* * *
Bland klassiska böcker får Pesten anses vara en given titel. Jag läste den för många år sedan, och läste om den nu; den håller nog för flera omläsningar till.
Pesten utspelar sig under ungefär ett halvår i den algeriska hamnstaden Oran, någon gång under 1940-talet. Algeriet stod då under franskt styre, och samtliga centrala gestalter boken är fransmän.
Det börjar med att man överallt i Oran börjar hitta döda råttor. Snart rapporteras underliga dödsfall. Man tvingas acceptera att pesten brutit ut i staden, både böld- och lungpest. Dödssiffrorna stiger dag för dag, staden sätts i karantän: ingen får komma ut, och ingen får komma in.
Vad som utspelar sig under den alltmer dödliga och omfattande epidemin får vi veta genom berättaren, som följer ett antal mäns göranden genom vad de berättat för honom, vad främst en av dem lämnat efter sig i skriftlig form, vad berättaren själv erfarit. Inte alla av dem kommer att överleva.
* * *
Camus inleder romanen genom att citera Daniel Defoe:
”Man kan likaväl framställa ett slags inspärrning genom att skildra ett annat, som man kan framställa vilken verkligt existerande företelse som helst under bilden av en som inte existerar.”Det är därmed omedelbart klart att Pesten lånar sig till en allegorisk tolkning.
Den pest som hemsöker Oran kan omvandlas till ett abstrakt stort hot, vars hantering av människorna Camus gestaltar. Det ligger naturligtvis nära till hands att låta Pesten bli just en allegori över den tyska ockupationen av Frankrike, men allegorin kan generaliseras till att illustrera snart sagt vilket omfattande hot mot en större mängd människor som helst.
* * *
Det är intressant att observera hur de olika personerna i romanen reagerar inför hotet.
Främst bland protagonisterna är läkaren Bernhard Rieux. Han uppfattar snabbt vad som håller på att hända. Rieux är en man med enorm arbetskapacitet: hans långa arbetsdagar fylls bland annat av sjukbesök och ansträngningar för att hantera den stora mängden insjuknade människor.
Rieux är medveten om att föga av vad han gör hjälper i det långa loppet, men vad han gör lindrar förhoppningsvis, får samhällsmaskineriet att fungera i trots mot den förstörande pesten. Rieux blir aldrig passiv, ger aldrig upp, strävar enbart på.
Liknande strategi har Grand, en stadsbyråkrat som börjar ägna den tid han har över åt att delta i arbetet mot pesten. På något sätt hittar han mod att agera på sitt hörn, samtidigt som han på kvällarna och nätterna arbetar på sin roman, en roman som enbart hunnit till första meningen, som han gång på gång försöker omarbeta till perfektion.
Journalisten Rambert däremot förtärs av sin längtan efter flickvännen. Rambert befinner sig i Oran när karantänen införs, och han ägnar därefter betydande möda på att försöka fly från staden. Han är inte feg, men han är malplacerad: han hör inte hemma i Oran, och vill bara till sin kärleks mål. Omsider tvingas han omprioritera: också han sugs upp i arbetet mot pestens härjande.
Tarrou hör inte heller hemma i Oran; han bor på dess hotell när portarna stängs. Han funderar uppenbarligen mycket på sin egen plats i skeendet, och har som mål att bli vad han kallar ett helgon. Han säger inte detta i avsikt att förhäva sig; vi ska, förstår jag det som, snarare förstå det som ett uttryck för att han vill nå ett plan där han inte skadar andra.
Han har nämligen en ganska mörk bild av människan som i grund och botten mördare, konkretiserat som medborgare i en stat som tillåter dödsstraff. Tarrou börjar organisera sanitetsgrupper.
Intressant ur ett psykologiskt perspektiv är hur prästen Paneloux hanterar sin tro. Han landar i en hållning där han antingen måste förneka Gud på grund av vad som händer i staden, eller där han måste underordna sig Guds vilja, där pesten på något sätt finns med. Inte nödvändigtvis som ett straff, men som en del i någon form av avsikt eller mening. Paneloux går inte till rätta med Gud eller förnekar honom: han landar i ett accepterande av situationen såsom den är, oavsett varför det är som det är.
Det finns fler personer i Pesten. Dessa nämnda är några av dem.
* * *
Pesten skildrar både psykologiska och praktiska konsekvenser av att leva i en stad belägrad av ett stort hot. Camus skriver ingående om en sådan sak om hur man tvingas effektivisera begravningsarrangemangen när dödstalen per dygn letar sig upp i tresiffriga volymer. Från enskilda begravningståg till kyrkogården utanför staden för en snabb begravningsakt med anhöriga stående på avstånd, via massbegravningar utan anhörigas närvaro, till masskremationer.
Samtidigt fortsätter staden på något sätt sitt liv, rentav ett intensivt liv. De få filmerna som finns där rullar gång på gång för fullsatta paviljonger. Människor går till arbetet. Ockrare tar ut överpriser för livsmedel som det blir brist på. Och de som försöker hantera pesten fortsätter att kämpa med nästan övermänsklig arbetsbörda, dag efter dag.
Så blir Pesten kanske något av en bok om att ändå uthärda under outhärdliga omständigheter. Att fortsätta utföra sina uppgifter, även om det kan synas absurt. Att inte släcka den gnista av mänsklighet som blänker mitt i allt mörker. Att stå upprätt även inför ett hot som ständigt hotar att krossa och förstöra dig. Det är rätt uppmuntrande, ändå.
– – –
Pesten (fr. La Peste), Albert Camus. Övers. Elsa Thulin. Albert Bonniers förlag 2001. ISBN: 91-0-057430-9. 352 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar