Bokrecension: Jökeln | Johannes V. Jensen

Jökeln: Myter om istiden och de första människorna (da. Bræen) är skriven av den danske författaren Johannes V. Jensen (1873-1950). Jensen tilldelades nobelpriset i litteratur år 1944.

Boken utkom första gången på danska år 1908. Jag har läst en upplaga från 1942 i svensk översättning av Sam Kellin.

* * *

Det är något särskilt med myter som litterär genre. Vi hittar dem ju över hela världen, även om vi kanske är mest bekanta med dem som tillhör vår kultursfär: de bibliska och de norröna myterna. I regel säger de något om gudar, men kanske ännu mer om människor. Genom mytiska berättelser har människor velat ge fast form åt förklaringar till de saker vi ser omkring oss: hur världen uppstod, vilka de första människorna var, varför vi talar olika språk, och så vidare.

Det är denna genre som Johannes V. Jensen experimenterar med i Jökeln, som är den första boken i en serie om sex som kallas "Den lange rejse".

Med stor fantasirikedom gestaltar Jensen i Jökeln de nordiska människornas ursprung, i förlängningen de vita människornas ursprung. Ja, boken kom 1908 och har ett rejält inslag av rasbiologi. Men det vore anakronistiskt att döma Jensen för detta, även om det är kusligt att den symbol han beskriver som dessa nordbors egen, en anordning för att tända eld, nog får förstås som – hakkorset.

* * *

Två personer står i centrum i den serie av myter som Jökeln består av.

Den första personen kallas i svensk tolkning Ung. Han lever under den tilltagande istiden. Ung dräper en stamfrände och går i exil från gruppen. Han klarar sig bra, lyckas finna ett eldstål så att han får elden i sin makt och ett samhälle byggs sakta upp, med början i hans egen familj, efter att han hittat en kvinna att leva samman med.

Jensen skildrar en civilisatorisk process. Ung är inte den första människan – men i någon mån blir han den första människan som civiliseras.

Lång senare lever en ättling till Ung, kallad Vitbjörn. Vid det laget har en kult växt fram av Ung. Vitbjörn kommer i konflikt med en ledare för denna kult och som ett eko av förfadern går också han i exil.

Nu upprepas melodin i någon mån, fast i en annan tonart. Vitbjörn tar civilisationsprocessen ytterligare några steg. Jensen visar hur han till sist lyckas tämja elden, hur han bygger skepp, hur han reser omkring. Allt under det att istiden drar sig tillbaka. Så blir till sist också Vitbjörn en kultisk figur, antar övermänskliga proportioner.

* * *

Nordborna, de vita människorna, framställs i Jökeln som civilisationsspridarna från Norden. De sprider sitt sätt att leva till mindre civiliserade folk, som de emellertid delar ett gemensamt ursprung med.

Folken i öst förmår imitera Vitbjörns konster, men inte att själva skapa något nytt. Det ligger mycket nära till hands att läsa bokens beskrivning av de olika folkslagen i termer av över- och underordning. De ljusa nordborna tillskrivs alla goda egenskaper; människor från det ociviliserade, djuriska östfolket får tjänstgöra som välfödda och nöjda roddarslavar i Vitbjörns skepp.

Ur denna aspekt har Jökeln åldrats ohyggligt illa. Särskilt naturligtvis med tanke på vad som skulle ske några decennier efter att boken publicerats. I all synnerhet i och med att hakkorset beskrivs som de vita nordbornas symbol.

Men som litterärt experiment äger boken ett värde. Jensen väver skickligt in vissa judeokristna mytologiska drag och vissa norröna mytologiska drag i sina nya myter, så att det framstår som att dessa äldre mytologier i själva verket är avspeglingar av de myter han berättar.

Så blir Ungs dråp av stamfränden en parallell till Kains brodermord av Abel. Och när Vitbjörn navigerar efter en vulkanisk eld om natten och dess rök om dagen blir det en parallell till Gamla testamentets molnstod som ledde judarna genom öknen.

Vidare mister Ung ett öga: han blir den enögde. Och Vitbjörn rider omkring i vagn och använder gärna en hammare. Så framställs dessa två män i Jökeln som det euhemeristiska ursprunget till dessa två viktiga norröna gudomligheter.

Jökeln är rik på naturbeskrivningar. Dialog saknas helt och hållet. Människorna som förekommer får vi främst lära känna genom vad de gör; vad de säger vet vi lite om, vad de tänker vet vi ännu mindre om. Språket påminner något om de isländska sagornas hårdkokta sätt att uttrycka sig.

* * *

Johannes V. Jensen skänker i Jökeln en mytologi åt den nordiska, vita mänsklighetens tidiga historia. Berättelsen är chauvinistisk och har inget med verkligheten att göra. Men en författare äger ju självklar rätt att utforma sina berättelser som det honom behagar: att låna, omforma, dikta och skapa något nytt med tillhjälp av det gamla.

Boken ger en tänkt legitimitet åt en över- och underordning mellan folken, främst mellan de nordiska och de sydliga eller östliga. Från norr, civilisationen. Från söder och öst, det djuriska – som behöver tämjas och läras eller som tas i tjänst. Vi bör emellertid notera, att Jensen inte blev inte nazist. Han tog tvärtom avstånd från användandet av hans idéer i nazistiska sammanhang när nazismen blivit en realitet. Men det rasbiologiska inslaget gör likväl Jökeln ohjälpligt besk att läsa.
– – –
Jökeln: Myter om istiden och de första människorna (da. Bræen), Johannes V. Jensen. Övers. Sam Kellin. Saxon & Lindströms förlag 1942. 254 sidor.