Hur nutidsmänniskan blir lycklig (eng. The Conquest of Happiness) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970). Boken utkom på engelska 1930 och i svensk översättning av Alf Ahlberg 1931.
* * *
Bertrand Russell är rimligen en av 1900-talets mest inflytelserika intellektuella. Han var författare, filosof, samhällsdebattör och mer. Han tilldelades 1950 års nobelpris i litteratur. Han var stark motståndare till krig och till religiösa föreställningar. Dessutom var han brittisk aristokrat och bar från 1931 en Earl-titel.
Antalet böcker Russell skrev under sitt långa liv är enormt. Åtminstone en av böckerna är vad som i dag skulle kategoriseras som en självhjälpsbok. Den heter på svenska Hur nutidsmänniskan blir lycklig, och i den reflekterar Russell tämligen auktoritativt om vad som orsakar olycka och vad som orsakar lycka.
Resonemangen vilar bland annat på psykoanalysens antaganden om det mänskliga psyket. Men där finns också ett medvetet eller omedvetet inslag av klassisk stoicism. Somligt är väl banalt, men Russell var nu en fenomenal författare, som får även det självklara att i sina formuleringar klinga som något nytt och slående.
* * *
En av de många orsakerna till olycka identifierar Russell som ”oriktiga synpunkter på världen”. Det är stoicism i ett nötskal. Stoikerna menade ju, att våra uppfattningar av världen formar våra upplevelser av världen.
Russell menar också att ”en missriktad etik” är en vanlig källa till olycka, och där kan vi spåra en markering mot religiösa moraluppfattningar, som grundats i tradition och lära och inte i en dynamisk reflexion kring livet såsom det faktiskt ser ut.
En viktig väg till lycka för Russell är låta inåtvändhet vridas till utåtvändhet mot världen och samhället. Den person som enbart reflekterar kring sig själv och det egna och inte går upp i arbete i och för det yttre samhället kommer enligt honom lätt att bli olycklig.
Bekymmer bör man vidare inte låta uppfylla sig. Botemedel mot sådant är att vända bort blicken och ägna sig åt något annat som distraherar. Man kan också försöka anlägga ett evighetens perspektiv, alltså att se saker i deras rätta proportioner i jämförelse med tillvarons storhet. Och man kan föreställa sig det värsta scenario som är möjligt i en viss situation och sedan reflektera över huruvida det verkligen är så farligt. Målet är här, förstår jag det som, att komma ifrån osund fruktan, att gå omkring och vara rädd.
Likaledes bör personen som vill bli lycklig se upp med skuldkänslor. Russell menar att våra skuldkänslor måste inventeras, så att vi ser om de är förnuftiga eller inte, om de kanske vilar på gamla tabun från barndomen. Skuldkänslor hjälper inte människan.
* * *
Lyckan kan sökas på många vägar. För Russell är arbetet en stor glädjekälla. Allra störst – och här lägger han en väldig emfas – lyckokänsla fäster han vid barnen: att bli förälder innebär den allra största lyckan, menar han, en smula kategoriskt.
Man kan också sträva efter att intressera sig för mycket i sin omvärld. Att känna sympati för andra människor. Att njuta, men i enlighet med den gyllene medelvägen: inte sväljas av njutningarna, inte bli asket.
I grund och botten förordar Russell ett förnuftsbaserat liv, där våra föreställningar om världen, som styr vår upplevelse av den, bör skärskådas rationellt. Han skriver i samband med kapitlet om skuldkänslor:
”Se oförnuftet skarpt i vitögat, fast besluten att icke behandla det med respekt och att icke låta det behärska er. Närhelst det låter oförnuftiga tankar och känslor skjuta upp i ert medvetna liv, så ryck upp dem med roten, undersök dem och kasta bort dem.”
Dessa ord kan spännas över en stor del av boken: vi bör titta på det som gör oss olyckliga, se det som det verkligen är, och hantera det förnuftigt och inte fastna i fruktan eller olyckskänslan.
* * *
Man kan nu tycka att det är något vågat, hur bildad Russell än var, att ge sig ut på psykologins fält som icke-psykolog. Men filosofer har i alla tider skrivit om hur människan bör leva för att nå det goda livet; ja, de gamla grekiska filosoferna var väl i någon mening de första riktiga psykologerna. De var först på torget.
I de flesta fall säger Russell saker som verkar vettiga. Ibland säger han sånt som stöter vår samtid för pannan: att tala om att ”den vita rasen” står inför sin undergång om det inte föds fler barn är inte längre passabelt i respektabla sammanhang. Knappast heller att hylla Lenin som ”främsta exemplet” i tiden på någon som har ”ägnat sitt liv åt att frambringa ordning ur kaos”.
Men den Lenin man kände då och den Lenin vi känner nu är olika Lenin. Var och en skriver utifrån sin tid och sin tids tankar. Så även en gigant som Bertrand Russell.
* * *
Bertrand Russells Hur nutidsmänniskan blir lycklig rymmer många goda formuleringar. Ibland uttrycker de självklarheter, men även självklarheter bör begåvas med snygg frasering. Russell är som alltid mycket citat-vänlig. — Huruvida boken kan göra folk lyckligare? Jo, kanske, om det för just den enskilda läsaren är en väg till lycka att vrida sin uppmärksamhet utåt och låta förnuftet styra ens uppfattningar av vad man hittar där ute.
– – –
Bertrand Russell, Hur nutidsmänniskan blir lycklig. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 203 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar