Bokrecension: Himlens vilja | Artur Lundkvist

Himlens vilja: En föreställning om Djingis Khan är en roman av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom år 1970.

* * *

Himlens vilja är inte en facklitterär bok. Det är Lundkvists version av - hans föreställning om - Djingis Khan (c. 1162-1227) som romanen handlar om. Djingis Khan är den person som Artur Lundkvist spinner sin roman kring.

Vi möter khanen först som åldrad man, men genom tillbakablickar lär vi också känna honom allteftersom han stiger till makten och till sist regerar över en yta som var fem gånger så stor som Romarrikets.

Han framstår i denna tappning som en hel- eller halvbarbarisk despot, som andas, äter och lever för kriget och expansionen. Han vill ena alla mongoler och med mongolerna besläktade folk och mongolerna underordnade folk under sitt välde, och allt motstånd nedgörs antingen i grund eller tvingas till underkastelse. Lundkvists Djingis Khan är likgiltig inför människoliv.

Men porträttet äger större psykologiskt djup än att bara kartongartat skänka läsaren en elak och grym militärdiktator. Lundkvist ger Djingis Khan stor intelligens och ett djupsinne. I samtal främst med sin rådgivare Je-liu diskuterar han livets natur. Han inser att han själv är född som nomad och är en krigare, men öppnar också upp för att mongolväldet en gång kan komma att förändras.

Rent filosofiska inslag finns där också, som när Lundkvist rentav låter Djingis Khan ana atomläran. Och avsnitt med aforistiska tänkespråk finns ingår också.

Men främst blir khanen manifestationen av en krigisk och barbarisk vilja till makt. För honom finns inget dra sig tillbaka och konsolidera allt han vunnit: för honom är allt utanför de egna gränserna marker som skall hamna inom de egna gränserna, bli en del av hans välde. Sådan är hans natur.

Den Djingis Khan som Lundkvist föreställer sig är ingen sympatisk man. Han är en despot, intelligent och reflekterande, men samtidigt helt upptagen av sin mission i livet: att erövra, ja, att vara erövraren. Det blir upp till efterkommande att förvalta det han vunnit, och han gör sina föranstaltningar för att så skall ske på ett bra sätt. Men själv är han krigsherren som dödar och inte själv är rädd för att dö.

Men ett tydligt positivt drag är ändå tydligt i Lundkvists föreställning av Djingis Khan: hans religiösa tolerans. Den betonas flera gånger av författaren. Själv framställs khanen som dyrkare av den Eviga Blå Himlen, Tengri, gud i en svårgripbar religion.

Men i khanens välde och inte minst i hans stad Karakorum finns fler religioner: kristendom inklusive nestorianer, muslimer, buddister, taoister. Och khanen tolererar dem, men tolererar inte deras bråk och stridigheter sinsemellan. Håller de sig stilla får de hållas.

Men kyrktornen och minareterna låter han riva: blixtarna slår ideligen ner i dem och visar sig därmed vara utsatta för Himlens vrede. Och

"... eftersom ringandet i klockor och andra slags klanger och rop kan störa luftens välvilliga andar och dra till sig de ondskefulla ska också alla dessa ljud förbjudas och tystnad råda."

* * *

Himlens vilja är en yvig historia, och har sina exotiska inslag. Där jag inte känner igen de geografiska orterna får jag försöka orientera mig efter de väderstrecksanvisningar som Lundkvist är generös med att ange.

Romanen påminner om Krigarens dikt, där Lundkvist skildrar Alexander den store. Men detta är ändå en helt annan typ av berättelse, Lundkvist använder en annan berättarteknik. Krigarens dikt är stram, krönikeartad. Himlens vilja låter fantasin blomma ut fler förunderliga färger och former. Ett långt avsnitt handlar om Khanens drömmar: jag upplever dem först som malplacerade, men inser att också de vittnar om Khanens personlighet.

Och som vanligt skildar Lundkvist mästerligt naturmiljöer. Landskapet får liv genom hans ord.

Himlens vilja är suggestiv, men vittfamnande. Kanske hade den vunnit på att bli lite mer koncis, lite mer hårdkokt. Den hade då förlorat i luddig drömskhet, men inte i kraft.
– – –
Himlens vilja: En föreställning om Djingis Khan, Artur Lundkvist. Albert Bonniers förlag 1970. 219 sidor.