Stormtruppsleverans!

Från Vertigo når mig en ny leverans med böcker som skadar tukt och sedlighet: den första svenska översättningen av Samuel L. Delanys Hogg, som inget amerikanskt förlag vågade publicera på närmare trettio år efter tillkomsten, och Marquis de Sades Juliette eller Lastbarhetens fördelar. Båda böckerna har givetvis typiska Vertigo-omslag: Hogg – en ung mans ansikte med en fot i munnen. Juliette – en naken kvinna med ridspö framför ett hav av kuvade likaledes nakna människor.

Välkommen till mina bokhyllor, Vertigoböcker...

Bokrecension: The Fireside Book of Death

The Fireside Book of Death är skriven av Robert Wilkins.

Jag hittade den här boken via ett tips på LibraryThing, och beställde den antikvariskt från USA via amazon.com. Det låter dyrt, men kostade bara en hundralapp. Tio kronor för boken och nittio kronor för frakten. Och det var det absolut värt.

The Fireside Book of Death är rikt illustrerad. En del skulle nog mena att bilderna är groteska, men tycker man inte att bilder av döda människor är svåra att stå ut med, så är illustrationerna mycket intressanta, exempelvis den på en tysk kvinna som dog ståendes i en ovanligt stark form av rigor mortis (likstelhet). Det finns även mängder av andra bilder: skelett, kistor, ossiarium, Oliver Cromwells avhuggna och mumifierade huvud på en påle, gravmonument, gravstenar och mycket annat.

The Fireside Book of Death handlar inte så mycket om själva döden i sig, men däremot mycket om arrangemang omkring döden. Den börjar med en längre utläggning av fenomenet att bli levande begravd, som var en vanlig rädsla under den tidigmoderna perioden. Wilkins berättar om hur man på olika sätt försökte förhindra detta och säkerställa att de man begravde verkligen var döda. Han berättar om flertalet legendartade berättelser där detta ska ha skett i verkligheten, men avfärdar de flesta av dem som skrönor och vandringssägner; sett till källäget finns det inte mycket som talar för att folk begravts levande i någon större utsträckning, även om det naturligtvis kan ha skett emellanåt, i synnerhet under större epidemier, som koleraepedimien, när det var bråttom att få de döda i sina gravar.

Wilkins berättar om det säkraste sättet av alla, att avgöra att döden har inträffat: tecken på förruttnelse. Ja, det fanns till och med byggnader där man kunde lägga de döda, omgivna av mängder av väldoftande blommor, till dess att de visade tydliga tecken på att ha börjat brytas ner. Då kunde man vara säker på att den döde verkligen var död. (sid. 49)

Det finns också, naturligtvis, rimliga förklaringar till varför kroppar som grävts upp visat tecken på att inte ha varit döda när de begravdes. Kroppen kan ha ändrat läge i kistan under transporten av kistan – i synnerhet förr måste det ha varit svårt att hantera en kista på samma lugna sätt som man gör i dag (tänk trappor, hästkärror etc., etc.). Ansikten med avskräckande miner kan lika gärna vara resultatet av effekter som inträffat efter döden, som att de skulle ha vaknat och blivit skräckslagna (och dött). Och de kroppsliga förändringar som kan inträffa efter döden kan även innebära att kistor går sönder och får skador. (sid. 27)

Dessutom, skulle man, trots allt, vakna i sin kista, så är det inte så att man skulle vara levande länge till. Man har antagit att luften kommer att ta slut inom kort, kanske så snabbt som efter tjugo minuter. Länge nog, emellertid. (sid. 32)

En längre avdelning handlar också om det skriande behovet av kroppar för anatomiska studier. Kropparna som fanns tillgängliga för kirurger att träna på för dryga hundratalet år sedan var långt färre än vad som behövdes. Alltså fanns det en marknad för "resurrektionister" – alltså personer som helt enkelt grävde upp kroppar. Ofta var de gravgrävare själva eller hade på annat sätt lätt tillgång till kyrkogårdar. (sid. 62f)

Och så finns det en avdelning om balsamering, något som är förhållandevis ovanligt i Sverige. Författaren poängterar att balsamering nu för tiden inte är en lösning för att bevara kroppen någon längre tid, utan snarare en estetisk, kortsiktig åtgärd. (sid. 138f)

Vi får veta en hel del om kremeringens historia. I Grekland ersatte kremeringen jordbegravning runt 1000 år före Kristus. (sid. 173f) Och i Rom var det sed för rikare romare att kremeras till in på hundratalet, varefter det av okända skäl förändrades. Men lite senare kom kristendomens avsky för kremation, och år 789 förbjöd Karl den store förfarandet med vite av dödsstraff för den som sysslade med kremering av döda kroppar. (sid. 174) Men kremationen fick en återkomst på 1800-talet, när bristen på gravplatser i städerna blev akut. Det var helt enkelt mer praktiskt att låta kropparna genomgå eldbegängelse än att låta kyrkogårdarna bli än mer utsatta för trängsel än vad de redan var. Och i Sverige i dag är ju kremation vida vanligare än jordbegravning.

Boken är mycket upplysande för den som intresserar sig av döden som fenomen och fenomen kring döden. Den är skriven ur ett brittiskt perspektiv, men har mycket att ge även en svensk läsare. Detta är en av de bästa böcker om döden som jag läst hittills. En stor fördel med den, är att den hanterar sitt ämne så rakt och utan omskrivningar. Myndiga människor kan väl få slippa att läsa om döden genom förskönande ord, tycker man... Och författaren här låter oss få slippa just det.

The Fireside Book of Death är inget för den känslige. Men något för den som är intresserad av att lära sig mer om det som hör till människans död.

Rapport: Bokmässan 2009

Förra året kom jag aldrig i väg till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Nå, det gjorde jag i år, även om det var förenat med stor möda. Det tog mig en timme från det att jag kört av motorvägen till dess att jag faktiskt hittat nånstans att parkera.

Och som vanligt var det mycket folk. Jag skrev några ord i anteckningsboken därinne:

Rapport bokmässan: varmt, svag lukt av svett, högtalarröster i bakgrunden, folk, folk, folk – böcker och priser. Och så är det varmt.

Jag gick omkring ganska planlöst. Förutom Vertigo, var det inte många förlag jag på förväg bestämt mig för att besöka. Och eftersom priserna på böckerna ofta är marknadspriser var det inte många klipp jag kunde göra heller. –

Men jag såg Johan Hakelius där. Jag plockade upp hans nya bok Döda vita män, en bok i anglofilins tecken, och bad honom signera den. Han beklagade att det gröna bläcket han haft i en annan penna dessvärre tagit slut.


Vid Humanisternas monter köpte jag Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0. Jag tycker inte om titeln. Men som aggressiv ateist vill jag ha läst den. Där hos Humanisterna kunde man även i Unga Humanisters regi se till att bli avdöpt... Ett fint sätt att symboliskt bryta banden med det som man tvingades in i som liten, om man nu blivit barndöpt...


Och hos h:ström köpte jag en bok som varit slutsåld, trots att den är ny: den oefterhärmlige Nikanor Teratologens Att hata allt mänskligt liv.

Men frågan är hur jag gör nästa år. Är det verkligen mödan värt att ta sig dit och trängas med alla dessa andra tusen människor, när jag bekvämt kan skaffa information och böcker direkt genom datorn här hemma? Återstår att se.

Typsnitt

På Manfred Kleins sida finns mängder av snygga typsnitt och symboler, gratis att ladda ner och använda. I synnerhet finns många frakturtypsnitt, om man nu vill använda det för rubriker och annat. Lägg märke till att en del fonter har tysk teckenuppsättning – därmed saknas vårt "å".

Själv har jag en viss svaghet för just frakturtypsnitt; jag tycker att de är mycket vackra. I brödtext är det naturligtvis helt arkaiskt att använda sig av fraktur. Men sparsamt, i rubriceringar – varför inte?

Malte Persson om e-böcker

Malte Persson skriver träffande om e-böcker i inlägget E-böcker är för veklingar! på sin blogg Errata.

Och jag har väl ungefär samma uppfattning själv. Jag har inte skaffat nån e-bokläsare, men har svårt att tänka mig att en sådan på något sätt hade kunnat ersätta upplevelsen av att ha en faktiskt bok i händerna. Jag vill ha lukten, känslan, det icke-maskinella. Jag vill kunna anteckna några ord i marginalerna. Jag vill kunna stryka över med överstrykningspenna och sen rent fysiskt bläddra bland sidorna för att hitta markerad text. Och jag vill kunna gå omkring bland mina böcker och läsa på ryggarna – inte se en lista på en skärm.

Bokrecension: Kroppsspråket

Kroppsspråket är skriven av Julius Fast och gavs ursprungligen ut 1970. Min svenska upplaga är tryckt 1989.

Fasts Kroppsspråket lär ha varit en pionjärskrift inom kinestiken – det vill säga vetenskapen om kroppsspråket. Och det märks. Det är många om och men. Men Fast griper sig an sitt ämne med ivrigt intresse och omfattande analyser. I stor utsträckning bygger boken på Fasts egna iakttagelser och hans sammanställningar av andra pionjärforskares rön på området.

Men det är inte mycket man lär sig som man inte redan anade. Självklarheter, som att den dominanta parten i en konstellation gärna sitter vid huvudändan vid bordet och sådant, finns givetvis med. Men i övrigt påpekar Fast gärna att kroppsspråket ständigt måste sättas in i sin kontext: att kroppsspråket tolkas bäst i förhållande till vad som sägs verbalt. Att kroppspråket blir ett kompletterande språk, som understryker eller motsäger det som sägs. Att kroppsspråket inte är ett språk i sig. På så sätt ger man kroppsspråkstolkningen ett stort utrymme för godtycke. Men det hör väl också till en begynnande vetenskaps framväxt: trial and error. Att pröva sig fram till vad som stämmer och fungerar – och vad som inte stämmer och inte fungerar.

Boken är indelad i elva olika avdelningar, med åtskilliga underavdelningar. De behandlar alltifrån hur människan handskas med rummet, hur mycket utrymme en människa behöver omkring sig, och vilka som tillåts komma nära eller till och med riktigt nära; de behandlar hur man genom kroppsspråk kan avskärma sig från omgivningen eller verka mer inbjudande. Det talas om raffinerade system för hur människor ser på varandra. Och så vidare, och så vidare.

Men boken är också ett barn av sin tid. Det talas om hur barnet skapar sig en kroppsspråksmässig identitet genom imitation av föräldrarna. Och då skriver Fast:

"Hur det ligger till med respekten inom en familj avslöjas av hur kroppsspråket imiteras inom familjen. Kopierar sonen sin fars gester? Dottern sin mors? I så fall kan man känna sig tämligen säker på att familjestrukturen är trygg och säker. Men se upp om sonen börjar kopiera moderns rörelser och dottern börjar imitera faderns. För sådant är tidiga kroppsspråksvarningar. 'Jag har glidit in på fel spår. Jag behöver lotsas rätt igen.'" (sid. 118)

Det vettefan vad det ska betyda...

Boken är intressant som kuriosa, men jag tror att den kroppsspråksintresserade nog skulle få ut mer av en modernare bok inom ämnet med nutida forskningsrön.

Bokrecension: Dharmadårarna

Dharmadårarna (Dharma Bums) är skriven av Jack Kerouac och utgiven på Bakhåll förlag.

Jag har inte läst Kerouac förut, även om jag gjorde en halvhjärtad ansats att börja på On the Road för ett tag sen. Det blev nu inget med det. Men som medlem i Bakhålls kärntrupper fick jag Dharmadårarna hemskickad. Den läste jag.

Ray Smith är huvudperson i boken varigenom berättelsen berättas. Han reser omkring i USA och för ett vagabondartat liv. Vart han än kommer för han med sig sina buddhistiska övertygelser. Smiths är en lätt förklädd version av författaren själv, och övriga karaktärer i boken känns igen som olika företrädare för Beat-generationen. Inte minst Japhy Ryder – som i verkligheten är Gary Snyder. Emellanåt skymtar en Alvah Goldbook förbi, som givetvis representerar Allen Ginsberg.

Smith verkar ha ett behagligt liv. Ryder ger honom fördjupade insikter i buddhismen, exempelvis under utflykter i bergen. Smith äter enkelt, tjuvåker med godståg och liftar sig fram dit han ska. Han super och festar och brister ut i lovprisningar av Dharma. Vid festerna kan såväl nakendans som poesirecitation förekomma.

Och det är behaglig läsning. Boken är nästan meditiativ i sin på något sätt samtidigt rappa men lugna stil. Jag antar att det kommer sig av att den är rakt skriven och inte blir pladdrig, men den hastar sig heller inte igenom händelseförloppen. Kerouac lär ha skrivit den under en tiodagars skrivsession, och det ger den en viss sammanhållenhet, en viss bestående känsla.

Hade jag kunnat mer om Beat-generationen hade jag säkert haft tillgång till fler nycklar som hade ökat min förståelse för de olika händelser som inträffar i berättelsen. Men jag är alldeles nöjd med det som jag får mig till livs som det är. Och ja, jag skulle nog kunna tänka mig att läsa igenom den igen om något år eller så. Så behaglig är boken.

Bokrecension: Brev till en bokhandel; Hertiginnan av Bloomsbury Street

Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street är skrivna av Helene Hanff, m.fl.

Den 5 oktober 1949 skriver Helene Hanff, New York, sitt första brev till antikvariatet Marks & Co. i London. Den 25 oktober skriver firman ett svarsbrev. Det är början på en tjugo år lång brevväxling mellan den ivriga amerikanska författarinnan och de något mer formella anställda på antikvariatet.

Hanff använder antikvariatet ungefär som jag använder Adlibris: hon beställer fram udda böcker och ser till att få dem hemskickade. Men inte så att hon prövar på nyheter. Det är inte hennes stil. Hon är inte en bokslukerska i kvantitet – men i kvalitet: när andra läser femtio böcker läser hon samma bok lika många gånger... Hon lånar böcker på biblioteket; gillar hon dem ser hon till att skaffa dem. Från London.

Genom åren förs litterära samtal i breven, samtal om kostnader och om olika versioner av olika böcker. Hanff ömsom berömmer Frank Doel (som vanligtvis är den som besvarar breven) för att han fått tag i underbara böcker, och ömsom skämtsamt skäller ut honom. Som i fallet när hon får en Bibel på latin, som inte verkar vara av den traditionella katolska Vulgata-verisionen:

"VAD ÄR DETTA FÖR ELÄNDIG PROTESTANTISK BIBEL?
Var vänlig påpeka för engelska kyrkan att den har förvanskat den vackraste prosa som någonsin skrivits. Vem har lovat dem att ge sig på Vulgatan? De kommer att få brinna i skärselden som straff, sanna mina ord." (sid. 11)

Eller när Hanffs får en version av Samuel Pepys dagbok hemskickad:

"OCH DETTA KALLAR NI FÖR PEPYS DAGBOK?!
det här är inte Pepys dagbok, det här är någon beskäftig redaktörs eländiga hopkok av UTDRAG ur pepys dagbok fan ta honom.
det är så man kan spy." (sid. 37 – se hur interpunktionen och bruket av versaler understryker upprördheten hos skribenten!)

Men den låtsade upprördheten avbryts också av glädjeutrop:

"Nå, om dina böcker kostade lika mycket som de är värda skulle jag inte ha råd att köpa dem!" (sid. 53)

Med tiden utvecklas en vänskap mellan Hanff och personalen på Marks & Co. och i synnerhet mellan Hanff och Frank Doel med familj. Hanff sänder mat till sina antikvariatsvänner, något som är välkommet i efterkrigstidens och ransoneringens London.

Ett ständigt återkommande tema är Hanffs önskan, liksom engelsmännens önskan, att hon ska resa till London. Något som gång på gång skjuts på framtiden, på grund av att Hanffs ekonomi inte tillåter en sådan utgift.

Frank Doel avlider 1968, utan att ha träffat Helene Hanff. 1971 kommer hon till sist i väg till London, då ditbjuden som författare. Hon har låtit ge ut brevväxlingen med Marks & Co. som Brev till en bokhandel. Under sina veckor i London skriver hon dagbok, som på ett sätt blir en epilog till brevsamlingen och ger läsaren en fördjupning i vem Helene Hanff är. Dagboken ges ut som Hertiginnan av Bloomsbury Street.

Man bör nog både vara lite anglofil och bibliofil för att uppskatta den här boken. Uppfyller man de kriterierna, så har man härlig läsning framför sig! – Kontrasten mellan det amerikanska och engelska är underbar; och läsaren, som icke-engelsman men engelskvän, känner lätt igen sig i Hanffs förtjusning.

Bokrecension: Den långa vägen ut ur helvetet

Den långa vägen ut ur helvetet är Marilyn Mansons självbiografi, skriven i samarbete med Neil Strauss.

Boken målar upp en dekadent bild av människan Brian Warner, som blir artisten Marilyn Manson. Det är en orgie i droger, sex och kontroversiella scenframträdanden. Men historien griper mig inte. Antagligen delvis, för att jag har svårt att tänka mig Marilyn Manson sätta sig ner och skriva den här historien: den är berättad i jag-form, så det är så man ska uppfatta den, även om jag utgår ifrån att det är Neil Strauss som i praktiken skrivit boken, antagligen genom intervjuer med Manson och research. – Det blir inte äkta. Jag hade föredragit om boken skrivits som ett långt reportage; att den egentliga berättaren träder fram som författare.

Och Manson är inte särskilt exceptionell med finess. Jag gillar en del av hans låtar. Jag tycker att texterna ibland, i sin obscenitet, har ett litterärt värde. Men artisten Marilyn Manson, som hyllar och dedicerar boken till Anton Szandor LaVey – Satanskyrkans grundare –, som berättar om berg av droger, om sex med Jenna Jameson, om groupies... – Det blir ingen finess. Dekadensen är bara så uppenbar.

Sen kan jag alldeles för lite om Manson sen tidigare, för att kunna bedöma i vilken grad boken presenterar en bild av Manson såsom Manson själv vill: alltså en projicering av Mansons act. Eller om det är en uppriktig bild av den Manson är – Brian Warner. Ytterligare en anledning till varför jag hade velat ha Neil Strauss röst tydligare i boken, för att i alla fall få ett anslag av journalistik, kritik, källvärdering i boken.

Manson skriver i slutet av boken: "Tja, nu har jag fått allt jag velat ha. [...] Men jag har också lyckats förstöra och förlora allt jag någonsin älskat på vägen dit." (sid. 316). Kliché.

Nå, jag fortsätter väl att lyssna på honom ibland. Men jag är inte imponerad av den act han producerar. Men visst önskar vi alla att vi hade lite fler långfingrar ibland...

Litterär posering

Skrivmaskinen

Fick fram en gammal skrivmaskin. Inte en elektrisk, utan en manuell. En sån som man kräver kraft när tangenterna ska slås ner. En sån som man får svarta fingrar av när man försöker dra tillbaka färgbanden. En sån som färgbandet behöver vridas tillbaka på varje halvsida.

Det är charmigt. De ojämna bokstäverna. Det omedelbara mellan snappet och svärtan som trycks fast mot papperet. Hemska överskrivningar när det blir fel. Det är charmigt. Men nåt djävulskt opraktiskt, när det finns datorer. Datorer med visserligen surrande fläktar, men med behändiga möjligheter att redigera, stryka, omorganisera.

Så för längre skrivprojekt är datorn självklar. Och för mindre. Men för charmen: ja, kanske kommer jag att sitta vid den och skriva emellanåt.

Riktlinjer för kommentarer

Det är snårigt. Det är roligt när folk tar sig tid att kommentera inläggen på bloggen. Men bland kommentarerna förekommer emellanåt också svagt begåvat klotter, som uteslutande verkar ha till syfte att irritera mig som skribent och mina sansade läsare; och lika lite som jag tolererar oförskämdheter i ett vanligt samtal, lika lite tolererar jag oförskämdheter på bloggen.

Jag kan hantera det här på ett antal olika sätt. Jag har valt denna lösning:

Följande villkor införs från och med detta inläggs publicerande:

Kommentarer får stå kvar som de skrivs, även anonyma, om de följer några riktlinjer: De ska ha någon relevans i sammanhanget. De ska följa god kommunikativ sed – och det innebär att kommentarer som enbart har provokativ verkan inte får förekomma. Negativ kritik av det skrivna får gärna förekomma, men kritiken ska vara välmotiverad och sansad.

Det är alltså inte fråga om en egentlig censur, utan en hyfsning av nivån, låt oss säga en intellektualisering. Beslutet om en tveksam kommentar får stå kvar fattar jag, beslutet är subjektivt och mitt, och fattas utifrån de nämnda riktlinjerna. Vill man uttrycka en mening som inte följer riktlinjerna är man fri att göra det i ett eget forum.

För fler texter på liknande tema, se Mediascreen, Fragment, HAX (1) och HAX (2).

Om labyrintspråk

Läser Gustaf Ottossons Den humanistiske misantropen. I Ottossons bok förekommer gestalten Alexander, som pratar på ett mycket labyrintiskt och formellt sätt. Det fyller en funktion i texten, men det får mig alltså ändå att reflektera över vad jag själv föredrar för typ av uttrycksmetod.

Jag skyr tillkrånglat språk. Förr gjorde jag gärna en grej av att uttrycka mig så akademiskt och formellt som möjligt. En bekant sa att jag pratade som rättstavningsprogrammet i Word, vad nu det kan tänkas betyda. Men påverkad av en handledare på universitetet har jag helt ändrat förhållningssätt. Jag tycker fortfarande mycket om att eftersträva ett exakt och välljudande språk. Men tillkrånglat språk är tabu. Om jag så skriver en vetenskaplig essä eller ett PM på jobbet. Visserligen är det ju fråga om helt olika genrer, men somliga verkar älska att vrida sig i märkliga formuleringar; jag kan få en känsla av att det mer är en fråga om att visa att man kan snarare än att det ska vara lämpligt, klart och tydligt.

Tillspetsat: det finns ingen anledning att skriva "en automobil med kapacitet att framföras i hög velocitet" när man lika gärna kan skriva "en snabb bil". Och det håller nog de flesta med om.

I korthet: jag vill skriva kort, klart och tydligt. Och det är fan inte samma sak som att skriva slarvigt. Tvärtom. Alla som pysslat med textredigering känner nog till svårigheterna med att korta i en text och göra den mer koncis...

De där märkliga symbolerna...!

En fin tabell över specialtecken som går att infoga i de flesta ordbehandlingsprogram, genom att trycka ner "alt"-tangenten och skriva in en kod, finns här. Kan ju vara särskilt användbart i bloggandet eller på Facebook och Twitter, när man inte har symbolerna lika lätt tillgängligt som i OpenOffice eller Word eller vad man nu använder. Specialtecken som ç, æ, ¿, ß, » och « är aldrig långt bort...

Thente om snobbism

Jonas Thente skriver, som alltid, träffande om snobbism i inlägget "Den frivola användningen av ett begrepp".

Bokrecension: Twilight of the Idols and The Anti-Christ

Twilight of the Idols and The Anti-Christ är en engelsk översättning, gjord av Michael Tanner, av Nietzsches båda verk Avgudaskymning (Götzen-Dämmerung) och Antikrist (Der Anti-Christ). Båda böckerna ryms i denna upplaga i en volym.

Avgudaskymning och Antikrist skrevs 1888, i slutskedet av Nietzsches produktiva period, och andas intensitet och svavel. Avgudaskymning hanterar i sammandrag mycket av Nietzsches filosofi, och Antikrist handlar mer uteslutande om kristendomskritik. Båda böckerna är skrivna i Nietzsches karaktäristiska aforism-stil.

Avgudaskymning
Vad är det då för tankar som Nietzsche delger sina läsare i Avgudaskymning?

Det är elitism, det är bejakande, det är underordning och överordning. Det är religionsförakt. Det är handlingskraft och en rakhet i mötet med andra människor. "Formula of my happiness: a Yes, a No, a straight line, a goal..." (sid. 37) Det är också ett förakt mot politiska och andliga program. "I mistrust all systematizers and avoid them. The will to a system is a lack of integrity." (sid. 35). –

Det gäller att inte underordna sig, utan att stå upp för en pragmatisk och självbejakande livshållning, som skapar sig en egen etik, och inte går in under en rådande svag etik, som den hos kristendomen eller dess etiska avkomling socialismen, som vill stödja det svaga, istället för att låta det förgås. Att inte lyda instinkten, en ren och oförfalskad instinkt, räknar Nietzsche som dekadent: "To have to combat one's instincts – that is the formula for décadence: as long as life is ascending, happiness and instinct are one. –" (sid. 44). Och detta är vad Nietzsche håller emot kristendom, socialism, demokrati: att de som institutioner och uttryck för livshållning kväser den fria människan, den starka människan, Övermänniskan, som inte är jämställd med människor som är honom underlägsna, utan får lov att spela med andra regler – sina egna regler. "'Equality for equals, inequality for unequals' – that would be the true voice of justice: and, what follows from it, 'Never make equal what is unequal'." (sid. 113)

I Avgudaskymning går Nietzsche även till attack mot Sokrates, Platon (och Kant), främst för deras uppdelning av världen i en sinnevärld och en perfekt idévärld. Nietzsche lär väl i denna tanke se ett embryo till den kristna teologins uppdelning av tillvaron av ett liv här och nu och Guds perfekta tillvaro och senare den frälsta människans tillvaro i himlen. Nietzsche förespråkar att världen här, sinnevärlden, i själva verket är den enda världen. "The 'apparent' world is the only one: the 'real' world has only been lyingly added..." (sid. 46).

Ytterligare en intressant aspekt som Nietzsche anlägger, är den om viljans ofrihet. Nietzsche förnekar att människan har en fri vilja. Eftersom han inte ser någon annan värld än den som är uppenbar, måste också allt i den vara bundet i orsak-verkan-samband. Ingenting kan alltså ske, utan att en föregående verkan orsakat det. Och eftersom allting är lagbundet i kausalitet kan ingen fri vilja vara möjlig, bara illusionen av en. Och eftersom ingen fri vilja finns, kan det heller inte finnas något individuellt ansvar hos individen. –

Hävdandet av en fri vilja blir, enligt Nietzsche, ett verktyg för den som vill straffa. "Men were thought of as 'free' so that they could become guilty." (sid. 64). Den fria viljan är ju rimligen en förutsättning för att straffa någon för en aktivitet som han gjort. Möjligheten till straffs omintetgörs alltså, där ingen fri vilja finns. –

Antikrist
Antikrist är alltså mer direkt inriktad på kristendomskritik. Och det gör den i kraftigt polemisk ton. Orden som inleder boken, i förordet, är: "This book belongs to the very few. Perhaps none of them are even living yet." (sid. 125). Och så är det nog, boken är inte för alla öron. Föraktet den ger uttryck för har säkert en och annan svårt för. Fortfarande.

Nietzsches huvudinvändning mot kristendomen är att den är en del av resentimentet. Det vill säga, en del av det svagas avund och hat mot det starka. Nietzsche menar att drivkraften i kristendomen är att dra ner och döda det som är starkt i människan, på bekostnad av det som tynger henne, det som handikappar henne. Nietzsche vill ha starka, självständiga människor, fria andar, men kristendomen skapar hjordvarelser, bundna vid ideal och dogmatik.

En sammanfattning av Nietzsche distinktion mellan gott och ont, hans moral i koncentrat, ges i bokens andra aforism:

"What is good? – Allt that heightens the feeling of power, the will to power, power itself in man.
What is bad? – All that proceeds from weakness.
What is happiness? – The feeling that power increases – that resistance is overcome."

Och i samma aforism fortsätter han med vad många skulle kalla iskyla:

"The weak and the ill-constituted shall perish: first principle of our philanthropy. And one should help them to do so.
What is more harmful than any vice? – Active sympathy for the ill-constituted and weak – Christianity." (sid. 128)

Vad det är frågan om, är alltså att odla fram det starka, raka och kraftfulla, och inte låta mänskligheten böjas under svaghet och svaghetsideal. (Även om, som Nietzsche påpekar, de inte kallar sig "svaga", utan "goda"! – sid. 139) Att låta människorna bli individer, och inte tämjda eller av en hjordmentalitet. Som inte föredrar att låta sig tämjas, att kuva det som gör dem starka. Medlidande blir något ont på så vis att det förökar lidandet; lidandet så att säga smittar av sig på den som känner medlidande.

Kristendomen kväser den fria människan. Den hatar det i den fria människan, som gör den fria människan just fri, och vill försvaga henne: dominera rovdjuret (jmf. sid 144).

"Hatred of mind, of pride, courage, freedom, libertinage of mind is Christian; hatred of the senses, of the joy of the senses, of joy in general is Christian..." (sid. 143)

Människan är ett djur. Hon har inte sitt ursprung i något gudomligt och är inte skapelsens krona. Hon är kanske det mest sofistikerade djuret, men likväl ett djur bland andra (jmf. aforism 14).

Nietzsche kritiserar vidare kristendomens dogmatism, där allt blivit färdigt, där allt ska accepteras och tas emot och där rationalism stängs ute till förmån för den önskade ideologin: kristendomen, vars tankevärld och etik frikopplats från den faktiska världen, så till den grad att de inte längre har med den faktiska världen att göra.

Förvånansvärt nog skriver inte Nietzsche mycket om Jesus själv. Men han menar att de kristna förvanskat hans lära. Inte för att Nietzsche instämmer med den lära som han menar att den historiske Jesus hade, men likväl menar han att den läran förvanskats. Jesus ska ha predikat en sträng form av ickevåld och passivitet, att acceptera vad det onda gör mot en. Korsfästelsen blir det ultimata beviset på den läran, i och med att Jesus då inte strävar mot vad lidande han utsätts för. Dock menar Nietzsche att de tidiga kristna inte kunde acceptera att det tog slut där, att det inte var mer. Utan korsfästelsen måste ha någon större, någon andlig anledning.

Och så kommer återlösningsmotivet in i bilden, som Nietzsche så föraktar som något primitivt: detta att en oskyldig offras för andras synder. Och Nietzsche ser förmodligen många fel i det uttrycket: offret, oskyldig straffas för andras brott, och synd – inget av det hade han godkänt. Synden erkänner han inte som något annat än ett begrepp som beskriver något fiktivt. Offret är det primitiva, i synnerhet att någon som inte utfört ett brott straffas för det.

Med rättfärdigandet av korsfästelsen ur en andlig aspekt kommer så skuld, straff och belöning in i evangelierna, menar Nietzsche. De hade inte, menar han, förekommit tidigare i evanglierna, men behövdes nu som förklaringar, för att göra Jesus till något mer än den religiösa ledaren som predika icke-våld och passivitet... till Guds Son...

Nå, så fortsätter rasandet mot kristendomen sida upp och sida ner; vassa pikar slås in överallt. Perspektiv kastas runt och bibelcitat och bibelreferenser sätts i sammanhang som fungerar som ögonöppnare... För de flesta i dag är kristendomen en marginell företeelse, nåt som blir angeläget mest vid dop, bröllop och begravningar, till äventyrs vid konfirmationer – men för någon som jag, som var kristen och fick kontakt Nietzsches verk, var det omvälvande. Så till den grad att han var en stark bidragande orsak till att jag lämnade religiositeten.

Översättningen, inledningen och noterna av Michael Tanner är utmärkta! I slutet av boken finns även en namnförteckning med biografiska notiser om personer som förekommer i texten. Behändigt.

Om Nietzsche kan man skriva hur mycket som helst. Själv var jag på gång att skriva en magisteruppsats om hans kristendomskritik, men det blev inte av. Inte ännu i alla fall. Så ur de här böckerna går det att hämta mängder av material för att fördjupa sig i Nietzsches tankevärld. Recensionenerna ovan blir bara några snabba motivskisser över vad som framförs i dessa mycket dynamiska böcker.

Avslutningsvis en mening från Antikrists sista aforism, Nietzsches eskalerade kristendomsförakt i få ord:

"I call Christianity the one great curse, the one great intrinsic depravity, the one great instinct for revenge for which no expedient is sufficiently poisonous, secret, subterranean, petty – I call it the one immortal blemish of mankind..." (sid. 199)

Manifestens tid

Det två manifesten av olika författargrupper som publicerats i Dagens Nyheter är säkert allmänt bekanta.

Grupp ett förordar i "Manifest för ett nytt litterärt decennium" den narrativa berättelsen och vill inte att den berättartraditionen ska förstöras av stilgrepp, lyrikinslag, eller experimentlusta. De vill skriva "berättelser som blir lästa".

Grupp två skriver ett motmanifest, "Manifest för en olovlig litteratur", som istället hyllar experimentlustan, vill inte anpassa sig efter läsaren, utan de "tror mer om läsaren än så". Grupp två värnar om rätten att skriva såsom det behagar dem.

Eftersom jag vill se litteraturen fri, oanpassad, spretig och mångfacetterad ligger naturligtvis mina sympatier hos grupp två. De må skriva böcker som läses av färre, och kanske rentav förstås av färre (även om det inte är målet), men de är inte bundna. De slår sig fria från förväntningar om hur litteratur ska vara, de vill arbeta fritt. Och det är så det ska vara. – Det ska finnas plats för deckaren likväl som för det smala poetiska häftet. De stora berättelsernas tid är förhoppningsvis inte förbi. Men de ska inte, bör inte, får inte, vara allenarådande.

Skrivandet som terapi

För mig fungerar skrivandet som terapi, en slags mental avlastning. Jag tar det jag släpar på inom mig, och portionerar ut det i längre eller kortare stycken på papper. I bläck går det att se det. I bläck går det att konkretisera det, och vid behov kan jag börja att resonera mig fram till lösningar, genom att skriva, skriva, skriva. –

Eftersom jag arbetar med död och sorg, skickades jag i väg på en kurs i krishantering hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (f.d. Räddningsverket). Kursen handlade inte endast om hur vi lämpligen hanterar människor i chock och sorg, utan även hur vi hanterar oss själva. — När de efterlevande påbörjar sitt arbete med att hantera en närståendes död, fortsätter begravningsentreprenören med nästa dödsfall, och sedan nästa, och sedan nästa. Det är svårt att vara helt oberörd kring det som är min profession. — Jag finner god nytta i att använda en teknik som de nämnde på kursen. Att skriva av sig. Det är en teknik jag använt mig av i många år. Det hjälper.

På något sätt, och jag vet inte hur det fungerar, blir det som att man tar det man vill hantera ut ur sig själv, och överlämnar det åt anteckningsboken; det har blivit konkret där, och har funnit en ny plats att finnas på. Fortfarande finns det i mig som har erfarit det, men det finns också delgivet, luftat, beskrivet. Behandlat. Det blir lite som en session i psykoterapi: att prata, prata, prata, för att nå fram till något. Men nu istället: att skriva, skriva, skriva. Utan krav på att behöva visa det för någon annan, utan krav på publicering.

Absurd censur

På tal om censur – Antigayretorik uppmärksammar vad som förefaller vara den kristna nyhetstjänsten One News Now's form av censur. Eftersom de inte vill använda ordet "gay" (gubevars, det kan ju verka ha en positiv klang) föredrar de ordet "homosexual". För att underlätta utbytandet av ordet "gay" i nyhetstelegram som kommer in, har de tydligen använt någon form av filter, som byter ut det icke önskvärda ordet mot det önskvärda.

Resultatet: när idrottsmannen Tyson Gay förra året gjorde bra ifrån sig i ett hundrameterslopp löd rubriken: "Homosexual eases into 100 final at Olympic trials" och ingressen börjar: "Tyson Homosexual easily won his semifinal for the 100 meters..."

Nå, det kan ju synas putslustigt nog. Men det visar också på vilka fina medel med vilka man kan påverka effekten av en text på läsaren. Kanske kan det påminna oss om vikten av att läsa en text i medvetenhet om författarens eventuella agenda.

Tack till Antigayretorik för informationen!

Bokrecension: En historia om läsning

En historia om läsning är skriven av Alberto Manguel.

Jag har ägnat mig åt metaläsning! Manguels bok är en fritt hållen kulturhistorik över läsningen som fenomen. Läsaren får följa med från första tecknen, över bibliofiler med kleptomani, översättarens värv och hur idealet för en boks storlek har ändrats över tiderna. Och vidare, och vidare.

Det är helt omöjligt att inte uppskatta den här boken om man själv andas böcker varje dag. En historik av det här slaget skulle kunna bli knastertorr, så klart, men Manguels bok är allt annat än torr. Han blandar in egna berättelser, som till exempel när han som ung läste högt för den blinde J. L. Borges. Boken är djupt personlig.

Exakt vad läsning är, svävar vi ännu i okunskap om. Men "[m]ärkligt nog fortsätter vi att läsa utan en tillfredsställande definition av vad det är vi håller på med." (sid. 58). Och tur är väl det. Böcker som bevarare och bärare av det tänkta, som krönikor över mänskligheten och vad det innebär av vara mänsklig, som beskrivare av resor både i det inre och i det yttre, som kunskapsbanker och som kunskapsförvandlare: hur skulle man kunna vara utan dem? Hur skulle man kunna vara en ickeläsare? Det är fortfarande ett mysterium för mig.

Själv har jag sidointresse av typografi, tryck, typsnitt och sånt. Och även sådana ämnen tangeras. Manguel beskriver när bokformen, såsom vi känner den i dag, kom till – kodexen. Kanske var Caesar själv en av de flesta att vika ihop en rulle så att den bildade en bok. De tidiga kristna sägs ha föredragit kodexformen framför skriftrullarna på grund av det behändiga formatet: de kunde lätt gömmas undan för myndigheternas blickar. Manguel skriver:

"Kodexens fördelar segrade. År 400 e. Kr. var den klassiska rullen så gott som borta och de flesta böcker producerades som hopfästa blad i rektangulärt format." (sid. 170)

I boken paraderar författare efter författare och läsare efter läsare förbi. Walt Whitman och Cervantes, Borges och T. S. Eliot... Allihop smälter deras ord och erfarenheter samman till en syntes som utgör En historia om läsning. – Mycket av boken är uppbyggt kring associationer: den ena händelsen eller det ena fenomenet leder osökt över till nästa händelse eller fenomen, som om författaren i själva verket har ett samtal med mig som läsare, snarare än föreläser för mig. Därmed blir boken också mycket lättläst, trots det spränglärda innehållet.

Ytterligare något som särskilt intresserar mig är litteraturcensurens historia. Censuren har givetvis en given plats i en bok om läsandets historia. Vi får lära oss om förbudet (verksamt ända in på 1850-talet) för amerikanska slavar att lära sig att läsa, och om hur en del ändå lyckades lära sig det. Trots riskerna. Manguel skriver:

"I hela Södern var det vanligt att plantageägarna hängde slavar som försökte lära de andra att stava." (sid. 363)

Även en stolle som Anthony Comstock behandlas, som mer eller mindre på eget bevåg i sin religiösa fanatism reste omkring i USA på 1800-talet och såg till att samla in och förstöra litteratur som han ansåg stötande. Vare sig han läst de nämnda böckerna eller inte. Själv kom han att skryta med att han förstört 160 ton böcker. (sid. 369)

I sammanhanget ska naturligtvis ökanda Index Librorum Prohibitorum nämnas, den katolska kyrkans svarta lista över oönskad litteratur, en lista som började fyllas på av inkvisitionen 1559 och var officiell ända till 1966, och dömde ut författare som Voltaire och Graham Greene, likväl som teologiska författare.

Läs gärna En historia om läsning och ta del av en mycket vacker skildring av läsarens såväl som författarens värv genom tiderna. – Manguel skriver "Vi är vad vi läser" (sid. 226). Det är en fin sammanfattning av den läsande människan; och den läsande människan: det är kärnan i En historia om läsning.

Found poetry från Aftonbladet

Specialpoesi upptar mitt intresse! Found poetry, poesi där man tar en färdig text, gör radbrytningar, eventuellt uteslutningar eller tillägg. Det är en form av poesi med rötter i dadaismen.

Ett exempel. Nedanstående text är ett omarbetat utdrag ur artikeln Rånförsök mot växlingskontor i Vällingby från Aftonbladets nätupplaga.

Männen försvann från platsen
i bil,
sedan fick de punktering
och lämnade
bilen.

Bombtekniker
kallades till platsen
för att undersöka
något
rånarna
lämnade kvar
på kontoret.

Klockan
14.05
var faran över.

Det är
oklart
om det var en riktig
BOMB
eller en attrapp.

Man har
skjutit
på den
och inget hände,
säger
polisen.

Ah, det är så härligt underhållande att arbeta med texter!

Censur

Något av det vidrigaste jag vet är censur av litteratur. Litteraturcensur är en inskränkning av individens uttrycksfrihet och därför en inskränkning av vad jag menar att det innebär att vara mänsklig.

Nu läser jag Förbjudna böcker, en bok från femtiotalet om bokcensur genom tiderna, och Manguels En historia om läsning, och slås återigen av religiositetens och moralismens avsky för den fria litteraturen, så snart som den avviker från deras etablerade normer. Fy fan.

Nån gång i femtonårsåldern, under min kristna period, berättade jag för en pastor att jag gillade Stephen King. Pastorn demonstrerade sitt ogillande, och följden blev att jag, som ville ta religionen på allvar, och trodde att man gjorde det bäst genom att vara så sträng som möjligt, slutade läsa Stephen King – som var ett av mina första stora litterära möten som yngling, med Det, Den förskräckliga apan och vad det kan ha varit mer, böcker som inspirerade mig att skriva själv! Nå, skrivandet och det fria läsandet tynade under den kristna skäppan.

Något av upprorets behag ligger kanske fortfarande bakom min fäbless för uppkäftig och obekväm litteratur i dag. Jag tycker helt enkelt bättre om litteratur som får mig att reagera, än de slätstrukna bokstavsuppradningar som jag tillät mig förr: predikningar, essäer och apologetik vars budskap var så förutsägbart att man hade kunnat sammanfatta alltihop utan att ens läsa mer än boktiteln eller rubriken.

Så nu: fritt fram för det bestialiska, det pretentiösa, det burleska, det erotiska, det vansinniga, det motbjudande, det vackra, det udda; leken och allvaret! Nietzsche och Bukowski! Kafka och King! Fram för den ofängslade litteraturen! Tack Gud, för att det fria ordet inte längre förtrycks. Inte här. Inte nu.

Cut-up

Läste nånstans att William Burroughs emellanåt använde sig av cut-up-tekniken, det vill säga, att han klippte upp färdiga texter och omarrangerade dem, för att få fram nya effekter. Jag har roat mig lite med att sitta med en pennkniv och klister och använt samma teknik.

En serie begravningsreferat som hamnade under kniven blev:

begravningsgudstjänst
har ägt rum
i Hoppets kapell
Vid graven avled
95 arbetskamrater
sonen medverkade Med orgelmusik
I kistan talade Barnbarnsbarnet

Märkligt, suggestivt; och nästan meditativt att pyssla med.

Edit: Kan vara värt att nämna att UKON använder cut-up-tekniken i Synopsis. Bland annat klipper han sönder dödsannonser och för samman fraser därifrån till en längre dikt.

Litteratur i Kambodja

Aftonbladet har en intressant artikel på nätet om den fria litteraturens utsatta position i Kambodja – Litteratur under hot. Den är väl värd att läsa.

Bokrecension: Språkbitar

Språkbitar är en samling miniessäer samlade av Jane Nystedt och utgiven på Svenska Förlaget.

Miniessäerna, som alla på något sätt handlar om språk, är knappt 80 stycken till antalet och har sitt ursprung i de treminutersföredrag som olika språkforskare höll i radio under våren 2001; det de sa har anpassats till bokformat och getts ut i denna bok. De flesta texterna är i längd runt en och en halv eller två sidor.

Detta är en liten guldåder för folk intresserad av språk! Här finns utredningar som är klassiska i språksammanhang, som särskrivningsfenomenet, men även en mängd betraktelser över andra språk, såsom ryska, kinesiska och koreanska. Man får lära sig om egenheter i vårt eget språkbruk; som vår vilja att i kommunikation nå samsyn, medan det i andra språkgrupper snarast kan anses oförskämt att inte bjuda på argumentatoriskt mothugg. Det finns även en del att läsa om hur det rent fysiskt går till när vi talar och lär oss att tala.

Eller varför inte läsa om hur kineser beter sig när de svär? – Vi tar ofta till begrepp ur kristendomen: jävlar, helvete, fan och så vidare. I kinesiskan, får vi lära oss, är det mycket populärt, när man svär, att förolämpa kvinnliga släktingar till den man förolämpar. Om man vill vara riktigt grov kan man till exempel antyda att man ska ha intimt samröre med åtta generationers kvinnor i den andres släkt, och att man ska börja med att gräva upp dennes familjegrav i detta syfte... Eller ett mildare, men dock säkert effektivt sätt att förolämpa den andre: att kalla honom sonson... (sid. 177f).

Artiklarna är skrivna av en mängd forskare från Stockholms universitet, vilket borde ge en vetenskaplig legitimitet åt det behandlade. Språket är emellertid sällan fackmässigt, utan lättillgängligt och inbjudande till läsning.

Det här är en perfekt bok att ta till vid små pauser – den är väl värd att införskaffa och läsa!