Bokrecension: Stad i mörker | Eyvind Johnson

Stad i mörker är en roman av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utkom första gången 1927. Jag har läst en upplaga från 1938.

* * *

Spänningsromaner har man hört talas om. Stad i mörker är emellertid snarast en stämningsroman. Det kvarstående intrycket är nämligen den mörka, kalla, klaustrofobiska känsla som Johnson förmår gestalta romanen igenom.

I boken befinner oss i en liten norrländsk stad under en februarimånad och får snart lära känna ett urval av dess invånare. Samtliga framstår som helt realistiska, liksom hela berättelsen är påtagligt realistisk. Handlingen förs framåt genom korta avsnitt, som fogas till varandra.

* * *

Den norrländska staden - som aldrig får något namn - har sin egen elit. Urmakare Hammar har upptäckt att han har en fallenhet för att hålla tal, och får därigenom tanken att också han borde kunna bli en del av den eliten: att komma in i kommunfullmäktige. Han engagerar sig i sällskapslivet och knyter kontakter.

Några egentliga idéer har Hammar inte, blott en övertygelse om att han kan vara förnuftig, kan verka för stadens bästa.  Han blir också vän med skollärare Andersson.

Andersson är den mest komplexa personen i Stad i mörker. Han vantrivs och är ensam. Från hemmet hade han förväntningar om att bli något märkvärdigt. Men själv ville och vill han egentligen helst av allt bli sjöman. Han fastnade som skollärare i den lilla norrländska staden, och bor i hyrt rum med tillhörande möbler, med sina böcker och några minnessaker.

Där skollärare Andersson är cynisk och där hans min så lätt fastnar i ett lätt nedlåtande grin, är urmakare Hammar yta, kanske välmenande idealist utan egentliga ideal. Men på något sätt når de ändå varandra.

Hammar övervinner sin känsla av Anderssons nedlåtenhet, och Andersson finner något hos Hammar också: kanske ett kamratskap, kanske en respekt för att han ändå är rätt rejäl, rätt begåvad.

Och så alla de andra. Den drivna postkassörskan fröken Ågren, som lyckats komma in i kommunfullmäktige och driver sina frågor om inrättandet av parker i staden. Ågren, som verkar så världsvan, men under sin mask också hon - såsom skolläraren - döljer en mycket djup ensamhet. Och som blir sjuk.

Och Venus, kvinnan som patrullerar staden på kvällarna, uppvaktad av betalande herrar. Och Sture, urmakare Hammars son, som ohågad och blasé är en del av ungdomsskaran i staden. Och slaktaren Almström, allmänt respekterad. Och den myndige, mustaschprydde majoren, som det viskas om är olämplig förtjust i ynglingar. Och Alex C. Persson, redaktionsassistenten på stadens tidning. Och polisen Blixt, som gärna super. Och fler.

* * *

Genom Stad i mörker skapar Johnson bråddjupa porträtt av invånarna i den namnlösa, vinterkalla norrländska staden. Och fastän den utspelar sig under en kort tid, och gestalterna ibland endast antyds, tycker man sig som läsare snart förstå dem och känna med dem.

Särskilt gäller det urmakare Hammar och skollärare Andersson. De står som exempel på olika typer av människor, som trots sina olikheter ändå kan finna varandra, söka varandra. Hammar finner sig i sin situation och vill agera utifrån den. Andersson längtar bort, drömmer tillbaka, sitter fast men vill bryta sig loss. Likväl kan de samtala, nå varandra.

Stad i mörker påminner mig om en av mina favoritböcker. Nämligen Samuels bok av Sven Delblanc. I båda märker man att författarna lyckats skapa stämning av djup och smärtsam ensamhet, av vardagstragedi och känslokyla, av oförskyllt lidande. Båda är på många sätt mörka romaner, inte alls upplyftande.

Stad i mörker och dess atmosfär kommer nog att hänga kvar ett bra tag inom mig. Inte för att man blir upplyft av den, men för att den berör.
– – –
Stad i mörker, Eyvind Johnson. Albert Bonniers förlag 1939, ur serien Svensk litteraturspegel, volym XI, red. Marika Stiernstedt. 289 sidor.