Femtio seriemördare utkom på engelska 2010. Jag har läst den svenska översättningen av Ann Margret Forsström, utgiven 2012.
* * *
Det vore löjligt att förneka att människor fascineras av seriemördaren. Utan en sådan fascination skulle inte en bok som Femtio seriemördare kunna säljas, och inte heller oräkneliga andra titlar som beskriver olika seriemördares karriärer, kanske inte heller serier som Criminal Minds och andra liknande program skulle ha någon publik.
Jag är inte psykolog och kan knappast göra anspråk på att förklara hur detta intresse kommer sig. Och det är inte något som analyseras djupare i Femtio seriemördare heller.
Men jag tänker att kanske kan något av det som drar våra blickar till sig ligga i seriemördarens annorlundaskap kombinerat med en slående likhet med normaliteten. Han eller hon kan ha ett vanligt jobb, se hel och ren ut, kunna föra sig, och samtidigt gräva ner döda människor i källaren eller gå på nattliga människojakter med pistol.
Det som de flesta människor kanske enbart möter i drömmarna eller i djupt förtryckta impulser långt nere i psykets vrår agerar seriemördaren på, vare sig det nu är sexualitet, penningbegär eller helt enkelt mordlust som får seriemördaren att sättas i rörelse.
* * *
Femtio seriemördare låter oss möta ett femtiotal seriemördare av olika slag. De flesta av de presenterade personerna var aktiva i USA, men där finns också gärningsmän med från Kanada, Tyskland, Storbritannien och andra länder.
Varje seriemördare — eller i några fall: seriemördarpar — får omkring tre eller fyra sidor i framställningen. Vi får i regel veta något om deras uppväxt, deras mord i sammandrag samt vad som hände sen. Mördarna är indelade i ett antal kategorier, såsom "Maniska mördare", "Galna kannibaler", "Sadistiska strypare".
Tonen är emellanåt, som antyds av kategorierna ovan, en aning journalistiskt sensationalistisk.
Men själva brödtexten är oftast relativ rak, och stör inte genom att ideligen berätta hur fruktansvärt, hur hemskt, hur omoraliskt, hur otroligt det ena eller det andra är. Det är i mitt tycker betydligt bättre att helt enkelt beskriva gärningarna och låta isandet uppstå spontant hos läsaren.
* * *
Jag tillhör själv dem som fascineras av seriemördaren som fenomen, delvis på grund av det ovan anförda: seriemördaren som radikal abnormitet klädd i normalitetens dräkt.
Ett antal av de personer som presenteras i exposén inbjuder till vidare studier, särskilt sådana som jag inte tidigare känt till. Annars är ju många i seriemördarnas Hall of Fame naturligtvis med: John Wayne Gacy, Ted Bundy, Jack the Ripper, Ed Gein, David Berkowitz, Ian Brady och Myra Hendley, Jeffrey Dahmer.
Två av dem jag inte tidigare kände till var Belle Gunness och Fritz Haarman. Båda tillhör den äldre eran av seriemördare. Ingen av dem är väl helt typisk.
Belle Gunness föddes 1859 i Norge, men emigrerade till USA. Där verkar hon ha påbörjat sin karriär som seriemördare när folk i hennes närhet försvann. Efter att hennes hus brunnit ner och polisen undersökte gården hittades fjorton nergrävda kroppar. Ett huvudlöst lik påträffades i det nerbrunna huset tillsammans med kropparna efter två av Belles barn.
Det har antagits att den huvudlösa kroppen var Belle Gunness, men det är inte säkert, fastän även hennes tänder upphittades, dock obrända. Under lång tid efteråt rapporterades att Belle Gunness setts på olika håll i USA.
Tysken Fritz Haarman föddes 1879. Under efterkrigstiden var Tyskland stukat och många individer var hemlösa, en del prostituerade sig. Det var bland annat bland prostituerade unga män och pojkar som Haarman tillsammans med medhjälparen Hans Gans hittade sina offer.
Haarmans tillvägagångssätt skildras av Charlotte Greig på följande vis:
"Han kastade sig vildsint över offren och dödade dem genom att bita sönder luftstrupen samtidigt som han våldtog dem. Sedan tog han försiktigt av dem kläderna som han sålde, styckade kropparna och gjorde sig av med skelettdelarna. Köttet kokade han och sålde som fläskkött på svarta marknaden."Haarman åkte fast omsider. Hans Gans ansågs varit medhjälpare och dömdes till tolv års fängelse. Haarman själv dömdes till döden och halshöggs 1925.
* * *
Femtio seriemördare är rapp läsning. Formatet inbjuder till det: materialet måste ändå koncentreras om femtio kapitel ska hinnas med på omkring trehundra sidor och dessutom inte så få illustrationer.
Och det är naturligtvis en aning bisarr läsning, men inget en modern människa i allmänhet är obekant med från tidningsspalter eller i fiktiv form från mängder av teve-serier. Men ibland blir grymheten särskilt påfallande, som i fallet med Haarman ovan, förutsatt att Greigs beskrivning är korrekt.
Det finns en del slarvfel i texten, där uppgift A kan komma att motsägas av uppgift B några rader längre fram. Layouten är medvetet gjord en aning smutsig, med slitna bokstäver i rubriker och annat: det medverkar till att känslan av boken blir lite råare än den annars hade varit. Och det skapar också en höjd känsla av den där journalistiska sensationalismen som jag var inne på tidigare.
Det må vara hänt. Det är en populär framställning och får tas som en sådan: för många ett rysarpiller innan man går och lägger sig, kanske.
Men jag tror också att det är rimligt att använda denna bok som utgångspunkt till vidare studier av åtminstone någon eller några av personerna som nämns. Förvisso tycker kanske någon att det rimligaste vore att inte skänka seriemördarna berömmelse. Men jag menar att vi kan lära oss av dem, lära oss om fenomenet seriemördare.
– – –
Femtio seriemördare: Hur de blev sådana monster (eng. Evil Serial Killers), Charlotte Greig. Övers. Ann Margret Forsström. Arctic 2012. ISBN: 978-1-84858-921-6.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar