Bokrecension: Anteckningar från en vindskupa | Lars Gyllensten

Anteckningar från en vindskupa är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1993. Jag har läst en eboksversion från 2015.

* * *

Liksom Dostojevskijs Källarhålsman i Anteckningar från källarhålet berättar Anteckningar från en vindskupa om en självreflekterande särling. Han heter Johannes och bor i en vindsvåning. I samma hus hade hans föräldrar en gång en stor, representativ lägenhet, en lägenhet han ärvt och fortfarande har tillgång till.

Johannes är reklamman. En gång var han konstnär, men han flydde det mångtydiga, eller snarare de tolkningsraster som hans uttolkare lade över hans verk, för att söka det entydiga.

Själv känner han sig tom. Han lever inte i helvetet. Han lever inte i himlen. Han skriver att han lever i Hades skuggvärld. En skugga bland skuggor, onåbar för andra människor, liksom avkyld. Därmed osårbar för andra människor. Han skriver:

"Jag är ju oanträffbar – det är detta som är mitt kännetecken."

Johannes skriver sina anteckningar under en lång tid, får vi veta, med långa pauser. Han skriver också att han är mytoman: därmed tvingas vi också tvivla på det han berättar, både i det han skriver om sig själv och i det han skriver om sin och familjens historia.

I familjen, Johannes närhet, finns främst tre personer. En sträng Far, förmögen och driftig affärsman. En Mor, som blir allt sjukare men överlever sin make. Och Moderns kusin, till vilken Johannes tar sin tillflykt när han inte längre står ut hemma; han flyttar till henne, inleder en relation med henne. De är alla döda när Johannes skriver sina anteckningar.

* * *

Anteckningar från en vindskupa inbjuder läsaren att bli medskapare: att skapa sin egen förståelse för de meningar som kan utläsas ur romanen. Jag ser Johannes som en man utan närmare relationer och utan behov av känslomässiga band.

Han har skurit av sig från omvärlden och dessutom från sig själv. Han lever, men hans liv är ihåligt. Han kan be, men ber utan adressat. Under allt liv ser han själv döden. Och det är som om själva dödens kyla och mörker färgat av sig på honom själv, berövat honom känsla och inlevelse och engagemang.

Han skriver:

"Jag är en skugga, i skuggornas land – och envar annan, som jag ser eller hör, är skugga för mig, i skuggornas land."

För honom är både han själv och och människorna omkring honom blott skal.

"Vad är då vi människor? Bilder, chimärer, klichéer – det finns ingenting annat inuti oss – inget du i dig, eller i någon annan, inget jag i mig, inget du!"

Det måste väl kategoriseras som ett nästan konsekvent förfrämligande, en vidsträckt nihilism. Det verkar som att det enda som till sist är riktigt verkligt för honom är just döden.

Men något händer mot senare delen av romanen; när Johannes själv inte kan sova i föräldrarnas lägenhet, där han nu vistas. Han upplever de frånvarande döda som närvarande, som tittande på honom: först från porträtt på väggarna, men sedan porträtten plockats ner stirrar de osedda fortfarande på honom. Han nås av det förflutna.

Vad det har att betyda kan väl diskuteras. Kanske indikerar det att Johannes faktiskt kunde nås, om än blott av de redan döda, de frånvarande.

* * *

I den av Gyllensten senare skrivna Ljuset ur skuggornas värld möter vi något som liknar denna tidigare roman. Också där möter vi en Johannes, i ett hus som måste var detsamma som i Anteckningar från en vindskupa. Men det är ändå inte samma människor som lever där. Deras öden är annorlunda. Liven som skildras i Anteckningar från en vindskupa är mörkare.

Anteckningar från en vindskupa får kallas en filosofisk roman, ett gestaltande av en människa som inte tror på människorna, inte heller tror på några ideologier, inte på någon gud. Det är en människa som tagit avstånd från sig själv och andra, utan att det åsamkat honom känslor av saknad. Han har blivit kall, ensam, utan att verka vilja ha det på något annat vis. Han lever i en öken utan att vare sig vantrivas eller trivas; han andas men är i någon mening redan död för den värld han underkänner.

Det är en läsning som gör mig illa till mods, genom sin förnekelse av livet. Kanske för att jag delar någon slags grundsyn med Johannes. Men där han står tom, tillåter jag mig att skapa mening och hitta mening och låta den gälla som viktig och reell, för mig, som individ; en individ som lever.
– – –
Anteckningar från en vindskupa, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. E-bok 1.0, E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital. ISBN: 978-91-0-015955-9.