Bokrecension: De sju mot Thebe | Aischylos

Eteokles och Polyneikes,
Giovanni Battista Tiepolo. Detalj.
Bild: Wikimedia Commons.

De sju mot Thebe är ett drama av Aischylos. Jag har läst det i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961), i en upplaga tryckt 1932.

* * *

Det är inte långt ifrån 2500 år sedan Aischylos drama De sju mot Thebe uppfördes första gången. Den utgjorde då den avslutande delen av en trilogi, där endast något eller några fragment bevarats av de tidigare delarna.

Och i De sju mot Thebe har senare partier i dramat justerats, bearbetats eller bytts ut av en hand några decennier efter Aischylos uruppförande, berättar Zilliacus.

Handlingen är påfallande enkel och i sin enkelhet kraftfull.

Dramat framställer för oss en del av Labdakidernas välkända saga. Sagan går i sin helhet i starkt koncentrat på följande vis.

Kung Laïos får mot en siares råd en son. Sonen, Oidipus, lämnas bort. Ovetande om sin börd dödar han uppvuxen sin fader och äktar senare sin moder, med vilken han får ett antal barn.

När de verkliga förhållandena avslöjas sticker Oidipus ut sina ögon och hustrun tillika modern tar sitt liv. På sin blinda ålderdom kränks Oidipus av sönerna Eteokles och Polyneikes, vilka han därför förbannar: de skall falla för varandras vapen.

Eteokles blir omsider kung i stadsstaten Thebe efter att ha fördrivit brodern Polyneikes.

Och det är ett tag efter detta som dramat De sju mot Thebe utspelar sig. Nu är nämligen Polyneikes på väg tillbaka till Thebe tillsammans med en här. Han belägrar staden och sätter en särskilt utmärkt krigare vid var och en av Thebes sju portar: vid den sista sig själv.

Aktörer i dramat är främst Eteokles själv, en spejare och en kör. I dialoger och monologer förklarar det allteftersom vad som händer. Först kallar Eteokles folket att skydda staden, varefter en spejare förkunnar att fiendehären drar närmare, törstande "efter mera slakt".

En kör uppstämmer sedan klagovisor om stadens betryckta situation och anropar gudar om beskydd. Eteokles försöker få dem att tiga, för att inte skrämma upp invånarna.

"Men håll dig lugn, hav måtta i din skräck,
att folkets hjärta ej av feghet smittas."

Snart dyker spanaren upp och berättar för Eteokles vilken krigare som ställts upp av fiendehären vid varje port. För varje krigare – de flesta minst sagt övermodiga till sköldbild och tal – svarar Eteokles med vem han ställer att möta dem. Vid sista porten står Polyneikes själv, och mot honom går givetvis Eteokles.

Själva striden återberättas inte, men kören utbrister i klagosång igen, och efter ett tag dyker spejaren upp och berättar att Polyneikes och Eteokles är döda.

"De dogo båda för en brodershand."

Oidipus två söner har uppfyllt faderns förbannelse och dött för varandras händer.

Så är det åter dags för kören att klaga över läget innan hela dramat rinner upp i det som enligt Zilliacus är en något senare hands bearbetning, där brödernas två systrar går för att begrava de två.

* * *

Ett antikt grekiskt drama av detta slag är som synes inte uppbyggt som en roman av våra tider. Händelseförloppet är inte alltid direkt återberättat, men speglas då i de olika replikerna. Körens uppgift blir, om uttrycket tillåts, snarast en form av specialeffekt, som dock både har en berättande funktion, men främst en funktion av att understryka stämningen och här situationens allvar. Dess förtvivlan är utomordentligt tydlig och hjärtskärande.

Men så var Aischylos personligen inte obekant med krig. Han deltog i slaget vid Marathon och slaget vid Salamis. Att känslan i de scener som förebådar slaget därför upplevs som äkta kan kanske till icke ringa del äga sin förklaring att Aischylos mycket väl kände till hur det var när en här närmade sig.

Aischylos låter spejaren säga:

"... hör: mot kusten dånar
ett bränningsbrus av vapenklädda män."

Det ljudet känner författaren själv väl till. Han kände krigets blodiga realiteter, och omsätter dessa i texter med stark poetisk nerv.

Och den poetiska nerven överlever tidens gång genom den förträfflige Emil Zilliacus tolkning av dramat.

Visst är dramat delvis främmande till sin natur, men inte mer främmande att det är fullt begripligt, att känslorna som uttrycks upplevs som genuina, fullt möjliga att erfara för människor än i dag. Läsaren av dramat De sju mot Thebe ställs idag inte inför ett chiffer, utan inför den avslutande delen av ett dramatiskt epos som blivit odödligt och förmår beröra än i dag, särskilt om man har lite grundläggande kunskaper om det antika Greklands kulturhistoria och föreställningsvärld.
– – –
De sju mot Thebe, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1932. 106 sidor.