Bokrecension: Dagbok från Schweiz | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson

Dagbok från Schweiz är skriven av Eyvind Johnson (1900-1976). Boken utgavs 1949.

* * *

Efter kriget reser författaren Eyvind Johnsson till Schweiz med sina två yngsta barn. De bor där  under två år, från sommaren 1947 till sommaren 1949. Ibland besöker Johnsons äldste son Tore dem.

Johnsons huvudsakliga syfte är att skriva. Under tiden där för han också en dagbok, till sin karaktär en samling artiklar, som publiceras i olika tidskrifter. Dessa texter ges sedan också ut i bokform, Dagbok från Schweiz. Flera av fotografierna som illustrerar boken är tagna av sonen Tore, som med tiden blev just fotograf.

Det är törhända få som läser Dagbok från Schweiz i dag. Jag hittade dock den smäckra lilla volymen på Röda korset i Jönköping och beslöt mig för att köpa den. Nu är den utläst. Och lättläst var den och stilistiskt säker.

Dagbok från Schweiz är att betrakta som en samling texter som blandar naturbetraktelser med fria tankar. På det stora hela ger den verkligen intryck av att vara en vindlande tankebok. Betraktelser över väldiga vidder går sömlöst över i vassa anmärkningar främst om Sovjets hantering av länder och folk. Men även andra anmärkningar ryms, som en om Svenska kyrkans tro, som jag citerade häromdagen.

Det är en demokratiälskande Eyvind Johnson som sökt upp Schweiz och från dess bergsbyar ser ut över världen, lika mycket som han lägger märke till de särskilda historiska händelser som inträffat just på platser i hans närhet.

När Johnson skriver sin dagbok har Nazityskland nyss besegrats och krossats. Demokratin har säkrats i västeuropa, men fortfarande ser han det statliga förtrycket som en våt filt över östeuropa. Det är honom uppenbarligen allt annat än bekvämt.

Själv gick ju under åren proletärförfattaren Johnsons politiska åskådning från socialism över anarkism till liberalism. Under andra världskriget var han starkt engagerad antinazist och motsatte sig neutralitetspolitiken.

* * *

Överlag ger texterna ett intryck av trötthet. Eller en njutningsfull letargi. Däri finns inga högstämda program eller världsförklaringar. Absolut ingen högfärd.

Men där finns berättelser om kastanjeträden, om svårigheterna att nå högt belägna byar, om sjöar, om städer. Och så de historiska förklaringarna. Och de förbisvepande kommentarerna om världsläget, liksom från långt avstånd. Det ligger något funderande över alltsammans. Alltid vackert skrivet. Ofta med ett antiklimax. En aning fragmentartat.

* * *

Eyvind Johnson hann publicera ett fyrtiotal böcker. Ett antal av dessa var reseböcker, såsom Dagbok från Schweiz. 1957 invaldes han i Svenska Akademien och 1974 tilldelades han nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson. 1976 avled han.

Dagbok från Schweiz är det måhända få som läser i dag, som jag redan varit inne på. Men att läsa den erbjuder läsaren en omedelbar närhet till ett Europa som inte längre finns: ett Europa efter kriget, såsom det betraktades av en intellektuell författare. Den är också vilsam att läsa: stilens ostörda lugn närmar sig det meditativa. Därmed är boken inte föråldrad, om dess röst dock är en röst från en annan tid.
– – –
Dagbok från Schweiz, Eyvind Johnsson. Albert Bonniers förlag 1949. 292 sidor.