Bokrecension: Obehagliga stycken | Stig Ahlgren

Obehagliga stycken. Kritik och polemik 1939–1944 är en samling texter av litteraturkritikern Stig Ahlgren (1910–1996). Boken utgavs 1944.

* * *

Hur elak får man vara i en recension? Hur hårt får man gå till angrepp mot en annan människa och dennes verk? Ja, så länge det sker på ett elegant – jag vågar säga: konstnärligt – vis, så bör nog ganska mycket anses tillåtet. Den snygga elakheten kan vara njutbar att läsa, vad nu än det må säga om människans natur.

Elakheten i skrift synes emellertid legat för den vänsterlutande litteraturkritikern Stig Ahlgren. Ett antal av de texter som samlats i Obehagliga stycken ger otvetydiga prov på detta, vilket väl också titeln skänker en förväntan om.

Det är här fråga om främst ett visst antal svenska författare som Ahgren med perfid kvickhet ger sig på. Den förste är en vid tiden för utgivandet redan tämligen fallen ängel: svensk litteraturkritiks nestor, vars ord en gång sägs ha kunnat fälla eller skapa ett författarskap. Vi talar om Fredrik Böök (1883–1961), som under andra världskriget inte i tid övergav sin protyska inställning. Det kom från då och framåt kommit att färga hans rykte.

Professor Böök avhyvlas i flera artiklar, samtidigt som Ahlgren – med all rätt – hyllar dennes språkhantering och intelligens. Men personen Böök manglas trots det och blir i Ahlgrens framställning en högfärdig, hycklande och uppblåst gestalt. 

"I själva verket är Fredrik Böök en fattig människa, så fattig som endast den kan bli vilken alltid varit och alltid med naturnödvändighet kommer att vara utestängd från självförglömmelsens extaser."

Berömd är annars, förstår jag, Ahlgrens avhån rörande poeten och författaren Sten Selander (1891–1957): Selander är, menar Ahgren, "tråkig som en påstigande i Alvesta." Och "[h]an gör sig aldrig till tolk för en åsikt, som inte redan påtryckts det allmänna gillandets trikinstämpel." — Aj.

* * *

Men Stig Ahlgren är inte enbart frätande i Obehagliga stycken, även om också bör hans upprepade avrättningar av den synnerligen produktive borgerlige kåsören Erik Zetterström alias Kar de Mumma (1904–1997) bör nämnas. 

För egen del fästs min blick också vid Thorsten Jonssons (1910–1950) författarskap, som  jag inte stiftat bekantskap med tidigare, men som jag nu ser fram emot att ta del av. Eyvind Johnsons (1900–1976) Krilon-trilogi avhandlas balanserat. Och den adlige poeten Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893–1942) hanteras snarast ömsint.

Mer allmänt pekar artikelantologin på några av de författare och böcker som var aktuella mot slutet av 30-talet och början av 40-talet, och som kunde bli föremål för en mer eller mindre omfattande recension och analys. En del namn är i dag kanoniserade – vi kan ta Pär Lagerkvist (1891–1974) som exempel. Andras ser man sällan, åtminstone utanför de litteraturvetenskapliga institutionerna och second hand-butikernas äldre bokutbud.

* * *

Den litteraturkritik Stig Ahlgren gav ut i Obehagliga stycken hör hemma i sin tid, och utgör därmed viktiga litteraturhistoriska kvarlevor; de är vittnesbörd om kritikerns röst, men också om hur några betydande författarskap då mottogs. 

Dessutom är Ahlgren värd att läsa för sin utsökta, om en ibland våldsamt elaka, stilistiska förmåga. Det torde nog i allmänhet varit bäst att stillatigande uthärda densamma om man nu en gång drabbats av hans ogillande: slå tillbaka hade man knappast haft mycket för – på samma sätt som man inte har mycket för att röra runt med handen i samma syra som frätt en på huden.
– – –
Stig Ahlgren. Obehagliga stycken. Kritik och polemik 1939–1944. Stockholm: Tidens förlag, 1944. 251 sidor.