Omläsning: Processen | Franz Kafka

Processen (ty. Der Prozess) är en oavslutad roman av Franz Kafka (1883-1924).

Boken utgavs postumt första gången på tyska 1925. Jag har läst Erik Blomqvists och Erik Ågrens textkritiska nyöversättning till svenska från 2010, i pocketutgåvan från 2018. Utgåvan är försedd med efterord av Torsten Ekbom.

* * *

Att läsa Processen är att träda in i en surrealistisk drömvärld. De absurditeter vi kan möta i drömmen, möter vi också i Kafkas kanske mest kända, och oavslutade, roman. På samma sätt som allt möjligt i drömmen kan förefalla rimligt, reagerar berättaren i Processen föga över de absurditeter som hela tiden sker i huvudpersonen Josef K.:s omgivning; ingen människa verkar reagera normalt, inget verkar för orimligt för att helt verkligt inträffa.

Historien är känd. Josef K. häktas – utan att det inskränker hans frihet – och en mystisk process påbörjas, en process om vilken Josef K. varken får veta något eller i början ens verkar bry sig särskilt mycket om. Ja, han varken vet eller verkar vilja veta vad han egentligen åtalas för. Inte heller vi som läsare får veta vad det är frågan om.

När omkring ett år har gått sedan Josef K. häktas förs han ut till ett stenbrott och avrättas. Fortfarande utan att veta något om varför det sker tar han villigt emot dödsstöten. Josef K. är då en böjd man. Den så sturske och faktiskt ganska otrevlige och kalle man som vi först får stifta bekantskap har hunnits ifatt av de krafter som förföljt honom.

* * *

Processen är öppen för tolkningar; det finns inga rätta eller givna svar. Kafkabiografen Torsten Ekbom skriver efterordet om den judiska mystikens påverkan på berättelsen. I detta har han säkert rätt. Andra har lagt fram andra tolkningar, utan att därmed ha tvingats göra våld på texten. Ekbom skriver:

”Processen kan liknas vid bilden i en rorschachtest – är det en spindel? en bläckfisk? ett moln? en kaktus?”

För egen del kan jag inte låta bli att läsa Processen som en illustration av människolivet som något absurt.

Vi vet inte vad som sker oss, och det som sker kan vara just absurt, utan synbar mening, men likväl drabbande. Det finns ingen mening bakom en bilolycka eller att ett enda möte kan förändra ett liv på både gott och ont. Det bara drabbar oss utan förklaring, liksom en process drabbar Josef K. utan mening eller förklaring. Varför är emellanåt inte ens en relevant fråga. Vi får nöja oss med att konstatera, flyta med. Kanhända står också vi plötsligt inför våra bödlar, eller – vilket som känns som en lika möjlig tänkbar alternativ utveckling i Processen – blir plötsligt lösta ur situationer.

Ja, det är ett intryck som Processen kan göra.

Någon annan kan läsa berättelsen som en illustration av människans litenhet och obetydlighet inför myndigheter i ett byråkratiserat samhälle. Åter någon annan kan i Processen söka ledtrådar till Kafkas eget själsliv. Jag tänker att ett bra sätt att läsa Processen är att helt enkelt låta den drabba en själv, och verka såsom den kan verka; att man kan bortse från facit, och bara låta den fungera såsom den kan fungera – och det är uppenbarligen på många sätt.

Kafka övergav skrivandet av Processen innan den blev färdig. Vi har således romanen i ett skick som inte är polerat eller sammansatt av författaren själv. Det gör den till ett ännu strörre enigma: en gåta för litteraturvetare att sysselsätta sig med i säkert ännu många generationer. Och analyserandet kommer säkert att fortsätta: sådan dragningskraft har denna trollbindande roman om Josef K., mannen som plötsligt häktas, ställs inför ogripbara myndigheter, och slutligen mister sitt liv.
– – –
Processen (ty. Der Prozess), Franz Kafka. Övers. Hans Blomqvist, Erik Ågren. Efterord: Torsten Ekbom. Novapress 2018. ISBN: 978-91-7137-014-3. 334 sidor.