Bokrecension: En lång dag i Athen | Theodor Kallifatides

En lång dag i Athen är skriven av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom första gången år 1989.

* * *

Det finns ett ankare i texten, som håller berättelsen inom en viss radie. Ankaret är skildringen av hur Kallifatides återkommer till Athen, där hans faders gravrätt har gått ut. Graven behöver grävas upp, benen tas till vara.

Detta är inte så udda som det låter för svenska öron: det förekommer vid Medelhavet - en grav grävs, och grävs sedan upp igen varpå benen flyttas. Nåt liknande skedde förr i Sverige. När en kyrkogård blev full och man stötte på ben där man grävde nya gravar, så togs dessa till vara och placerades i ett så kallat benhus.

Men grundhistorien utgör enbart förutsättning för berättelsen, som i själva verket är en vindlande vandring i Kallifatides eget minneslandskap. Minnena av fadern föder andra minnen, och vi får som läsare följa med när Kallifatides färdas genom sin personliga historia, och möter vänner från sin ungdom, möter släktingar som inte lever längre, kommer ihåg sin värnplikt och mycket mer.

Och mest av allt är det naturligtvis ett återvändande till fadern, till Pappa. Han är den tysta gestalt som står bredvid honom igen.

* * *

Kallifatides har fått vara med om mycket.

Inte bara det att han lämnar sitt fädernesland och emigrerar till Sverige, där han finner sig tillrätta inte bara i en ny kultur utan också i ett nytt språk, som han lär sig hantera till mästerskap, långt, långt framom de flesta som har svenskan som modersmål. Bara den erfarenheten av främlingskap både inför det nya och det som lämnats hade varit nog för att fylla böcker.

Men Kallifatides har erfarit mer. Han har sett döden; avrättningar var en verklighet för honom under hans uppväxttid. Och skildringen av hur sju skoputsarpojkar krossas mot en skenande buss är svår att smälta, drabbar hårt. Kallifatides konstaterar:

"Den gud som uppfann döden var nog ingen estet."

Och så har vi hans gammelmormor, hon som kallade Kallifatides bror för "storkuken" och honom själv för "storkäften". Grovkornighet i uttrycken synes överlag vara vanliga under uppväxttiden i Grekland.

Skällsordet framom andra är variationer på "bög", vilket väl vittnar om en machokultur utan all fräschör, men dess ideliga användande får antas återspegla tiden och framförallt miljön. Ja, Kallifatides egen far kallar sönerna kärvänligt för "småbögarna".

* * *

Kallifatides skriver mycket vackert.

Prosan är mättad, utan att bli överlastad. Den är rik på metaforer, men metaforerna blir aldrig långsökta, upplevs aldrig som konstgjorda.

Kärleken till och ömheten inför Pappa, folkskolläraren som vederfarits lidande av nazisterna när det begav sig, är tydlig och rörande. Och kärleken till ett Grekland som kanske åtminstone delvis blivit författaren främmande finns där också. Han skriver:

"Hemma i Grekland kan jag inte vara i naturen, där är jag i historien. Det är historien som är den verkliga naturen, allt annat är kulisser, havet och bergen och träden. Allt det synliga är kulisser, medan det osynliga är det verkliga."

I all sin rikedom är emellertid språket också - samtidigt - rakt. Kallifatides duckar inte för att bli intim. Det pulserar ofta en ganska brunstig sexualitet i hågkomsterna av det förflutna. Sexualiteten har inte raderats från minnets register. Det bidrar till att ge hela berättandet en äkthet, liksom återgivandet av de grova skällsorden. Berättelsen är inte tvättad eller kysk. Men den är äkta.
- - -
En lång dag i Athen, Theodor Kallifatides. Bonniers 1989. ISBN: 91-0-047737-0. 165 sidor.