammering Frank utsatt för de andras gyckel. I dag skulle man skriva, att han blev mobbad.

Stammering Frank tröttnar på att vara föremål för de andras nöje, tar ut sin lön, och drar iväg. Samtidigt drar ett riktigt råskinn iväg, som strax därefter, på en krog, gjort kunnigt att han kommit över pengar vid kortspel.

Så börjar ryktena. Hade råskinnet slagit ihjäl Stammering Frank, som ingen någonsin sett av efter han dragit från lägret? Plötsligt satt varenda skogshuggare och pratade om hur fin och redlig och speciell Stammering Frank hade varit. Säkert stammade han bara för att dölja sin sanna identitet. Och nog fanns det skäl att tro att han egentligen var lärd? Och hade inte kocken hört Stammering Frank läsa flytande franska ur en bok? Den föraktade antar så en fördold hjältes gestalt...!

Och så gick tiden. Året efter besöker författarjaget det övergivna lägret med en kollega, och övernattar där. Kollegan är vidskeplig och hör spöken överallt. Måhända kunde inte Stammering Frank ligga begravd i en lergrop de funnit?

Nåväl. En höstdag träffar författarjaget på Stammering Frank utanför ett apotek. Han frågar Frank om han inte är död, varpå denne, svårt stammande, utbryter i förbannelser över alla dem som fått för sig att han gått och dött...

Sådana här små, föga dramatiska, men dynamiska, berättelser är Chi-mo-ka-ma full av.

* * *

Chi-mo-ka-ma skrevs 1917, eftersom Dan Andersson behövde inkomster. Bonniers accepterade manuskriptet, och erbjöd Andersson 300 kronor i honorar, vilket enligt Statistiska Centralbyråns prisomräknare i juni 2013 motsvarade 8 390,85 kronor. Ett blygsamt honorar kan tyckas, men Bonniers kunde inte gärna veta, vilken enastående författare Dan Andersson skulle komma att räknas som, alltmer med åren.

Om man uppskattar Kolarhistorier, vågar jag nästan lova, att även Chi-mo-ka-ma faller en i smaken. Det är en bok fylld med djupa skogar, karga, fina berättelser och originella människor.
– – –
Chi-mo-ka-ma. Berättelser från Norra Amerika, Dan Andersson. Bonniers 1920. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: The Age of Reason | Thomas Paine

Thomas Paine, målad av Lauren Dabos (c. 1791). Beskuren.

The Age of Reason är skriven av Thomas Paine (1737-1809).

* * *

Innan den nutida ateismen fick företrädare som Richard Dawkins, Sam Harris och Christopher Hitchens fanns generationer av vägröjande religionskritiker. I Sverige inte bara Ingemar Hedenius, utan före honom Bengt Lidforss. Och går vi längre tillbaka i tiden, och antar ett vidare perspektiv, hittar vi personer som baron d'Holbach, Jean Meslier och Thomas Paine.

Denna reflexion handlar om den sistnämndes, Thomas Paines, verk The Age of Reason, vars första del nedskrevs i fransk fångenskap 1793, och vars andra del författades i frihet 1794.

* * *

Thomas Paine var inte ateist. Han var övertygad deist, med vilket han avser, att han bekänner en enda skapargud, som är välvilligt inställd till sin skapelse. Han menar att denne gud inte kommunicerar med mänskligheten genom några uppenbarelser. Han kan enbart bli känd genom sin skapelse. Inte genom tro, utan genom förnuftet. Därför är vetenskapsmannen den sanne teologen.

”...do we want to know what God is? Search not the book called the scripture, which any human hand might make, but the scripture called the Creation.”

Men lika stark som Paines deistiska övertygelse är, är hans kristendomskritik. I The Age of Reason använder han ett skarpt och bullrigt språk, som påminner om reformatorn Martin Luthers folkliga predikningar. Paines texter är dock långtifrån så vindlande som Luthers: de är skoningslöst raka och vassa.

Med hjälp av bibeltexternas egna utsagor påpekar han gång på gång motsägelser i Bibeln, och underkänner bibelbok för bibelbok som rimlig auktoritet för religiösa uppfattningar. Och detta långt innan den historisk-kritiska bibelsyn sett dagen, som nu slagit igenom till och med i stora delar av kyrkosamfunden.

I dag är The Age of Reason en intressant bok främst ur religionskritikhistoriskt perspektiv. Dess kritik mot bibeltexterna är nu allmänt accepterad, förutom i de mest huvudlöst fundamentalistiska kretsarna. Men det var inte längesen till och med innehav av boken kunde vara suspekt. En folkskollärare i Skåne som under senare delen av 1800-talet ställdes inför rätta bl.a. för att ha gäckat Guds ord, fick till exempel mot sig vittnat, att han lånat ut ett exemplar av Paines bok. Och en av de tidiga förläggarna av boken i England dömdes till nio år i fängelse.

Så boken var dynamit när den kom ut, och var på så sätt med om att bereda vägen för ett mer vetenskapligt än religiöst förhållningssätt till bibeltexterna, som inte stannar vid att låta något vara mysterier, utan försöker lysa upp det dunkla.

* * *

Paine förnekar att någon gud skulle ha givit mänskligheten en uppenbarelse — det vill säga, en helig Skrift — enär något enbart kan vara en uppenbarelse för den person som det uppenbaras för. Så snart det uppenbarade budskapet förs över från människa till människa, är det inte längre en uppenbarelse, utan hörsägen.

Paine skriver, att det är en självmotsägelse att kalla något som når oss i andra hand för en uppenbarelse. Vi har bara den talandes eget ord på att det han förmedlar är gudomligt. Det är inte gott nog.

Det räcker inte, skriver Paine, att någon säger till oss att Maria som jungfru, utan att ha varit med någon man, blev gravid. Det krävs bättre belägg för den saken, än blott någons påstående. De enda som skulle kunnat vittna om att det förhöll sig på så vis som evangeliet berättar, är Josef och Maria själva. De har inte skrivit något; således, om berättelsen stammar från dem, har de berättat det för andra: det blir hörsägen på hörsägen när berättelsen till sist når oss. ”Jag väljer att inte sätta tilltro till sådana  bevis”, skriver Paine.

"Where any girl that is now with child to say, and even to swear it, that she was gotten with child by a ghost, and that an angel told her so, would she be believed? Certainly she would not. Why then are we to believe the same thing of another girl whom we never saw, told by nobody knows who, nor when, nor where?"

Är man sen medveten om att det under antiken var synnerligen vanligt att särskilda människor sades vara födda av gudar, stärks inte tilltron till jungfrufödseln. Berättelsen anpassar sig enbart efter ett då bekant mönster: den bryter ingen ny mark. Den kristna mytologin har helt enkelt tagit till sig en komponent från icke-kristen mytologi. Och som Paine själv skriver:

”...the Christian mythology is made up partly from the ancient mythology, and partly from the Jewish traditions.”

* * *

Bibeltexterna imponerar inte på Paine. Han tycker, som deist, att vi borde skämmas över att kalla sådana ”ynkliga historier Guds Ord”. Vi vanhedrar Skaparen genom att uppkalla texterna efter hans namn... Och Paine förklarar, att när vi läser det Gamla testamentets oanständiga berättelser och märker hämndlystenheten däri, att vi gjorde mer rätt i att kalla det ”en demons ord, än Guds Ord.” Ja, Paine deklarerar att,

”...for my own part, I sincerely detest it, as I detest everything that is cruel.”

Vad gäller Jesus-gestalten, menar Paine att det inte är osannolikt att han funnits, men att han inte på något vis är Guds son, mer än vad alla människor är detsamma. Kyrkan har byggt upp ett lärosystem kring Jesus, som går emot vad han stod för.

Och själva försoningsläran som byggts upp kring Jesu död attackerar Paine särskilt hårt. Att en oskyldig kan gälda för en skyldigs liv kan kanske tänkas i pekuniära ärenden: att någon betalar någon annans skuld. Men i moraliskt hänseende kan det omöjligt vara ett giltigt tänkesätt:

”Moral justice cannot take the innocent for the guilty even if the innocent would offer itself. To suppose justice to do this, is to destroy the principle of its existence, which is the thing itself. It is then no longer justice. It is indiscriminate revenge.”

Hade någon människa agerat som Gud, och dödat sin oskyldige son i den skyldiges ställe, så, skriver Paine, hade den människan blivit hängd.

* * * 

Godtrogenhet är inte Paines melodi. Således bör man inte dra slutsatsen att ett mirakel har skett, bara för att någon säger att det gjort det — må det sen stå i Bibeln hur mycket det vill.

”Is it more probable that nature should go out of her course, or that man should tell a lie? We have never seen, in our time, nature go out of her course; bet we have good reason to believe that millions of lies have been told in the same time; it is therefore, at least millions to one, that the reporter of a miracle tells a lie.”

Och dessutom är ett mirakel ett dåligt sätt för en eventuell gud att visa sina krafter på. Miraklet betraktas i allmänhet av ett fåtal, som sedan berättar det för andra: så är genast rapporten om miraklet återigen en hörsägen, och man är utlämnad att tro på människors berättelse om miraklet, snarare än på miraklet i sig. En religion som använder sig av mirakler för att bevisa att den är sann, ger i själva verket tecken på att den är uppdiktad, menar Paine.

* * *

Paine gör en poäng i The Age of Reason att bekämpa Bibeln med Bibeln. Hela andra delen av boken är fylld med motsägelser han funnit i skrifterna, och inte lyfter på hatten för och går förbi, utan lyfter upp i ljuset och pekar på.

Dessutom visar han gång på gång hur osäker kunskapen om bibeltexternas tillkomst är, och vad som i dag är självklart säger han som något nytt då: till exempel att Mose rimligen inte kan ha skrivit Moseböckerna, och så vidare, och att skrifterna många gånger näppeligen kan ha nedtecknats förrän långt efter den tid de skildrar.

Motsägelserna i Bibeln som Paine lyfter fram kräver ofta närstudium för att hittas. Så har han till exempel jämfört olika uppgifter i Esras bok, om hur många judar som återvände från den babyloniska fångenskapen. Det räknas upp ett stort antal familjer, och hur många från varje familj som återvände. Sedan summerar författaren till Esra antalet. Men vid en kontrollräkning av hans egna uppgivna siffror, visar det sig att han räknar fel på 12 542 själar... Räknar man sedan antalet såsom det anges i Nehemjas bok, så skiljer det 11 272 personer. Så, så mycket för ofelbarhet!

Går man istället och undersöker hur det gick till när David och kung Saul möttes första gången, hittar man två varandra motsägande uppgifter där också. I en version träffar Saul David när han kallar på denne, efter att hört talas om att han spelar fin musik, som lugnar honom. I en annan version träffar Saul David första gången när den senare slår ihjäl Goliat.

På detta sätt fortsätter Paine, och går igenom åtskilliga böcker i Bibeln, och spårar upp en mängd förvirrade återgivanden, profetior som inte uppfylls och som bonus på det, allehanda grymheter. Han säger om profeterna:

”...I do not suppose that the prophets of that day were any more to be trusted than the priests of this...”

Paine påvisar vikten av kontextualisering vad gäller profetiorna, och menar att präster begår våld på texterna, när de försöker böja dem att passa in på något helt annat än vad de ursprungligen syftade på: vare sig det nu handlar om att få dunkla bibeltexter att passa in på Jesus, eller på den egna samtiden. Snarare bör profetiorna läsas som sin egen tids poesi, än som förutsägelser.

Ett exempel på motsägelser i Nya testamentet — bland flera — är att de två släkttavlor över Josefs, Jesu adoptivfaders, härkomst som återfinns i Matteusevangeliet respektive Lukasevangeliet, näppeligen alls stämmer överens. Endera är falsk, eller båda. Och om Jesu naturliga släktlinje...:

”...be manufactured, which it certainly is, why are we not to suppose that his celestial genealogy is manufactured also, and that the whole is fabulous?”

Och hur var det förresten med korsfästelsen? Ägde den rum vid niotiden på morgonen, som Markusevangeliet uppger, eller vid tolvtiden på dagen, som Johannesevangeliet menar? Och vad gjorde lärjungarna efter uppståndelsen? Skyndade de iväg till Galiléen, som Matteusevangeliet säger, eller stannade de i Jerusalem, som Lukasevangeliet menar? Och Jesus säger själv att han ska vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Emellertid var han enligt berättelsen i graven blott lite drygt en dag och två nätter. Så gör evangelisten även Jesus själv till en lögnare.

* * *

The Age of Reason är en bok av sin tid. Mycket av vad den förkunnar var kontroversiellt i när den skrevs, men är allmänt accepterat idag. Likväl är Thomas Paines verk en av många rötter till den moderna tiden, där vetenskapligt betraktelsesätt trumfar religiösa antaganden om tillvaron, och där förnuftet äger företräde framför tron på uppenbarade, gudomliga sanningar i bibeltexter; men där också var och en äger rätt att tro vad man vill, oavsett kyrkliga auktoriteter eller skrifters påståenden.

Thomas Paine bereder marken för en tid, där inte kristendomen och kyrkan äger rätten att rita den intellektuella världskartan. Han, deisten, skriver:

"Of all the systems of religion that ever were invented, there is none more derogatory to the Almighty, more unedifying to man, more repugnant to reason, and more contradictory in itself, than this thing called Christianity. Too absurd for belief, too impossible to convince, and too inconsistent for practice, it renders the heart torpid, or produces only atheists and fanatics."

Så kan vi, trots att Paine var religiös, räkna honom till en av de mer betydande religionskritiska föregångsgestalterna.
– – –
The Age of Reason, Thomas Paine. Ur The Writings of Thomas Paine, Volume IV 1794-1796. Kommenterad av Moncure Daniel Conway. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Den siste athenaren | Viktor Rydberg

Viktor Rydberg 1858

Den siste athenaren är en roman i två delar av Viktor Rydberg (1828-1895). Boken utgavs första gången 1859, efter att samma år ha gått som följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

* * *

Den siste athenaren är en besynnerlig bok, som väl få numera läser. Det är skada, för boken är läsvärd. — Visst, texten är inte särskilt lättflytande. Prosan är teatralisk och tydligt 1800-talsmässig. Varje dialog låter som uppläsande av deklamationer. Men så är inte de många gestalterna i boken enbart personligheter, utan personifikationer av idéer.

Vi befinner oss i Aten, några år före och några år efter 360. Nu rasar kampen mellan de olika kristna inriktningarna sinsemellan och mellan kristna och hedningar. Kristendomen håller på att befästa sitt välde, och i Aten äger homoiusianerna auktoritet av renlärig kristendom, medan de usla homousianerna var ringaktade och förföljda där, men i ledning i Rom.

— Ja, det skiljer bara ett ”i” i respektive ord, och det betecknar Jesu relation till Fadern, om vilket man alltså tvistar: homoiusianerna säger att Jesus är av lika väsen som Fadern, homousianerna att han är av samma väsen som Fadern. Skiljer man sig åt i denna livsviktiga dogmatiska uppfattning är det full legitimt att slå ihjäl meningsmotståndaren, vilket historien visar, och Den siste athenaren bland annat skildrar.

Vare med det hur det vill: ledare för homoiusianska kristenheten i Aten är biskop Petros, som möjligen kan ta plats som den mest obehagliga gestaltningen av en kristen ledare i svensk litteraturhistoria.

Biskop Petros är förvisso intelligent, men samtidigt manipulativ och makthungrig; den kristna tron är för honom dogmernas försvarande och dessa försvarar han vid behov med list och bedrägeri. Att hans list och ränksmideri även för honom allt närmare biskopsstolen i Rom är inget han beklagar sig över: tvärtom: det är det allt överordnade målet. För honom helgar målet alla medel.

Biskopen, med sitt kristligt underdåniga anhang, representerar en renlärig, antiintellektuell, fundamentalistisk kristendom, fastgjuten i kyrkans form med dess hierarkier och stelnade idéer.

* * *

Antitesen till Petros är en man av det gamla slaget, en slags antik hjältegestalt: Krysanteus, en aristokratisk hedning och högt ansedd filosof. Honom gör Rydberg till en symbol för en sträng renlevnadsideologi, men också till en ideal ledargestalt, enär Krysanteus är arkont, hövding, över Aten. Och givetvis får Krysanteus symbolisera ett bildningsideal som inte följer dogmerna, utan förnuftet och filosofien.

I myllret av gestalter ser vi bland många andra, också en viss Teodoros. Han är präst, men tar steg för steg avstånd från den kyrkliga typen av kristendom. Dogmerna äger för honom ingen större betydelse: för honom består inte kristendomen i att tro rätt, utan i att leva ett liv i Kristi efterföljd: i kärlek och med öppenhet för brödraskap snarare än hierarkier: han förutsätter inte ”människoslägtets omyndighet”, som biskop Petros.

* * *

Vi följer alltså ett galleri av personer av skarpt skilda slag under kanske ett decennium. Från Kejsar Konstantius tid, då kristendomen var gynnad och de hedniska templen revs av de kristna, över kejsar Julianus återupplivande av de hedniska traditionerna och införande av religionsfrihet, och därefter, när Julianus efter sin mycket korta regeringstid avlidit i strid, inträdet av den mörka, tusenåriga kristna eran i Europa, och den hedniska bildningen och filosofins avsomnande.

Den siste athenaren publicerades först som en följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Redaktör Hedlund har själv uttryckt, att det knappast var någon kassasuccé, vilket väl får förstås: Den siste athenaren är ingen kiosklitteratur. Men formatet har ändå gjort, att berättelsen får en viss spänst i dramaturgin, som väl kommer sig av att Rydberg i nån mån försöker skapa spänning nog att hålla kvar läsaren från tidning till tidning.

* * *

Man kan läsa Den siste athenaren på fler än ett sätt. På många sätt är den främst ett frontalangrepp på en stelnad kyrka. Säkert är en stelbent svensk statskyrka målet för Rydbergs sylvassa allegoriska attack. I sitt förord, tillägnat redaktör Hedlund, skriver Rydberg:

”...mitt arbete är intet annat än ett spjut, som jag slungat mot de fiendtliga lederna, i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda.”

Men det är inte kristendomen som sådan som jag till sist uppfattar som fienden i boken. Utan det är den form av kristendom som stelnat: en kristendom som värnar mer om läran än om kärleken, mer om kyrkans organisation, än om Kristus, mer om makt än medlidande. Rydberg attackerar organisationen kyrkan, snarare än den genuint och uppriktigt troende.

Det blir tydligare ju närmare slutet av boken läsaren kommer. Teodoros, den ödmjuke prästen, blir nämligen uppmålad i allt vackrare skimmer: han är öppen för förnuftet, men har samtidigt sitt hjärta i Jesu händer. I boken säger Teodoros:

”Var då utan alla dogmer Kristi efterföljare...”

Den progressiva typen av kristendom, en kristendom som levs, snarare än befalls och slås i huvudet på folk, förefaller Rydberg rentav göra till en arvtagare till det stränga hedniska ideal, som han låtit Krysanteus representera tidigare i boken. Den stora kyrkan, organisationen, är alltså målad i de mörka färger, som historien ger skäl till.

Men den kristne som tänker självständigt och struntar i hämmande dogmer och ställer sig utanför detta prästvälde och lever i kärlek till sanningen, finner till slut nåd för Rydbergs ögon. Och han jämför dessa antikens kättarkristna, i en halsbrytande manöver, med reformationstidens reformatorer.

* * *

Jag får dock intrycket, att denna delvis välvilliga uppfattning gentemot viss typ av kristendom hos Rydberg växt fram med författandet. Ty i synnerhet bokens första del är det onekligen hedendomen, i främst sin nyplatonska version, som står mot kristendomen. Kritiken mot kristendomen är där mer allomfattande. Där finns näppeligen utrymme för förståelse för de kristna idealen, och kejsar Julianus prisas reservationslöst, som ”full af kraft, klokhet, snille och entusiasm.”

Först mot slutet av bokens andra och avslutande del växer Teodoros fram som en idealkristen, och hedningen Krysanteus kommer att dela hjälteglorian med honom. Och det är samme Krysanteus som i bokens begynnelse konstaterar om framtiden:

”Kriget är emellan den antika bildningen och kristendomen. Två tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.”

* * *

När vi hunnit igenom Den siste athenarens två delar och drygt fyrahundra sidor, har vi upplevt mycket. Jag tog god tid på mig att läsa berättelsen. Och på vägen stänkte blod från sidorna, utkämpades fältslag, dog nästan alla centrala gestalter i boken, utbyttes filosofiska spörsmål och planerades djävulska ränker.

Det är, trots den påtagliga ålderdomlighet som vidlåder berättelsen, en stor upplevelse att ta del av Den siste athenaren än i dag, mer än 150 år sedan den först kom från trycket. Och ännu lever den fiende, som Rydberg skapade sitt spjut för att attackera redan då.

Det kan vara lämpligt, att avsluta denna reflexion kring Viktor Rydbergs Den siste athenaren med romanens egna slutord:

”...den sak, för hvilken den siste Athenaren stred förtvivlans strid – den politiska religiösa och vetenskapliga frihetens sak – kämpar ännu, men icke längre förtvivladt utan med segervisshet.”

– – –
Den siste athenaren, Viktor Rydberg. Hedlund & Lindskog 1859. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Tidningsklipp: Tvångsdop | Bollnäs Tidning 1879

Lördagen den 19 juli 1879, hittar vi i Bollnäs Tidning en märklig liten notis, om hur en präst tvångsdöper ett baptistpars dotter i Uppland.

* * *

"Twångsdop. I Norrboda by af Gräsö s:n döpte församlingens pastor, Ragnar Nuberg, 9 dennes ett baptistbarn nära ett år gammalt. Sedan pastorn flere gånger uppmanat föräldrarna att döpa barnet, men dessa ihärdigt nekat, beslöt han att resa dit, 2 mils wäg, samt döpa det samma, trots föräldrarnes tredska. När de sågo, att det blef allwar utaf, läto de barnet döpas. Barnet erhöll i dopet namnet Anna Lowisa samt tillhörde backstugumannen Olof Jansson och Hustru.

Rosl."

* * *

På spaning efter gudshädaren Sven Nilsson i Tolånga

En märklig liten notis i tidningen Dalpilen, införd fredagen den 18 juli 1879, fångar mitt intresse genom sitt innehåll. Så här står det där:

"'Gudshädaren' i Tolånga. Sedan i lördags trettio vittnen blifvit hörda, beslöt häradsrätten, att målet skulle uppskjutas till höstetinget för ytterligare bevisning. Nilsson har emellertid under tiden försatts på fri fot."

Jag försöker hitta lite mer information om denne gudshädare Nilsson och på vad han sätt han månne hädat den allsmäktige. Jag hittar då en ledartext i Wernamo Tidning från samma dag. Texten ger anledning till många ack och ve från en fritänkare, men exakt vad det är som Nilsson gjort som är hädiskt, det får vi inte veta.

Men så här står det i Wernamo Tidning:

"En skollärare Sven Nilsson i Tolånga har, som bekant, åtalats inför domstol för hädelser mot religionen, och han har inom pressen erhållit flere försvarare, som ansett det stridande mot religionsfriheten i landet, småaktigt m.m. att förfölja honom för hans 'tros skull'. 

Dock de hafva härvid i sitt klander ej tagit i beräkning, att det icke är 'fritänkaren' som här blifvit antastad, ty i så fall hade man gjort sig skyldig till ett öfvergrepp, utan det är skolläraren, den offentlige af staten aflönade tjenstemannen, som blifvit åtalad derför att han varit nog galen att vilja hos de unga inplanta villomeningar, som tids nog kunna slå rot, utan att staten behöfver aflöna lärare för deras fortplantande. 

Man har ofta sett hurusom en del folkskollärare, inom hvilken klass dock många förståndige och upplyste män finnas i vårt land, velat uppträda som politiske agitatorer; skulle nu ett så dåligt föredöme lemnas onäpst att en ungdomens lärare på ett hädiskt sätt yttrar sig om religionens sanningar, och det i sina lärjungars krets, hvad skulle då följden blifva? Jo, att andra måhända följde det gifna exemplet, och faran häraf för det uppväxande slägtet, för samhället torde vara lätt att inse. Att se genom fingrarne med dylikt oskick vore att autorisera dessa försök att upplösa bestående samhällsband. [...] 

Litet mera allmänt borde man taga i betraktande skillnaden mellan sann och falsk liberalism, mellan tanke- och trosfrihet samt rå hädiskhet och den gudlösa villomeningar, och då torde en hr Nilsson ej ha gjort sig förtjent af det ifriga försvar, som några tidnignar utan närmare öfverläggning ansett sig böra egna honom. 

En smula löjlig [?] förefaller den jemförelse mellan professor Boström och Victor Rydberg m. fl. å ena sidan och hr Nilsson i Tolånga å den andra, af hvilka de först nämnde ej åtalats för det de framställt satser, afvikande från vår tros lära, men Nilsson deremot ställts inför domstol, derför att han på ett fräckt sätt hånat kristendomens sanningar. Hvilken jemförelse! En Boström, en Victor Rydberg, som i den fria, samvetsgranna, sanningssökande forskningens intresse underkastat dogmerna en vetenskaplig kritik, och en Nilsson hvilken utan att äga ett spår af den filosofiska underbygnad, den insigt och lärdom, som kunna berättiga till att granska vår trosläras historiska förutsättningar och teleologiska grundvalar, i rått öfvermod uttalar ett hån om religionen! ! Och dertill är denne en barnens lärare, som genom ett sådant uppträdande i värsta mening taget varit i tillfälle att 'förarga en af dessa små'. Kan sådan lärare rättvisligen lemnas ostraffad? 

En annan fråga blir huruvida icke vederbörande gått något hetsigt tillväga geom att låta häkta och till fängelset införpassa Nilsson. Dylika [oläsligt förled-]åtgärder skada mera än de gagna, äfven om för dem funnes något berättigande. De göra hädaren till en martyr för 'sin tro' och väcka för honom sympatier, hvilka eljest ej skulle framträdt. 

Man tyckes också omsider ha besinnat detta, enär, enligt hvad sednaste från Ystad ingånga underrättelser gifva vid handen, Nilsson blifvit från fängelset frigifven. Och härmed är denna af flere pressens organ utan grund kallade 'religionsförföljelses' första akt utspelad."

Och efter den här svavelosande predikan får vi hoppa fram några månader till nästa omnämnande som jag hittat, nämligen till lördagen den 22 november 1879. Då står det följande i Bollnäs tidning:

"Eder referent åhörde under en af dagarne näst efter senaste rättegångstillfället en af hans lektioner i skolan, som var talrikt besökt. Nilsson synes såsom lärare ega förtroende inom församlingen, utom hos det kotteri, som arrangerat åtalet."

Göteborgs weckoblad, som kallar sig "Tidning för kristlig och politisk upplysning", berättar om Nilsson torsdagen den 4 december 1879, dock — märkligt nog — helt utan att nämna något om hädelseanklagelserna.

Afsatt folkskolelärare  Skolrådet i Tolånga hade vid sammanträde den 16 april 1879 enhälligt beslutat att skilja folkskoleläraren Sven Nilsson från tjensten på grund af hvad som efter fruktlösa varningar kommit honom till last i sättet att sköta de till tjensten hörande åligganden. Häröfver anförde Nilsson besvär hos Lunds domkapitel, som — sedan det vid två under detta år hållna folkskoleinspektioner i Tolånga folkskola blifvit utrönt, att Nilsson visat synnerlig vårdslöshet och oskicklighet i sin tjensteutöfning — funnit att skolrådet egt laga skäl att skilja Nilsson från tjänsten.

Nilsson överklagade, för i Göteborgs weckoblad står på vårkanten, torsdagen den 1 april 1880, följande knastertorra text — i en superlång mening efter rubrikordet — där det förutom hädelser talas om spritmissbruk — dock inget, om att Nilsson skulle ha varit berusad eller ha druckit i tjänsten.

"'Tolångamålet.' Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har den 23 mars meddelat utslag på de besvär kronolänsmannen Joh. Sjöström och skolläraren Sven Nilsson i Tolånga hvar för sig anfört deröfver att, sedan Sjöström vid Färs häradsrätt stält Sven Nilsson under tilltal för det han skall varit af starka drycker öfverlastad och fört oljud, äfvensom för det han, hvilken varit antagen till skollärare och således innehaft sådan tjenst, som omförmäles i 25 kap. strafflagen, skulle till kränkning af allmän och enskild rätt och säkerhet begått förbrytelse i tjensten dymedelst, att han dels vid undervisande af barn, tillhörande svenska kyrkan, sökt bibringa dem en annan tro än den, som öfverensstämmer med den evangeliskt-lutherska läran, och dels vid flere tillfällen hädat Gud samt lastat och gäckat Guds heliga ord, nämnda häradsrätt ålagt Sven Nilsson att sig med värjemålsed fria, om han det gitta kunde. Hofrätten, som granskat handlingarna, har företagit målet till agörande, fastän Sven Nilsson, hvilken anhållit, att få afgifva påminnelser öfver Sjöströms förklaring, allt sedan den 27 dec. 1879, då samma förklaring inkom, af en sådan förmån sig icke begagnat; och som i målet icke äro för handen sådana förhållanden, att den Sven Nilsson förelagda edgång bort honom ådömas, har hofrätten funnit skäligt undanrödja det öfverklagade utslaget."

Uppenbarligen överklagade Nilsson återigen, för knappt ett år senare, torsdagen den 30 september 1880, finns ytterligare en notis i Göteborgs weckoblad, av följande lydelse:

"Afsatt är nu verkligen den bekante skolläraren Sven Nilsson i Tolånga. K. m:t har nämligen bekräftat Lunds domkapitels utslag, genom hvilket han förklarades afsatt."

* * *

Och där någonstans försvinner gudshädaren Sven Nilsson från Tolånga i södra Skåne från mitt synfält. Vad han månne lärt eleverna för villoläror har jag inte fått veta. Vad han sagt som får honom avsatt från sitt arbete — av domkapitlet — framgår inte. Och hur var det med spriten: var det verkligen en bidragande orsak till avskedandet, eller blott ett svepskäl?

Jag blir nyfiken. Och jag vill gräva efter mer information om gudshädaren Nilsson. Kanhända framträder då ur historiens dunkel en vän jag aldrig fick tillfälle att lära känna?

Tidningsklipp: "Till utrotande af mormonismen" | Falu-Posten 1872

Tidningsklipp ur Falu-Posten, onsdagen den 17 juli 1872.

* * *

"Till utrotande af mormonismen anbefaller en tidning i Amerika äfwen ett werldsligt medel, som anses kraftigt verkande. Man bör låta, säger tidningen, införa ett större antal modehandlerskor till Utah med sina waror, och inom kort tid hafwa hrr mormoner wändt månggiftet ryggen och nöja sig med en hustru — naturligtvis för de många räkningarnas skull."

* * *

Tidningsklipp: "Soc. Aug. Palm" | Norra Skåne 1882

I tidningen Norra Skåne, fredagen den 14 juli 1882, läser vi en synnerligen syrlig kommentar till ett möte i Landskrona, där den numera legendariske svenske socialdemokratiske pionjären August Palm (1849-1922) framträdde.

Vissa styckebrytningar är införda i texten.

* * *

"Socialisten Aug. Palm gjorde i lördags Landskrona den äran att afhålla ett s. k. folkmöte derstädes. Mötet var besökt af ett åttiotal personer, af hvilka mindretalet utgjordes af kroppsarbetare. 

Palm började med att komplimentera samhället derför att det valt en så pass liberal representant i andra kammaren som det gjort, ehuru densamme i P:s ögon var allt för litet liberal. 

Derefter utvecklade han i ett föredrag, som varade i mer än en timme, det liberala, eller rättare sagdt det radikala partiets program, gendref åtskilliga mot demokraterna gjorda tillvitelser, men hvad detta parti, som tal. sade sig tillhöra, egentligen vill, derom fick man ingen upplysning. 

Föredraget, som utgjorde en sammelsurium af sanningar och barockheter, förfelade icke alldeles att göra intryck och vinna bifall hos en liten del af åhörarne , hvilket ock visar sig i de hyssjningar, hvarmed en oppositionsman, som efteråt sökte att få ordet, helsades. 

Herr Palm, säger K. L. T., är en bland de få i vårt land, som gjort 'politiken' till sitt näringsfång. Som yrkespolitiker besitter han måhända så mycken svada, som erfordras att för en tid kunna föda sig utan ärligt arbete; men han eger synbarligen hvarken de kunskaper, den öfvertygelse eller begåfning som erfordras för att väcka, underhålla och leda en viss politisk rörelse bland arbetarne, något som han ju angifer som sitt egentliga syfte."

* * *

Tidningsklipp: "Säkert" | Jönköpingsbladet 1867

Ett klipp ur Jönköpingsbladet, tisdagen den 9 juli 1867. Viss styckebrytning införd.

* * *

"— Säkert. Uti en artikelföljd 'I samtidens religiösa fråga' yttrar A.bl. bland annat nedanstående, som widkommande nog ej wilja medgifwa, men som erfarenheten dock allt mer bekräftar och som slutligen en dag skall blifwa ett fullbordadt faktum. Det förstås likwäl, att det citerade ordet 'ren' här skall tagas i den usurperade bemärkelsen. 

Eljest är det just wetenskapen och forskningen som afse lärans renande från de falska tillsatser, hwilka icke tillhöra henne; men på det örat wilja den förment 'rena' lärans anhängare aldrig höra, utan hafwa i stället allehanda nedsättande beskyllningar och oqwädninsord till hands mot dem, som af nit för sanningen offentliggöra resultatet af sina forskningar. 

De kunna likwäl härmed ingenting uträtta, ty sakens gång blifwer dock den, som antydes af A.bl. sålunda: 

Så länge kyrkolärans anhängare fortfara att såsom det i kristendomen wäsentliga framhålla satser, hwilka stå i snörrätt strid med den opartiska wetenskapens en gång för alla fastställda resultater, så länge är ej heller någon försoning att hoppas mellan kyrkan och det bildade tidsmedwetandet. 

Wetenskapen kan ej wända om på sin wäg framåt; hon kan ej wederlägga sina egna sanningar, omintetgöra sina egna upptäckter; det är "den rena lärans" förkämpar, som måste wika undan eller ohjelpligt falla i den strid, der de blott kunna swinga auktoritetstrons bräckliga trädswärd till skydd mot den fria forskningens skarpbitande wapen."

* * *