 |
| Trimalchios gästabud, J. E. Laboureur Bild: Le Satyricon / Project Gutenberg |
* * *
Det är en upplevelse att läsa Satyricon. Mycket av det fullständiga verket är förlorat. Det som återstår är längre och kortare fragment. Ursprungligen kan texten ha varit betydligt längre.
I Sven Collbergs översättning möter vi en fullständig översättning av det som finns kvar av romanen, och dessutom ytterligare en samling antika fragment som har eller kan ha med romanen eller med Petronius att göra.
Men det är fortfarande en upplevelse att läsa Satyricon.
Petronius berättar inte främst om kejsare och fältherrar. Här är det vanliga människor som står i centrum. Så fastän romanen är en satir så återspeglar den också rimligtvis något av hur det faktiskt var att leva i det romerska riket, icke som princeps, men som vanlig människa.
* * *
Petronius tjänstgjorde hos kejsar Nero med titeln arbiter elegantiae. Han skall ha varit en kejsarens smakdomare och nära vän.
Dock kom han att misstänktas för samröre i en konspiration mot Nero och han valde därför att ta sitt liv. Men först skrev han sitt testamente och däri skall han, enligt Tacitus, bland annat ha skrivit ner alla kejsarens laster. Sen skickade Petronius dokumentet till Nero själv.
* * *
Åter till Satyricon! Handlingen kretsar framförallt kring en viss ung man vid namn Encolpius, som också är berättelsens berättarjag, och dennes äventyr. Encolpius förhistoria är okänd, men av texterna som bevarats kan vi förstå att han tagit någons liv och stulit värdefulla ting.
Han har också ha förargat guden Priapos, känd för sin resta fallos. Vi har här alltså ett eko av Odysséen, där Odysseus förföljs av guden Poseidon. Även i övrigt genomsyras texten för övrigt av litterära referenser.
Med sig har Encolpius den vackre pojken Giton, som Encolpius älskar djupt och innerligt. Giton är intelligent och tillgiven, omkring sexton år gammal, och lyckas ständigt få beundrare att åtrå honom, till Encolpius styra förtrytelse.
Och så har vi en viss Ascyltos. Han är bästa vän med Encolpius men också något av dennes rival om Gitons gunst. Det skär sig givetvis mellan de två och de går skilda vägar. I stället blir den tredje personen i romanen Eumolpus, en beläst poet som dock folk tar för vana att kasta sten på när han högt deklamerar sina dikter i det offentliga.
Utöver dessa fyra personer dyker en hel del ytterligare mer eller mindre bisarra figurer upp i handlingen, allteftersom Encolpius med kamrater hamnar i nya sammanhang.
* * *
Berättelsen förs framåt genom ett antal olika episoder.
Mest känd av dessa är skildringen av Trimalchios gästabud, dit Encolpius, Giton och Eumolpus bjudits in.
Trimalichio är en stormrik frigiven slav. Under gästabudet bjuder han på extravaganta maträtter, spelar gästerna ideliga spratt och skryter med sina framgångar, samtidigt som han i sina samtal ideligen blandar ihop motiv ur den religiösa sfären. Eller nåt sånt. Detta trots att Trimalchio minsann äger två bibliotek: ett med latinska och ett med grekiska böcker.
Trimalchio får för oss symbolisera en vräkig och vulgär nyrikedom. Nån hävdar att gästabudet i själva verket ska påminna om en bjudning hos kejsar Nero. Om det är så må vara osagt.
En annan episod är när Encolpius träffar Kirke. Hon är en fin dam som åtrår herrar ur de lägre stånden. Hon förmår Enclopis att ligga med henne. Och Enclopius försmår inte kvinnlig färgring bara för att han tycker om pojkar.
Men när Kirke och Enclopius skall till att förenas blir den senare impotent. Det behagar föga den fina damen som söker anledningen hos sig själv.
"Har jag dålig andedräkt för att jag inte har ätit? Luktar jag armsvett?"Oförmågan att få erektion leder för Encolpius del till en serie besynnerliga händelser, avsedda att skänka honom potensen åter så att han kan tillfredsställa den förorättade damen.
* * *
Satyricon är inte ett dyft moraliserande. Den är sprängfylld av erotiska eskapader, så till den grad att vi får vara tacksamma att så mycket av den ändå lyckats överleva den kristna eran. Framför allt är historien väl avsedd att underhålla.
Men det är inte en slipprig roman; den är tvärtom mycket välskriven och lärd. Någon anmärkte att i en enda liten dikt om Encolpius impotens lyckas Petronius få in en serie referenser till andra antika litterära verk, som Aeneiden.
Collberg berättar också i förordet om hur språket följer med talaren på så vis att Trimalchio tydligen talar en vulgär form av latin, vilket översättaren överför också till svenska tungomålet, och andra talar i en högre stil.
Vidare är utgör texten en sammansmältning av olika typer av berättande. Där finns dialog och där finns Encolpius berättande direkt till läsaren och där finns en del insprängda dikter. Särskilt en dikt, om inbördeskriget, är tämligen lång.
Satyricon är alltså en samling fragment, en del långa, en del helt korta, vars inre ordning inte alltid är säkerställd. I huvudsak går handlingen att följa väl, men det skulle knappast skada att läsa om hela boken några gånger för att få ett bättre grepp om den.
Boken är en av våra första romaner i genren underhållningslitteratur. Man kan bara hoppas att någon någonstans hittar mer av ursprungsverket; vem vet vad som gömmer sig i glömda vrår i urgamla bibliotek, eller i sandtäckta grottor i öknen, eller i nån privatsamlares gömmor? Verket kastar redan nu ut oss i romarrikets gatuliv: mer text skulle göra oss än mer hemmastadda där.
– – –
Satyricon, Petronius. Sven Collberg, övers. Faxböckerna, Svenska Vidafon AB 1969. 215 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar