Boken utkom på norska år 1977. Jag har läst boken i svensk översättning av Marianne Pihlgren, utgiven 1978.
* * *
På natten till den 9 april 1940 inleder tyskarna invasionen av Norge. Samma sak händer i Danmark, men den här boken handlar om Norge. Tyska fartyg försöker ta sig in i ett antal norska hamnar. I vissa går det bra, i andra går det sämre. Vad som dock framförallt verkar känneteckna det första invasionsdygnet är förvirring.
Bjørnsen återskapar detta dygn – och i någon mån tiden före och efter – genom att låta en mängd personer komma till tals. Det är de stora händelsernas historia: hur regeringen lämnar Oslo och drar vidare för att undvika tyskarna. Men det är också de små händelserna: hur enskilda privatpersoner i Norge upplever dagen.
Björnsen skriver att närmare femhundra personer delgivit honom sina minnen. Utöver det vilar hans bok på en imponerande mängd källmaterial, både samtida tidningsartiklar och senare utredningar och historiska verk.
Nu är ju vare sig norsk inrikespolitik eller norsk geografi min starkaste sida. Det gör att den mycket stora mängden namn och de åtskilliga orter som figurerar gör att jag inte har helt lätt att hålla fast vid tråden. Ett antal kartor hade onekligen underlättat, liksom ett personregister, åtminstone för en utlänning.
* * *
Förvirring. Där har vi ett nyckelord. Först verkar många vara övertygade om att det nog är de allierade som är på väg: en incident tidigare under dagen före invasionen ger ytterligare skäl för den slutsatsen.
Måhända ville engelsmännen besätta Norge innan tyskarna hade chans att göra det. Måhända ville både de allierade och tyskarna skapa en krigsskådeplats utanför de egna territorierna: Skandinavien ligger då nära till hands.
Men det var tyskarna som bemannade de först oidentifierade fartygen. Mottagandet verkar först ha varit blandat. På vissa håll kan tyskar landstiga i hamnen. På andra håll utbryter intensiv beskjutning. Norge sänker den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden och tusen personer dör när fartyget går under.
Uppenbarligen är informationsöverföring en oerhört viktig sak i ett krisläge.
Boken beskriver gång på gång hur informationsbrist leder till att personer i ledande ställning har svårt att ta beslut; ska man till exempel mobilisera? Och i så fall – hur snabbt? Och vad är det som egentligen pågår? Och var pågår det? Ska vi strida? Ska vi lägga ner vapnen? Ska det evakueras?
Tyskarna säger att de kommer som vänner, för att beskydda Norge. Men samtidigt verkar de inte dra sig för att hota med vapenvåld för att få sin vilja igenom. Motstånd ser de inte vänligt på. Och ju längre dagen lider och kanske framförallt dagen därefter börjar en motståndsvilja växa fram i sådan utsträckning att den norska militären förefaller ha svårt att organisera den.
Regeringen försöker skaffa sig informationer, avvisar de tyska kraven, och är framförallt tillsammans med kungen tvärt emot att utse Quisling till ledare för en ny regering. Av boken att döma verkar Quisling snarast ha varit en belastning för tyskarna att ha som allierad och tilltänkt norsk ledare i detta läge.
* * *
Norge 9 april 1940 målar upp en jordnära bild av inledningen av tyskarnas ockupation av Norge.
Berättelsen får blod och puls genom att Bjørnsen väljer att inte bara beskriva de politiska och militära händelserna, utan även åtskilliga vanliga människor, och därtill de ledande personernas personliga liv: till exempel hur statsminister Nygaardsvold tillbringade kvällen innan invasionen, eller hur han den 10 april söker skydd i ett skjul för att undgå tyska jaktplans kulsprutebeskjutning.
Boken belyser dessutom vikten av korrekta informationer, och hur rykten lätt kan spridas snabbare än bekräftad information. Information var inte lätt att överföra under krisen 1940 – man fick så gott det gick lita till att det gick att etablera telefonkontakt med nyckelpersoner, och att den man nådde den vägen också hade korrekta uppgifter att meddela. Dessutom gällde det att rätt tolka vad den man fick tag i hade att säga eller i förekommande fall befalla.
* * *
Det är lätt att läsa historien baklänges: vi har facit, vi vet vad som hände. Från vårt perspektiv vet vi redan innan vi börjar läsa en bok som Norge 9 april 1940 att invasionen kommer att bli av, att Quisling kommer att få en ledande roll i de tyska nazisternas ledband.
Allt det vi ser kunde inte de agerande och beslutsfattande människorna då se. De tvingades göra antaganden om vad som kunde ske. De tvingades förhålla sig till frågan om vilken strategi som var lämpligast att hantera den uppkomna situationen genom. Ofta tvingades de agera utifrån skrala informationer.
Det är imponerande hur väl den norska ledningen och konungen förhöll sig till invaderande tyskarna: hur de satte sig på tvären så snart de tyska kraven presenterats för dem.
Frågan många måste ha ställt sig den 9 april 1940: "Är det krig nu?" kom att besvaras jakande. Åtminstone för en tid.
– – –
Norge 9 april 1940: Tyska invasionen timme för timme (no. Det utrolige døgnet), Bjørn Bjørnsen. Övers. Marianne Pihlgren. Atlantis 1978. ISBN: 97-7486-008-9. 320 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar