Bokrecension: Det är roligt att veta bäst

Det är roligt att veta bäst är skriven av Barbro Lindgren. Boken är effektfullt illustrerad av Magnus Bard.

Det är roligt att veta bäst är en kort liten bok med korta små kapitel där Lindgren ondgör sig över allt hon tycker är fel omkring henne. Inget ämne är för trivialt för att hacka på. Baguetter vill hon förbjuda eftersom saker ramlar ur dem när man äter dem. Korsord är tydligen nåt för enfaldiga. Teve verkar rent allmänt vara nåt ont. Och bla, bla, bla.

Jag håller inte med Lindgren om mycket. Hon banaliserar och verkar uttala sig med auktoritet baserad på ålder och erfarenhet. Bara det är bisarrt. En uppfattning behöver naturligtvis inte äga någon större tyngd bara för att personen som besitter den uppnått en viss ålder, eller för att hon har erfarenhet av ditten och datten – som kanske inte ens har med ämnet att göra.

Mest upprörande är ett kapitel med namnet "Det var bättre förr". Hon hylllar ett teknik- och kommunikationsfattigt samhälle, där småbutikerna var legio och bondevärvet ineffektivare än i dag. Hon hyllar ett samhälle som vi utvecklats ifrån och förbättrat. Hon kallar vårt nuvarande tillstånd bedrövligt. I helvete heller. Det är mycket bättre än det någonsin varit. Vården är bättre än den var, för vi kan mer. Kommunikation människor emellan är inte begränsad till bygrannarna, utan vi kan hålla kontakt med personer överallt i världen. Vi kan handla över gränserna, och ska vi köpa en udda bok är vi inte hänvisad till en liten handlare i centrum, utan kan beställa via Internet till ett pris som är oslagbart.

Ett kapitel handlar om döden.

"Nu har jag tagit reda på en del, sen sist, om hur kropparna behandlas efter döden. Inte särskilt värdigt i sanningens namn." (sid. 86)

Trams. Som begravningsentreprenör har jag större insikt i hur döda kroppar hanteras än de flesta. Ovärdigt är det sista jag skulle vilja benämna hanteringen. Tvärtom vinnlägger sig alla som har med de döda att göra om att på ett så värdigt sätt som omständigheterna tillåter hantera dem.

"Kistorna är numrerade och ibland kan det bli problem med vem som ligger i vilken." (sid. 87)

Det är helt enkelt inte sant. Kistor är alltid märkta med namn och personnummer. Ofta på flera platser på kistan. Där jag är verksam har en kista vanligtvis tre namnmärkningar i huvudändan: en på locket, en på bottendelen och ytterligare en på locket med detaljerad information om begravningsförfarande. Vid begravningsceremonin är dessutom ofta den dödas namn och födesel- och dödselår angett i fotändan av kistan. Att kistorna skulle vara numrerade har jag aldrig någonsin varit med om.

Men Lindgren skriver bra. Språkbehandlingen är utmärkt och lättillgänglig. Boken är mycket lättläst; kanske anar man en subtil humor genom hela boken. Kanske är inte ilskan så genuin som den förefaller. Det är min förhoppning i alla fall.

In the style of John Donne

Tack till Fail Dogs.

Kafka!

Läser för tillfället med behållning Kafkas En svältkonstnär. – Det är en novellsamling som innehåller Kafkas hela publicerade skönlitterära material. Texterna spänner över en halv sida, en sida eller någon sida; de är mycket vilsamma. Som en andaktsbok för folk som oss – litterära esteter...!

Moleskine - ny hemsida

Via Moleskinerie – fancluben med mängder av texter, videor och bilder som anknyter till den utsökta anteckningsboken – får jag veta att Moleskine fått en ny hemsida.

Översvallande beröm

Varför jag brukar vara så positiv i mina recensioner? – Det är enkelt. Jag läser nästan aldrig ut en bok som jag inte får ut något av. Undantag skulle kunna tänkas: en bok som jag blir så förbannad av att jag bara måste få såga den. Klassiker som man ska ha läst, fastän läsningen inte är särskilt njutbar. Eller en dåligt skriven bok om nåt ämne som är högintressant för mig.

Så är det med det.

Bokrecension: Mannen som älskade Yngve

Mannen som älskade Yngve är skriven av Tore Renberg.

Mannen som älskade Yngve utspelar sig i Stavanger, i huvudsak under några veckor av vårterminen 1990. I centrum står huvudpersonen Jarle Klepp, 17 år; det är utifrån hans perspektiv som berättelsen skrivs. Runt honom finns bäste vännen Helge. Helge och Jarle är alternativa. De bär palestinasjal, lyssnar på indiepop och är åt vänster i politiken.

Och så. En omvälvande händelse för Jarle. En ny kille börjar i en parallellklass. Han heter Yngve och Jarle blir blixtförälskad. Jarle förefaller aldrig ha trott att han var nåt annat än straight. Men nu var det ändå så här.

I boken beskrivs flera parallella historier: Helges och Jarles relation. Jarles relation med flickvännen. Jarles mamma. Jarles pappa. Politiken. Bandet Helge, Jarle och en Andreas spelar i. Textens språk är mycket bra. Historier berättas och släpper in kontemplativa moment. Berättaren är Jarle, runt ett decennium senare. Det greppet ger en annan överblick och en annan möjlighet att låta romanens berättare fundera kring det som händer: berättaren är samma person som boken handlar om; men med en större överblick.

Tonårsförälskelsen beskrivs träffsäkert. Relationerna tecknas realistiskt. Händelserna beskrivs på ett sätt som inte känns konstruerat.

Mannen som älskade Yngve är en tragedi. Slutet lämnar läsaren med en klump i magen. Hur som helst är den mycket läsvärd; det är en bra berättelse, berättad med ett bra språk.

SAOL gratis på Internet

Via Författarcoachens blogg får jag veta att Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket numera finns tillgänglig på Internet, kostnadsfritt. Utmärkt!

Översättningslek!

Googles språkverktyg är kul, upptäckte jag häromdagen. Vi tar ett stycke ur en text jag skrev för några dagar sedan:

"Boken ger ändå hopp. Människan samlar vetande till vetande. Utvecklingen går framåt och kunskapen förmeras. Steg för steg. Skogsglänta för skogsglänta, gen för gen, stjärna för stjärna."

och så gör vi texten engelsk med Googles hjälp:

"The book is still hope. People gather knowledge to faith. The development is progressing and knowledge formed. Step by step. GLADE for glade, gene for gene, star for star."

Det gick ju sådär. Men vi fortsätter – vi gör den engelska texten tysk:

"Das Buch ist noch Hoffnung. Menschen sammeln Wissen zum Glauben. Die Entwicklung schreitet voran und Wissen bilden. Schritt für Schritt. Glade für glade, Gen für Gen, Stern für Stern."

Okej. Då tar vi och gör texten fransk, sedan spansk och ser vad som händer när vi tar och översätter den tillbaka till svenska:

"Boken är fortfarande hopp. Samla kunskap om människor till tro. En fortsatt utveckling och kunskap. Steg för steg. Att Glade Glade, gen för gen, stjärnan för stjärnan."

Hur "vetande till vetande" lyckas bli "kunskap om människor till tro" kan man väl fråga sig. Men det felet verkar ha uppstått redan i steget svenska till engelska, där vetande plötsligt blev faith... Religiöst eller postmodernt bias, måhända... Vad "Att Glade Glade" betyder, kunde väl vara något oklart. — Jaja, man kan naturligtvis inte begära att det ska funka i mer än ett led – och poängen är ju inte att översättningsprogrammet ska klara av att översätta litterärt, snarare allmänt begripligt.

Nåväl, det kanske bara är jag som finner ett nöje i sånt här...

Bokrecension: Mörkrets apostlar

Mörkrets apostlar: Satanism i äldre tid är skriven av Per Faxneld.

Mörkrets apostlar är en analytisk genomgång av satanismens historia från tidiga kristna sammanhang fram till tiden före Anton Szandor LaVey grundar Church of Satan.

Faxneld har gjort ett gediget arbete med intressant resultat. Han har granskat olika organisationer som genom tiderna beskyllts för att vara satanistiska och olika personer som beskyllts för att vara satanister. Och analysen kommer fram till att det ofta inte är fråga om mer än just beskyllningar. Många av de sammanslutningar som behandlas är rent allmänt ockult flummiga, där visserligen satansgestalten inte sällan ingått som ett inslag, men ofta omskapad till något annat än ondskans princip; Satan blir där knappt igenkännbar från kristen mytologi. Faxneld avfärdar således att personer som Aleister Crowley, Gilles de Rais och Helena Petrovna Blavatsky skulle vara satanister i egentlig mening. De allmänt kända organisationer som Faxneld kategoriserar som satanistiska i ordets mer egentliga mening är inte mer än en handfull under de senaste tvåtusen åren. Den första sammanslutningen satanister som Faxneld finner belägg för är Fraternitas Saturni, med Eugen Grosche alias Gregor A. Gregorius i spetsen. Organisationen grundades sannolikt på 1920-talet.

Boken är en akademisk avhandling. Språket är förhållandevis klart, om än just något akademiskt torrt. Är man intresserad av satanism är det här en bok man bör läsa. Jag saknar emellertid en genomgång även av den i dag mest kända formen av satanism, nämligen just Anton Szandor LaVeys någorlunda ateistiska Church of Satan. Naturligt hade i så fall varit att dra en avgränsning i tid vid millennieskiftet. Men jag kan också förstå att Faxneld slutar sin redogörelse innan LaVeys organisation kommer in i bilden. Alla kan inte täcka allt. I synnerhet när man gör en genom tiderna så vid undersökning som denna, är det bra att ha tydliga gränsdragningar mellan det man ämnar gå igenom och det man avstår från att undersöka.

Text: Fröding möter Nietzsche

Följande utsökta prosadikt skriver Fröding i spåren av Nietzsches Så talade Zarathustra:

"En natt gick Zarathustra upp på berget med sina lärjungar för att betrakta stjärnorna.

Och vid de sutto på berget och blickade upp mot himmelen eller skådade ned mot dalen, där skogen växte utmed branterna, sänkte Zarathustra sitt huvud och föll i tankar.

Därefter höjde han åter sitt huvud, talade och sade:

'Huru ofta haver jag icke sagt eder dessa orden: flyr dygden och befliter eder om det ont är! Ty I veten, att dygden är fåvitska trälars tal, och att det onda är ett gott för den, som är det ondas herre och icke tjänare. Och huru haver jag icke förmanat eder att älska och förkovra eder självandes och icke eder nästa! Ty livet är kort och den som gör andras gärning och icke egen, han skall vara såsom ett torrt träd, och det torra trädet kan aldrig varda till virke i den bryggan, som leder till övermänniskan.

Men när haver jag sagt eder, att I skolen binda människorna med band, på det I själva mån vara fria? Det är trälars sed, som till makt komma. Eller när haver jag sagt eder, att I skolen slå och förtrampa dem som tävla med eder om högheten? Det är trälsed.

Skåder ned på skogen, där många toppar skjuta upp över de andra! Månne det höga trädet varder högre, om de låga träden huggas ned? Eller höjer edra ögon upp till de tusen sinom hundratusen stjärnorna, som tindra i rymden! Tron I att den stjärnan Sirius glänser med klarare sken, om de övriga stjärnorna släckas? Det är småpiltars tro.

Så vakter eder nu för trälars sed och småpiltars tro, när I låten övermänniskan växa i eder! Ho vet, om den sig störst tänker är den störste! Och månne icke den ännu klenväxte, som stor växtkraft haver, är större än den redan storväxte, som mindre kraft haver av begynnelsen och allaredo uppfyllt sitt växandes mått? Så låter var och en växa och lysa efter sin art och förmåga och varer icke lågsinnade! Den där starkast lyser och störst är av alla, när alla äro i sitt fylle och sin fulländning, av hans frö och gnista skall övermänniskan framgå!"

Sålunda talade Zarathustra och hans lärjungar förundrade sig storligen.'"

– "Sålunda talade Zarathustra", Gustaf Fröding 1894.

Bokrecension: En kortfattad historik över nästan allting

En kortfattad historik över nästan allting är skriven av Bill Bryson.

Det här är en riktigt bra bok. Den kaxiga titeln harmoniserar väl med stilnivån på språket texten igenom. Bryson gör en bedrift att tala om, när han lyckas skriva ner en översikt över mer eller mindre hela naturvetenskapens historia – på ett sätt som är inbjudande, lustigt och flytande. Texten är genomdränkt av fotnoter, så det är fullt möjligt att undersöka författarens källor till sina framställningar. Och fotnoterna är placerade som slutnoter och tynger inte texten märkbart, utan är bara en förtjänst.

Bryson tar läsaren med på en odyssé av namn, socialt missanpassade akademiker men lysande snillen, engelska excentriker, enkla människor med brinnande intressen. Boken spänner över vida vidder: universums historia med Big Bang som ett möjligt ursprung, jordens historia och solsystemets övriga historia, oceanernas historia, kontinentaldrift. Vi får lära oss om atomer, protoner, kvarkar, molekyler, celler, DNA, bakterier, virus, atmosfären, evolutionen och därmed inte minst människosläktets uppkomst och utveckling. Detta är en bok som försöker beskriva hur det blev som det är. I den mån vetenskapen anar svaren. Författaren berättar på ett sätt som gör att det känns som att man oftast förstår. Det blir enkelt och begripligt utan banalisering.

Boken är full av svindlande siffror: eoner sveper förbi på några sidor. Dinosaurier, Newton och Einstein får finna sig i att rymmas mellan samma pocketpärmar. Och detta i all ödmjukhet. Ett citat av Bryson kan illustrera den tillbörliga försiktighet man kan känna inför ämnenas omfattning:

"Summan av allt detta är att vi lever i ett universum vars ålder vi inte riktigt kan beräkna, vars omgivande stjärnor vi inte med säkerhet vet hur långt de är ifrån oss eller varandra, och vars materia vi inte kan identifiera men som fungerar i enlighet med naturlagar vilkas egenskaper vi inte förstår på djupet." (sid. 162)

Boken ger också en känsla av så lite vi ändå vet. Bryson beskriver hur människan bara en enda gång varit nere i det djupaste djupet i världshaven, Marianergraven. 1960 sjönk de under fyra timmar ner till 10 918 meters djup. De blev kvar där i tjugo minuter. Sen dess har människan aldrig återvänt. Vi vet inte mycket om våra hav. "Vi har bättre kartor över Mars än över våra egna havsbottnar" (sid. 251), skriver Bryson. Så det finns så mycket, mycket kvar att utforska. Bryson intervjuar paleontologen Richard Fortey:

"Enormt stora delar av världen är fortfarande inte undersökta.'
'Vad gäller trilobiter?'
'Nej, vad gäller allting.'" (sid. 290)

Boken ger ändå hopp. Människan samlar vetande till vetande. Utvecklingen går framåt och kunskapen förmeras. Steg för steg. Skogsglänta för skogsglänta, gen för gen, stjärna för stjärna.

Bokrecension: Dead Sea

Dead Sea är skriven av en mästare på spänningslitteratur – Brian Keene.

Dead Sea är en zombieroman. Huvudperson i handlingen är den homosexuelle afroamerikanske mannen Lamar Reed. Runt honom faller civilisationen sönder, när Hamelin's Revenge – sjukdomen som får folk att dö och sedan fortsätta sin tillvaro som zombies – snabbt sprids från människa till människa, och mellan djuren, och mellan djur och människa. Han slår följe med två syskon som blivit föräldralösa, och efter att Baltimore, där de bor, helt och hållet går under genom eldsvådor och zombieinvasion, tar de och några få andra sin tillflykt till ett museialt kusträddningsfartyg. De lämnar fastlandet.

På båten finns så ett dussintal människor, alla olika karaktärer; kanske i överkant många för att man som läsare ska minnas dem i tillräcklig grad för att genast kunna sätta dem i sammanhang allteftersom de åter dyker upp i berättelsen. De tror sig funnit säkerhet på båten. Men naturligtvis är de inte säkra. Även på båten går det åt helvete. Och flykten från Hamelin's revenge fortsätter.

Nåväl. Det här är en utmärkt underhållningsroman av spänningsgenren. Den är svår att lägga ifrån sig, och är mycket lättläst. Kanhända skulle man tveka att sätta den lika högt som jag, om man inte uppskattar zombies som populärkulturellt fenomen (jodå!). Det gör nämligen jag. Det är roligt att karaktärerna hinner få djup, trots att de är många, och trots bokens ändå rätt begränsade storlek – en bit över trehundra sidor.

Jag har tidigare recenserat The Rising av samme författare. Liksom jag rekommenderade den boken varmt, rekommendar jag även Dead Sea varmt.

Bokrecension: UKON kalender

UKON kalender är skriven av Ulf Karl Olov Nilsson.

UKON kalender är ett konstverk, ett experiment, nåt intressant... Boken är utformad som en almanacka, men datumen är inte i kronologisk ordning, utan i bokstavsordning. Följaktligen följer "Måndag den nittonde oktober" på "Måndag den nittonde januari". Bara idén till detta är underbart nyskapande och provocerande. — Det mesta av boken är tomma rader. Som i vilken almanacka som helst. Det poetiska inslaget, förutom datumens följd och koncepetet som sådant, består i de visdomsord som står längst ner på högersidan på uppslagen; på samma sätt som traditionella almanackor brukar ha ordspråk och citat där, så använder Nilsson utrymmet till sina små luriga, knepiga, krumbuktande aforismer. Ibland vet jag inte om han driver med läsaren, eller om det är tänkt att ligga någon form av esoterisk kunskap i sentenserna...

"Det ser nästan inte ut som någonting alls."

Vad betyder det? Hur ska jag förstå det? Kärnfullt och pregnant: men vad åsyftas? För läsaren att applicera kanske...? —

"Du måste ta reda på vad som är meningen med just ditt liv,
med din tillvaro här på jorden – och sedan försöka bli just det!"

Ett motto så gott som något. Nästan nietzscheanskt...

"Dröm: en lärare i naturvetenskap börjar rosta efter att ha
tillbringat natten i en fuktig hotellsäng."

Sammansmältning. En blixtreaktion på yrket i syntes med ämnet...

"Det är bättre att vara glad och negativ än glad och positiv."

En effektiv vändning av vad som med nåt ord utbytt och omarrangerat annars hade fått en klang av klisché.

Nilsson har en helt underbar virtuos och lekfull hantering av språket, och det är mycket inbjudande. När jag inte begriper vad han är ute efter avfärdar jag det inte som nonsens, utan som textens och författarens frihet att skriva just nonsens, och placera in det i ett konstverk av den här arten: på så sätt blir det något mer, det får volym och tar upp plats i sin egen rätt: som del av konstverket.

Man bör känna tacksamhet till Sanatorium Förlag som vågat satsa på den här boken. Resultatet blev utmärkt.

Bokrecension: Protokoll

Protokoll: Grundkurs i normalt beteende är skriven av Nicolas Espinoza och Johan Holmström.

Protokoll är en etikbok. Men inte en så urbota torr etikbok som i alla fall jag associerar själva ordet till. Det här är en guide till hur man beter sig som folk. Men som med alla etikböcker är det väl knappast de som borde läsa den som faktiskt läser den. Emellertid – det här är en rolig liten bok. Den består av texter som tidigare publicerats i Dagens Industris månatliga magasin Diego. Innehållet är tematiserat, och varje tema är indelat i ett antal paragrafer som behandlar olika ämnen under det övergripande temat. Och de tematan som behandlas är många. Som exempel kan nämnas: "Bli en god givare", "Så flyttar man", "Tobakssnyltning", "Att mingla" med mera. Roligast av alltihop är – tycker jag naturligtvis – "Det sekulariserade kyrkobesöket"; ett utdrag:

"§1, Passa in till varje pris
Kyrkobesöket är ett illa valt tillfälle att profilera sig och bygga eget varumärke. Man är inte där som människa, utan som statist, eller rent av rekvisita i någon annans påkostade produktion. [...] Att alltid ta en psalmbok är viktigt. Dels är det helt i linje med att passa in och dels är bläddring i denna bok det enda tillåtna lilla nöje kyrkobesökaren har att tillgå när kyrkans undermåliga show väl drar igång. [...] Den som vill sjunga på riktigt får naturligtvis gärna göra det, men aldrig med ljudligare stämma än prästen. Han måste alltid vara värst. [...] Nattvarden är den enda ritual som den sekulariserade kyrkobesökaren inte behöver delta i. Det är alltså bara här som både troende och kättare har tillfälle att markera var de står i själva huvudfrågan. Nattvarden ska alltså inte ses som en chans att sträcka på benen och få gratis vin och en liten macka."

Kul och träffande.

Stilen i texten är formell, nästan juridisk i tonen emellanåt, men som ovan demonstrerats alls inte utan humor. Det finns dynamik i texten; den är ett rent nöje att ta del av.

Anbefalles!

Bokrecension: När ingen annan ser

När ingen annan ser: En sann berättelse är skriven av Duncan Fairhurst.

Detta är Fairhurst berättelse om en förödd barndom genom en faders ständigt återkommande sexuella övergrepp på sin son. Författaren skriver om sitt eget liv, om barndomen, tiden för övergreppen, och tiden fram tills hans far döms vid en domstol. Han skriver om, för att använda hans egna termer, sin övergång från offer till överlevare.

Texten hukar inte. Den är rak och hjärtskärande. Den väjer inte för att beskriva Fairhursts sejourer i helvetet och den trasighet som under många år blev resultatet av detta. Han beskriver ambivalensen han känt mellan att dels älska sin far och uppskatta att bli uppmärksammad och dels alltmer förstå omfattningen av den skada hans far tillfogat honom. Han beskriver hur han försöker döva minnena genom droganvändning, och hur han stegvis kommer på fötter igen: inte helgonlikt, utan som en levande och riktig människa med avgrundsdjupa sår.

Rent stilmässigt är texten mycket välskriven. Den är tillgänglig och personlig.

Se nu till att läs boken, men tag varning! Den inblick som Fairhurst ger i sitt liv skakar om.

Shopping

Nå, jag sprang förbi bokrean. Förr hände det några år att jag köade utanför Wettergrens i Göteborg. I år blev det inget nattsudd. Men ett besök på eftermiddagen i alla fall.

På Akademibokhandeln i Borås stod i vanlig ordning böcker travade på pallar. Jag halvsprang förbi dem, tittade åt höger och vänster, fortsatte. Plockade upp nån bok, la tillbaka dem. I lyrikväg erbjöds endast Gunnar Ekelöfs samlade dikter: men de står redan i hyllan här hemma. Jag får hysa en förhoppning om att ett berg av lyrik redan köpts upp av törstande boråsare. — Till kassan kom jag med Språkrådets Svenska skrivregler (reglerna ska sitta i ryggraden, hjärnstammen och fingrarna för att effektivt kunna brytas mot) och Maktspråk av Lars Melin och Martin Melin. Är boken lika bra som Fiint språk (där man får lära sig hur man är arrogant i språket) så har jag en utmärkt läsupplevelse framför mig.

Jag vet inte vad det är. Men bokrean känns inte som förut. Som jag kommenterade hos Avantgardet: hellre importerar jag bra böcker än att köpa nåt jag egentligen är tveksam till om jag vill läsa.

Uppdatering: I dag gick jag in i Wettergrens, också här i Borås. De hade en hel del lyrik till lågt pris. Bl.a. Ulf Karl Olov Nilssons Synopsis som jag köpte för åtskilligt fler kronor över nätet häromsistens. På Wettergrens köpte jag Simplify your life: Förenkla ditt liv och bli lyckligare och mer harmonisk, av Werner Tiki Küstenmacher med Lothar J. Seiwert, och den verkar riktigt bra.

Bokrecension: Death

Death: A User's Manual är skriven av Tom Hickman.

Till att börja med kan nämnas att boken är i ett förnämligt format. Tjock, men i mindre än pocketformat är den en väl utformad handbok. För handbok kanske man kan kalla den: en handbok om döden.

Kanske kan Death anses vara lite spretig. Den försöker på ett lättillgängligt och småroligt sätt berätta om döden, och gör det genom en uppsjö fristående små berättelser. Historiska exempel på dödsriter och diverse ting som har med döden att göra finns i mängder. Vissa historier är mer fantastiska än andra. Källhänvisningar saknas konsekvent, och när man råkar på stycken som det följande gör det att man även sätter andra utsagor starkt i fråga:

"Among those who went headless to the grave: [...] King Charles XII of Sweden (the scull is on display in Stockholm, complete with bullet hole made in 1718.)" (sid. 234)

Det enda som är sant med det där är att Karl XII fick ett kulhål i huvudet 1718. Karl XII vilar tryggt i Riddarholmskyrkan, med huvudet ännu kvar på kroppen, även om man vid flera tillfällen undersökt konungens lik. På grund av detta hade jag mycket gärna sett källhänvisningar, gärna i form av mängder av fotnoter eller åtminstone slutnoter. I synnerhet som mycket av det som presenteras i boken är episodiskt.

Boken behandlar en hel del av det man kan gå och undra över kring döden: mytologiska dödsriken, balsamering, begravningsbranchen, spöken, gravstenstexter... Överlag är det en intressant och faktiskt underhållande bok.

Författaren (eller förlaget) har valt att i boken lägga in en mycket stor mängd faktarutor. Jag är tveksam till det – faktarutorna bryter flytet i brödtexten. Men innehåller å andra sidan i denna bok en hel del intressanta historier.

Nå, boken är läsvärd, men ta den inte på alltför stort allvar. För en seriösare genomgång av liknande ämnen rekommenderas Mary Roachs Stiff och Spook.

Zarathustra

Boken jag beställde från Tyskland häromsistens anlände i dag. Also Sprach Zarathustra i halvfranska band för en billig penning. Ingen enskild bok har betytt så mycket för mitt intellektuella brott med kristendomen som denna antikristliga bok av Nietzsche. — Det vore kul att faktiskt ha läst den på tyska, naturligtvis. Med tanke på att jag är hyfsat bekant med den i svensk översättning, kan den nog vara någorlunda genomkomlig, trots att skoltyskan rostat ihop ordentligt vid det här laget.

Alla rekommenderas att läsa Also Sprach Zarathustra (Så talade Zarathustra), om inte i tysk översättning, så varför inte i Nikanor Teratologens utomordentliga nyöversättning från H:ström? Den är dessutom utomordentlig estetiskt tilltalande i layout och typografi.

Bokrecension: Bögjävlar

Bögjävlar är en essäsamling, eller kanske reportagebok, skriven av Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson. Samtliga författare är aktiva på bloggen Bögjävlar. I boken finns också en avdelning med inlägg från bloggen.

Bögjävlar är en bok som riktar sig inåt mot HBT-rörelsen. Skribenterna är kritiska mot vad de uppfattar som en likriktning inom bögkulturen, som tar sig uttryck i att de enskilda bögarna lämnat bakom sig sin historia, sin stil och extravagans och wit, för att moloket anpassa sig efter heteromannen. De menar att det blivit ett ideal att efterlikna heteromannen. Kläderna på klubbarna, säger de, blir t-shirt och jeans. Det blir mindre utrymme för det utsökta. Musiksmaken likriktas och slätas ut. Schlagern går på repeat och en homofientlig artist som Carola omhuldas. – Kan det vara ett uttryck för självförakt?

Författarna menar att HBT-kulturen (i Sverige) varit anpasslig och slipat bort sin olikhet gentemot heterokulturen. Den homosexuelle mannen blir ofarlig och utslätad. En tjänare, liksom gänget i Fab 5. Någon som i filmerna blir en komisk bikaraktär. Författarna kräver inte tolerans för bögar. De kräver respekt. Det räcker inte att nöja sig med tolerans på heterovärldens villkor. Som Tomas Hemstad skriver:

"Jag önskar att vi kunde komma vidare från idoliserandet av straightheten och avmystifiera maskuliniteten, den är en identitet bland andra. Och att vi kunde räta på ryggen (inte handlederna) och börja signalera styrka i oss själva. Inte som biroller i ett heterosexuellt samhälle. Utan som kungar i vår egen värld." (sid. 103)

Trots att det legala förtrycket minskat ligger samhällets oförmåga att tillåta den individuella bögens individualitet kvar. Hemstad beskriver en lärares reaktion när han kommer för att föreläsa i en skola:

"'Vilken tur att de skickade dig, vissa år har det varit någon som är mer...du vet (knycker med handleden) och det är så svårt för eleverna att identifiera sig med en...sån.' Tidigare hade [jag] på något sätt sugit i [mig] de här 'komplimangerna'. Nu var det inte roligt längre." (sid. 98)

Bögjävlar är en intressant bok. Jag håller inte med om allt de skriver, men som debattbok riktad inåt mot HBT-sammanhang bör den få fylla en viktig post som diskussionsunderlag. Jag för min del vägrar att låta mig inordnas under några som helst förväntningar på hur jag ska vara enkom av den anledningen att jag är bög.

Bokrecension: Erfarenhetslexikon

Erfarenhetslexikon: En handbok som bygger på glada, roliga, sura och bittra erfarenheter är skriven av Kjell Eriksson och Ola Karlsson.

Boken består av en mängd katalogiserade erfarenheter av olika slag. Under avdelningen "Livsstil och identitet" återfinns, som ett exempel, följande erfarenhet:

"Offentlig
'Den är rik, vars rikedom ingen känner till' – Gunvor hade hellre haft erfarenhet av det ordspråket än den hon fick efter sitt trisskrap i TV4 där hon vann fem miljoner. Hon fick 4325 tiggarbrev." (sid. 85)

Erfarenheten är plausibel. Men i boken återfinns också mindre plausibla erfarenheter med föregivna verkliga bakgrunder. Det får mig att undra om inte författarna helt enkelt hittat på lejonparten av erfarenheterna som beskrivs i boken. Även om det finns undantag, som helt klart är realistiska.

Boken är underhållande och mycket lättläst. Råden och uppmaningarna läsaren får på basis av erfarenheterna som beskrivs är genomgående cyniska och kalla. Emellanåt känns putslustigheten nära. Ett skämt som avslutas så här är inte nödvändigt:

"När han kom fram såg han att det inte var en flaggaffär utan en förening för män med brutna handleder." (sid. 126)

Men på det stora hela är boken läsvärd, och kan nog passa särskilt bra som läsning på spårvagn, vid sömnsvårigheter, eller andra små pauser.

Bokrecension: Jack Russell terrier

Jack Russell terrier är skriven av Joanna Hägerström, med förnämliga fotografier tagna av Lillemor Böös.

Nu när vi skaffat oss en liten Jack Russell-valp känner vi ju att vi vill vara så pålästa som möjligt. Jack Russell terrier är ett utomordentligt översiktsverk om denna lilla intelligenta jakt- och sällskapshund. Läsaren får lära sig om dess karatäristika, som dess intelligens och livlighet. Läsaren får tips om hur man kan träna den. Likaså får läsaren information om rasstandarder och tävlingsförfaranden.

Texten är välskriven och tydlig. Den är lätt att ta till sig, även om man inte sedan tidigare är bekant med hundterminologi. Dessutom mycket rikt illustrerad med utmärkta foton, oftast kombinerade med lika utmärkta bildtexter.

Jack Russell terrier rekommenderas varmt åt alla som överväger att skaffa eller har skaffat en sådan hund. I synnerhet om det är första gången man kommer i kontakt med en Jack Russell på allvar.

Bokrecension: The Rising

The Rising är skriven av Brian Keene.

I The Rising strålar ett antal människors liv samman genom omständigheterna, efter att de döda börjat bli levande igen. Främsta romangestalten är Jim, som i bokens inledning barrikaderat sig i bombskyddet i trädgården, medan hans döda fru försöker nå in till honom tillsammans med nån likaledes död granne. Dock får Jim ett telefonsamtal till mobilen. Han hinner inte ta samtalet, men på mobilsvaret hör Jim att det är hans son, Danny, som ringt. Danny berättar att han gömmer sig på vinden där han bor – med Jims exfru och hennes nya partner.

Så får Jim ett uppdrag, och det uppdraget är driven genom hela berättelsen. Han ska rädda sin son. Det är tråden som slingrar sig igenom beskrivningen av civilisationens hastiga sammanbrott.

De levande döda i The Rising är inte stereotypa på alla vis. Det är inte fråga om att några virus väckt dem igen. Det antyds kraftigt att det är fråga om demoner, som intagit de kroppar som själar nyligen lämnat. De levande döda är vidare intelligenta, de kan skjuta och köra fordon och planera överfall.

The Rising är en alldeles utmärkt äventyrsroman, medryckande och lättläst. Rekommenderas varmt, om man som jag gillar katastrofskildringar i litteraturen.

Vad är det med den förskräckliga litteraturen?

Utan omsvep vittnar jag: jag älskar förskräcklig litteratur. Jag älskar litteratur som behandlar det udda, det groteska, det åsidotagna, det som annars inte räknas med. Jag älskar brutal litteratur.

– Varför gör vi det, varför älskar vi litteratur där folk blir objekt och avyttrade som objekt? – Kan det vara för att de flesta av oss som varken är naiva eller idioter egentligen endast undantagsvis är särskilt förtjusta i folk, och genom litteraturen kan låta all vår passiviserade aggressivitet äntligen luftas, äntligen tillåtas utlopp, äntligen aktiveras?

Hjärtligt tack från Stormtrupperna

Vertigos stormtrupper har återigen fått ett lass med böcker från förlaget. Vi tar tacksamt emot Magnus Ullléns Bara för dig: Pornografi, konsumtion, berättande, som verkar undersöka pornografin som fenomen i relation till samhället; samt Susanne Dodillets doktorsavhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet.

Det här är två rejäla luntor som utgör del ett respektive del två i Vertigos nystartade serie Vertigo Akademika. Så: då är det bara till att se fram emot att bredda sina kunskaper.

Tack, Vertigo.

Tusen böcker

Brittiska tidningen Guardian har listat "1000 novels everyone must read". Titlarna är uppdelade i kategorierna som följer:

• War & travel
• Science fiction & fantasy
• State of the Nation
• Family & self
• Comedy
• Crime
• Love

Kan kanske vara värt att kolla runt lite där.

(Tack till Bokbloggen för länken.)