Bokrecension: Mannerskiölds herrgård | Oskar Källner

Mannerskiölds herrgård är en skräcknovell av Oskar Källner (f. 1978).

* * *

Renodlad fantasy har aldrig varit mina litterära hemtrakter. Å andra sidan är jag rejält förtjust i skräcklitteratur av olika slag. Oskar Källner låter mig i novellen Mannerskiölds herrgård stifta bekantskap med ett stycke rejäl fantasyskräck. Och jag märker att fantasyinslagen inte stöter bort mig, utan tvärtom fascinerar mig: när världen sprängs och läsaren tas med till alternativa verkligheter är det svårt att inte ryckas med.

Kanhända därför att den värld Källner manar fram genom sitt skrivande ändå inte är mig fullt så okänd: Källner berättar själv om att han skriver i en Lovecraftiansk tradition. Och Lovecraft är en av mina litterära favoriter, med sitt banbrytande sätt att skriva skräck på ett hänsynslöst vis, med sina monster, på varandra staplade adjektiv och främmande språk.

Mannerskiölds herrgård är en lyckad skräcknovell i Lovecrafts anda. Det som börjar som en spökhistoria med klassiska inslag förvrids snart till något mycket märkligt, mycket främmande, där grå fruar och andra spöken skulle framstå som direkt harmlösa i jämförelse med var som döljer sig i herrgårdens inre.

* * *

Förutsättningarna är som följer.

Herr Mannerskiöld är död sen långa och många år, men Ursula håller svindyra visningar med löften om att besökarna kommer att träffa på något övernaturligt i det till det yttre så välbevarade Mannerskiöldska boningshuset. Själv träder hon aldrig in i herrgården. Och visningarna pågår aldrig längre än några få minuter. Och de som väl kommit till herrgården — har en tendens att aldrig lämna den igen.

Ursula visar sig nämligen vara en särdeles iskall kvinna i vad jag uppfattar som äldre medelåldern. Hon tjänar stora pengar på de dyra visningarna, men framför allt tjänar hon något annat, något hon nog själv knappt är bekant med, något som inte är av denna världen.

Men en dag dyker en morsk ung kvinna upp, Alex, som undrar vart hennes försvunne bror tagit vägen. Så tar prologen slut, och den egentliga handlingen tar vid.

* * *

Novellen tar med läsaren på en hisnande resa, som sticker iväg så långt från kända stigar, att jag kommer på mig själv med att undra hur författaren ska lyckas knyta ihop historien. Undran är emellertid onödig, för mot slutet planar berättelsen ut, och klingar ut i ett välljudande ackord.

Påverkan från Lovecraft är tydlig. Men det är också den explicita förutsättningen; Källner går medvetet in i det rum som Lovecraft skapat, och säger sig dessutom gärna vilja återvända. Någon gång fastnar jag på någon anglicism, men språket flyter på, bättre än Lovecrafts egen, tämligen överlastade, stil.

Mannerskiölds herrgård är helt enkelt en god novell om det onda, onda som kan gömma sig bakom den ovanligt välbevarade fasaden till ett ståtligt gammalt hus i Dalarna.

Ja, och en sak till. En lysande formulering:

"... de döda djupen mellan stjärnorna ..."

Om så boken bara bestått av de orden, hade den fortfarande var väl att skaffa och läsa.
— — —
Mannerskiölds herrgård, Oskar Källner. Fafner förlag 2014. ISBN: 978-91-979428-7-4.

Bokrecension: Glädjedödarna | Mattias Svensson

Glädjedödarna: En bok om förmynderi är skriven av Mattias Svensson (f. 1972), redaktör på tidskriften Neo.

* * *

Glädjedödarna är något av en analytisk diskussionsbok, där Svensson utförligt resonerar kring vår syn på förbud och paternalism i vardagslivet. Svensson blottlägger ideologiska agendor under de till synes oförargligaste hämningar av den personliga friheten, och skänker nya perspektiv på huruvida det egentligen är så farligt med mer frihet och mindre förmynderi.

* * *

Vi har nog i allmänhet lätt för att se Sverige som ett av de friaste länderna i världen.

Det hindrar emellertid inte att den personliga autonomin är genomstungen av klåfingriga förbud och folkuppfostrande åtgärder från överhetens sida. Svensson ger oräkneliga exempel på sådana ting, och ställer i regel de uppfattningar som dessa åtgärder motiveras med på huvudet med hjälp av forskning och vanligt sunt förnuft, samt en aldrig avtagande vurm för att folk borde få leva sina liv som de själva vill, så länge de inte skadar andra.

Så analyseras allt från det svenska alkoholmonopolet och synen på droger, till knasiga förbud mot att låta kommunen hållas med gungor av bildäck (nån kan ju, gubevars, tugga på gungorna och få cancer!) och paternalistiska rörelser i riktning mot cykelhjälmstvång. Svensson visar hur det ofta är moralistiska skäl eller lobbyisters verksamhet snarare än faktisk skademinimering som är orsaken till att det ser ut som det gör avseende allehanda frihetshämmande bestämmelser.

Bakom moralistiska medelklasstammande åsikter om vad folk, för sitt eget bästa, borde tillåtas göra och icke göra, ligger ofta uppfattningen att det jag inte skulle vilja utsätta mig för eller syssla med, bör heller ingen annan få utsätta sig för eller syssla med. Prostitution är ett tydligt exempel på detta. Moralister bortser helt enkelt från de fördelar vad gäller säkerhet och annat som öppet tillåten prostitution skulle innebära, och förkastar det av princip, oaktat att det finns människor som helt frivilligt både önskar sälja sexuella tjänster och köpa dem. Moralistens uppfattningar av rätt och fel övertrumfar där den enskilda människans rätt att göra som den önskar med sin egen kropp.

Samma sak vad gäller droger. En legaliserad droghandel skulle otvivelaktigt leda till en större kontroll över drogerna som sådana, och skulle dessutom slå undan benen för den organiserade droghandeln som nu sker kriminellt med höga risker för både tillhandahavaren och brukaren. Svensson noterar:

"Ju hårdare en vara kontrolleras eller förbjuds, desto farligare produkter bjuds ut på marknaden."

Vidare försöker man styra människors frihet att konsumera vad de önskar, genom till exempel straffskatter: sådana kan vi se på cigaretter. Visst är det sant att cigarettrökning är hälsovådligt. Men om cigaretterna samtidigt innebär en ökad livskvalitet för rökaren (minskning av stress, etc) och dessutom de flesta rökare faktiskt slutar röka, vem är då människa att säga, att den njutningen skall förnekas den enskilda individen?

Om man bara ska se till kostnaden vad gäller sjukvård som behövs som en konsekvens av nikotinbruk, kan man inrikta sig på att bekämpa behovet av annan kostnadskrävande sjukvård, som till exempel de skador som uppstår i samband med utövande av fritidsmotionerande. Likväl höjs aldrig röster för att förbjuda ridning, simning eller löpning.

För övrigt — om man nu ändå de ekonomiska skälen krasst anförs — skulle en rökare göra samhället en ekonomisk tjänst om han eller hon avled tidigare än sin ickerökande medmänniska, eftersom han eller hon då förkortar sin tid i den kostnadskrävande långvård som en person som icke blivit sjuk på grund av sitt rökande genomlever.

Vi bör därtill vara medvetna om, att vad vi dör av i allmänhet är sådant som är oberoende av livsstil, utan snarare av det som helt enkelt kan kallas otur. Till exempel måste man ha enastående otur för att drabbas av lungcancer fastän man arbetat i rökiga miljöer: risken uppskattas till 1 på 8000. "Det är helt enkelt inte rationellt att leva för att undvika minimala risker ...", skriver Svensson.

* * *

I grund och botten handlar mycket om diskussionerna i Glädjedödarna om vad vi vill ha för samhälle. Det går måhända att skapa ett säkrare samhälle med hjälp av petiga lagar, förbud och skatter, även om de i regel är misslyckade och inte sällan bara skapar kriminalitet där tidigare ingen kriminalitet funnits.

Men måhända är ett liv kringgärdat av restriktioner inte ett liv som var och en vill leva. Kanske kan risktagandet vara en del av det som det innebär att vara en människa: kanske kan ett rimligt risktagande (att äta god med inte alltid hälsovänlig mat, att röka en god cigarett, att cykla utan cykelhjälm, att tillåta livsmedelsbutiker att sälja vin) förhöja livskvaliteten i så hög grad, att de eventuella negativa konsekvenserna i relation till den ökade livskvaliteten ändå är uthärdliga för samhällskroppen som helhet?

Jag tror det. Svensson skriver:

"All empiri kring mänsklighetens utveckling talar för att risker, precis som de problem som diskuterades i förra kapitlet, bör hanteras - inte undvikas till varje pris."

Vidare kan man diskutera, precis som Svensson gör, huruvida det är rimligt att dra ner en aning på livskvaliteten för den stora mängden människor, för att ett fåtal av dem har svårt att hantera något. De absolut, absolut flesta har ju som bekant inget problem med sin alkoholkonsumtion.

Det blir eljest som gossen som Svensson skriver om, som skrev till statsministern och bad honom förbjuda godis, eftersom han bara gjorde av med sina pengar på det. Nåväl. För att en liten majoritet har problem med något, motiverar det inte att den stora massans frihet att konsumera bör begränsas.

* * * 

Två av de vapen som används av förmynderiförespråkarna är statistik och vetenskapliga resultat. Svensson påvisar i en del föreliggande fall, hur denna statistik eller de vetenskapliga rönen antingen är mer eller mindre fabricerade, föråldrade eller missvisande om man till dem lägger ytterligare aspekter. Man kan till exempel lätt få till vinklade siffror om man enbart beräknar kostnaderna för ett visst fenomen, men ignorerar att räkna med de positiva effekter som fenomenet innebär. På så vis blir också fenomenet som sätts i fokus ensidigt ett problem att lösa, snarare än ett fenomen med både positiva och negativa effekter.

Inte heller bör man glömma, att de siffror som presenteras av moralisterna presenteras i ett särskilt syfte: att förändra folks attityder, att bereda marken för frihetsinskränkande åtgärder. Det ligger helt enkelt inte i moralisternas intresse att presentera fakta som går stick i stäv med deras egna agendor: att inhibera, förbjuda, begränsa av vad skäl det än vara må. Uteblir resultaten av åtgärderna, är det istället lätt attt kräva ytterligare åtgärder, skriver Svensson.

* * *

Vad som anses farligt är för övrigt godtyckligt. Svensson anför till exempel forskningsresultat från Storbritannien där de tjugo farligaste drogerna rankats. Först kommer heroin och kokain. Sen följer ett helt legalt sömnmedel. På femte plats har vi alkohol och på nionde tobak. Men cannabis, LSD, kat och ecstasy rankas som betydligt mindre farligt. Självaste WHO har slagit fast att hälsoproblemen vid kokainanvändning är mindre än vid alkohol- och tobaksnyttjande.

Följaktligen fäller moralisten sitt omdöme kring vad som skall förbjudas och icke inte nödvändigtvis på grund av rationella skäl, utan möjligen på grund av invanda tankemönster om vad som skall anses som farligt och vad som kan anses legitimt och därför legalt.

* * *

Liksom Svensson värnar jag om friheten för enskilda människor att ägna sig åt vad de vill, så länge det inte skadar andra. Attityden bör vara live and let live. Svensson formulerar det elegant:

"Frihet är också att ta sig för det som en majoritet, och kanske vi själva, bedömer som riskabelt, farligt, provocerande, omoraliskt, ohälsosamt och uppenbart irrationellt, så länge inte andra utsätts för fysisk skada."

Just den friheten skjuts i sank när någon — en politisk majoritet, till exempel — vill komma in som förmyndare och bestämma vad just den enskilda människan bör använda sin frihet till, ja, när någon vill ta ifrån den enskilda människan hennes autonomi i tron att man själv vet så mycket bättre. Måhända är lagar om säkerhetsbälten och alkoholmonopol små inskränkningar på friheten jämfört med inskränkningarna i många andra länder. Likväl är det inskränkningar vars relevans måste få diskuteras utifrån både ett principiellt- och ett rimlighetsperspektiv. Svensson skriver:

"Föreställningen att vissa frågor är för 'små' för att ha bäring på generella principer som yttrandefrihet är både naiv och i motsats till historisk erfarenhet."

Mattias Svensson lyfter både de små frågorna och resonerar om de viktiga, tunga, stora principerna. Det gör han bra, med talrika exempel, inte minst från historien, och med en uppsjö referenser i form av fyrahundrafemtio fotnoter. Och därför bör hans Glädjedödarna läsas av alla som intresserar sig för att värna sin frihet likaväl som av alla som har en inklination att vilja begränsa andras friheter.
– – –
Glädjedödarna: En bok om förmynderi, Mattias Svensson. Timbro förlag 2012. E-bok 2013. ISBN: ISBN: 9789175668963.

Bokrecension: Heart of Darkness | Joseph Conrad

Flodbåten "Roi de Belges" (1889), som Conrad var kapten på.

Heart of Darkness (sv. Mörkrets hjärta) är en kortroman av polskbrittiske författaren Joseph Conrad (1857-1924). Heart of Darkness utkom först som en följetong i en tidskrift 1899, och utgavs sedan i bokform 1902.

* * *

Det är förvisso något lockande med de exotiska beskrivningar av en främmande värld som möter oss i texter som beskriver en tid då inte alla vägar var kända och inte varje höjd på jorden var utforskad. I Conrads Heart of Darkness möter vi Afrika, skändat av kolonialismen.

Berättelsen börjar med att ett antal män inväntar gynnsamma strömmar på en båt i Themsen. En av dem, vid namn Marlow, börjar då förtälja sina öden i Afrika, och om sin fascination för en elfenbenshandlare vid namn Kurtz. Marlow berättar, att han genom sina kontakter hade fått tjänst på ett handelskompani, och får i uppdrag att som kapten på en skuta söka sig inåt en stor flod intill dess att han når handelsstationen där Kurtz håller till.

Kurtz visar sig vara en legendomsusad karl och Marlows alltmer ambivalenta inställning till honom blir ett bärande tema boken igenom. Från att utmålas som en slags genialisk handelshjälte blir det alltmer uppenbart, ju längre Marlow färdas på floden, att Kurtz metoder är allt annat än ortodoxa, ens för sin egen tid.

Sitt drag av genialitet, inte minst vad gäller Kurtz förmåga att tala, förblir. Men till den egenskapen måste fogas allt starkare och till sist snarast överflyglande indicier på barbari. Kurtz förvandlas från ängel till demon, i samma takt som Marlow förstår att Kurtz oerhörda framgångar i elfenbenshandeln beror på hans förmåga att helt enkelt genom brutala överfall stjäla det värdefulla materialet från infödingarna.

Till sist möter Marlow, efter en lång och mödosam resa på sin skuta manövrerad av bolagsmän och kannibaler, Kurtz. Han har vid det laget blivit förberedd på att Kurtz är svårt sjuk, vilket också visar sig stämma: han är döende. Men omfattningen av Kurtz inflytande över de infödingar som bor omkring handelsstationen blir också uppenbar: av somliga förefaller han snarast dyrkas som en gud, som man nalkas krypande. Andra, de som kallas rebeller, har nedkämpats: somligas huvud sitter på pålar nära handelsstationens huvudbyggnad.

Kurtz dör, med orden "The Horrible! The Horrible!" och det blir Marlow som får försöka bevara hans arv, vilket slutar med ett besök hos hans tillämnade kvinna i Europa, vilken aktar honom alltjämt som ett helgon, och vilken försäkras att han dog med hennes namn på sina läppar.

* * *

Vi anar blott denne mystiske Kurtz. Måhända blev han korrumperad av sitt inflytande. Han fick genom sin personliga utstrålning en extrem maktställning långt inne i djungeln, och kunde sko sig på ursprungsbefolkningens bekostnad: både vad gäller ursprungsbefolkningens tillhörigheter och deras liv.

En karaktär i boken uttrycker sig så här om möjligheterna in det inre av Afrika:

"Anything—anything can be done in this country. That's what I say; nobody here, you understand, here, can endanger your position."

Exakt vad som gjort Kurtz, som från början möjligen var journalist och musiker — något sådant antyds — till den han blev vet vi inte. Vi lär aldrig känna honom; vi stöter främst på andra människors uppfattning av honom, och spridda antydningar om hans brutalitet likväl som av hans genialitet. Han är fruktad, han är avskydd, han är beundrad. Han är avundad. Marlow reflekterar:

"I saw the inconceivable mystery of a soul that knew no restraint, no faith, and no fear, yet struggling blindly with itself."

* * *

Ambivalens är väl något av ett nyckelord i Heart of Darkness. Dels finns det med som ett inslag, att europeerna förvisso civiliserar ociviliserade trakter. Och dels belyses de fruktansvärda metoder som europeerna använder för att utbreda sin makt i området. Och så har vi detta med Marlows egen inställning till Kurtz: både så hänförd och lojal, samtidigt som han stöts bort av karlns brutalitet och egenmäktighet.

Den del av Afrika som Heart of Darkness utspelar sig i nämns inte uttryckligen i kortromanen. Men Conrad hade själv som sjöman på Kongofloden skaffat sig bekantskap med den värld som han beskriver. Han lär ha blivit desillusionerad av de grymheter han åsåg, som europeerna gjorde sig skyldiga till. Och Heart of Darkness ska delvis vara baserad på hans minnen från den tiden.

* * *

Heart of Darkness är en modern klassiker; den låter sig inte omedelbart placeras som helt bekväm lektyr vad gäller imperialismens baksidor, men är samtidigt omistlig som en i fiktionens form framställd skildring av både Conrads egna erfarenheter från sin tid i Afrika, och hur bisarrt det kunde bli, när det europeiska kolliderade med det afrikanska.

Conrad har inte undgått kritik för sin skildring — den är oundvikligen ett barn av sin tid — men samtidigt som kortromanen upplyser om den grymhet som kunde försigkomma genom utländska kolonialisters hänsynslöshet mot ursprungsbefolkningen.

Exotismen som Conrad berättar om är fascinerande. Men också blodbestänkt.
— — —
Heart of Darkness, Joseph Conrad. 1902. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Vildmarks- och kärleksvisor | Erik Axel Karlfeldt

Vildmarks- och kärleksvisor är en diktsamling skriven av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Volymen utgavs första gången 1895.

* * *

Vildmarks- och kärleksvisor består i huvudsak av dikter som kan kategoriseras i två genrer, nämligen precis som titeln anger dikter om naturen respektive kärleksdikter. Ofta går emellertid de två typerna in i varandra, så att en kärleksdikt ofta kan rymma naturlyrik.

Det bestående intrycket av Karlfeldts dikter i samlingen är naturromantiken, naturmystiken, ja — natursvärmeriet. Sin känsla för naturen kan diktaren uttrycka på följande vis:

"O ödemark, du har min kärlek vunnit!
Jag älskar stigarna, de människotomma,
den flacka hed, där luft och dager flöda,
där ljung och timjan i sanden blomma."

Det romantiska svärmeriet för flickorna som vi också möter gång efter annan berör mig alls inte lika starkt som svärmeriet för naturen: i det är Karlfeldts lyrik som allra starkast, som allra mest intagande.

* * *

Karlfeldt skapar stämningar med naturens hjälp, och håller läsaren tätt invid stigarna, träden, sjöarna. Ibland blir dikten rentav transcendent och förmår i sitt jordbundna fokus rentav tränga igenom till det övernaturliga, som där korpen blir ett sändebud från de döda, eller där huldran gör en karl säll för priset av sin själ, eller i den mycket vackra dikten som här följer:

Mossen. 

Nedom berget, bort mot skogens gränser,
breder mossen ut sig, flack och sank.
Mellan låga, starrbeväxta tufvor
skymtar vattenytan fet och blank.
När om våren vildandsparet kommer
och sig hitåt sänker ned ur sky,
flyr det strax ånyo, vill ej smutsa
sina vingar i den bryna dy.
Snart står berget stolt med brokig sammet,
svällande och ny, kring skrumpen barm;
videsnårens mjuka grönska lyfter
som i längtan upp mot den sin arm.
Öfver skogsgemakens tiljor spännas
mattor, flätade af strå och ris.
Mellan barrens mörka draperier
spejar blygt en hägg i hvit chemise.
Men med stilla svårmod fäster mossen,
lik en fattig och förgråten brud,
ljusa hardun, bleka hjortronblommor
mellan vecken af sin blacka skrud.
Och när inne genom trädens skymning
hvina tjäderflykt och morkullsträck,
surrar här blott sländan, hvälfva grodans
simtag tunga vågor som af bläck.
Lilla torparflickan, hvilken söker
en förirrad ko i sommarkväll, –
kommer hon till mossen, tystnar hastigt
hennes lockning, jodlande och gäll.
Hon har hört, att hållfast gyttja gömmer
mången hemsk och blodig hemlighet.
Stundom som ett nödskri ut till bygden
ljuder tranans skrällande trumpet.
Barn, af sina egna mödrar strypta,
när ännu de knappt sett lifvet gry,
rike färdmän, rånade och dräpte,
sofva i den bottenlösa dy...
Och med ögon lysande af rädsla
spanar barnet bak en kådig stam:
bleka, väsenlösa dimgestalter
sväfva spöklikt öfver mossen fram.

* * *

Låt mig ge några exempel på signalord och -fraser som förekommer i Karlfeldts dikter som byggstenar i resandet av dessa naturromantiska dikter. En del av dem används som bokstavliga beskrivningar, en del används i metaforiska sammanhang. Sammanställningen utgör ett smakprov, och täcker långt ifrån alla dylika ord i Vildmarks- och kärleksvisor.

D j u r
"lärkspel", "svinen", "kornknarrens", "gökens", "räf", "mård", "boskapen", "hund", "kråka", "får", "andpar", "dufvor", "grågäss", "ufven", "horsgökens", "lärkornas", "oxe", "kviga", "hönas", "hackspetten", "skadedjur", "sill", "Björnen", "lon", "fåren", "kalfvarna", "lammet", "varginna", "häst", "fåle", "bocken", "kon"

V ä x t e r,  B l o m m o r
"ört", "träd", "blomsterbehag", "Björkarnas saf", "borrad näfver", "buskar och ris",  "granar och nyponsnår", "klöfverängar", "brudsporren", "granhäcken", "blommande höstros", "lingon", "potatisblast", "ljung", "timjan", , "fur", "vallmor", "björkars näfver", "ekars bark", "falna rosor",  "tranbären", "oljoblad", "violer", "ris och bråten", "snår", "häggarna", "granskatar", "lindallén", "röda tulpan", "smultronstånd", "svalört", "sippor", "lingonskörd", "multnande löf", "snåren", "vass", "björkarnas", "potäter", "eneris", "ån", "vassen", "Björk", "tall", "blad", "hö", "snår", träd", "säd", "rönnar", "säf", "åkerkol"

L a n d s k a p s i n s l a g
"åker", "gröna ängar", "daln", "bäcken", "källan", "äng", "ödemark", "mossen", "berghagens", "bäckens göl", "älfvens strand", "strömmande älf", "fattig hed", "milsdjup skog", "skogshöjden", "den svala skog", "stigar", "backar", "skumbly sky", "kärr och skog och ängar", "gärden", "täppa", "vattusprång", "vikens", "sommargröna hagen", "gula lundar", "skogiga åsen", "skogsängens", "mon", "mörka skogar", "hed", "lunden", "källan bortom mon", "älfvens stränder"

T i d e r
"urgrå tid", "sommar", "höst", "våren", "vintern", "våra", "midnatt", "svala nätter", "festlig afton", "kväll", "doftande skymning", "väkterna", "nattliga", "dagen lång", "timmarna", "maj", "natten", "försommarnatt", "helgedagskvällarna", "soldag", "älskogsåren", "junivåren", "sommarkväll", "den korta natt"

M ä n n i s k o r
"fäder", "fyr af bondestånd", "spelman", "diktens vagabond", "drottning", "slåtterkarl", "legodrängar", "sommarkarl", "härskarinna", "Skoflickarn", "rusthållarsonen", "barnen", "kvinnorna", "Flickan", "bredaxlad yngling", "skytt", "en man", "gästen", "den glade sångarn", "flickorna", "jäntan", "han", "muntre gossen", "flickan", "pojke", "tysk musikantkår", "ynglingars", "döttrar", "patron", "manfolk", "inspektorn", "bokhållarns", "tärnor", "systern", "dotter", "man", "slinka", "länsman", "bruden", "bondfolk", "gumma", "maka", "gäster", "grannsockensprästen", "älskling, "värd", "baron", "fröknar", "fruar", "gubbe", "makar", "legofolk", "tiggarkvinnan", "backstukäring", "hjon", "giljare", "äppeltjuf", "häxan"

Kanhända kan denna lilla myllrande uppspaltning skänka en känsla av miljöer och stämningar som Karlfeldt med sina dikter skickligt frammanar. Det doftar landsbygd, det doftar skog och det doftar icke sällan kärlek.

* * *

Karlfeldt är en gammaldags diktare, som skriver dikter på det vis som man gjorde före modernismens genomslag med sina orimmade texter där själva orden blir till musiken. Karlfeldt rimmar och låter rytmen bestämma strofernas längd. Den risk som detta klassiska sätt att skriva dikter medför, risken för stelbenthet och sökta formuleringar, är nästan helt frånvarande. Det kräver givetvis stor skicklighet. Det är dikter med stuns i, dikter som mår bra av att deklameras med betoningar på rätt ställen, ja, som snarast synes skrivna för att läsas högt.

Det finns också bland dikterna en del särdeles lyckade formuleringar, med betydande poetisk kraft:

"Ej ditt förflutna jag begär
din framtid anförtro mig blott." 

"Då han känt, som bak grönskande mur
all världen därute försvann,
som han och den sköna drottning Natur
vore brudgum och brud med hvarann." 

"Men snart är ju den blomma all,
som aldrig solsken får ..." 

"... mörkret svämmar ur djupets brunnar ..." 

"... vandrarne i tviflets öde dalar
sin suckan blanda med de frommas böner ..."

* * *

Erik Axel Karlfeldts Vildmarks- och kärleksvisor har dryga seklet på nacken vid det här laget. Mycket har hänt med diktkonsten sedan dess; men i Karlfeldt möter vi en klassiker. Särskilt den som, liksom jag, har tallbarr i blodet, känner sig säkerligen hemma i de världar han bygger upp med sina dikter. Och för mig blir det följaktligen särskilt genom sin naturlyrik som Karlfeldt behåller en särskild relevans, medan kärleksdikterna möjligen förefaller en aning tama, men likväl behåller en särskild charm genom att vara antydande snarare än explicita.

— — —

Vildmarks- och kärleksvisor, Erik Axel Karlfeldt. Jos. Seligmans förlag 1895. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Statarna I-II | Ivar Lo-Johansson

Statarna I-II är en novellsamling i två band av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Böckerna gavs ursprungligen ut 1936 och 1937. Jag har läst en digital samlingsvolym utgiven av Albert Bonniers förlag 2013-2014.

* * *

Jag tror att man kan säga, att vad Vilhelm Mobergs utvandrarsvit är för emigrationen till Amerika, är Lo-Johanssons Statarna för det svenska statarsamhället. Båda författarnas verk är omfattande och skildrar i stor utsträckning en särskild samhällsgrupp, och blir liksom en fiktionens historieskrivning över två särskilda fenomen under ungefär samma epok.

Men där Moberg skriver episkt om Karl-Oskar och Kristinas liv från deras ungdom till deras död, har Lo-Johansson valt att använda novellkonsten. Således består Statarna av ett åttiotal noveller som med olika infallsvinklar beskriver livet som statare i någorlunda kronologisk ordning, från den tid då oxarna drog plogen på fälten, intill dess att traktorerna övertagit deras roll.

Det gör att perspektiven mångfaldigas, även om de hela tiden strålar samman till statarnas livsvillkor, dessa jordproletärer som slet på fideikomissen och på andra stora gårdar med lön i penningar, men företrädesvis i form av bostad och mat.

Lo-Johansson beskriver parallellt med liven på godsen även arbetarrörelsens insteg i statarnas sfär: hur fackföreningar uppstår och hur de så utsatta hamnar i en position där de kan börja förhandla med sina arbetsgivare, och kanske rentav i vissa fall gå i strejk.

* * *

Det är ingen romantiserad bild vi får ta del av. Lo-Johansson, själv en gång uppväxt i en statarfamilj, ser icke statarna i glittrande ljus. De framstår i regel som kärva människor, misstänksamma och missunnsamma och synnerligen medvetna om sin plats i världen och klassystemet.

Deras drömmar sträcker sig till möjligheten att en gång få arrendera ett torp istället för att bo i statarlängorna. Möjligen hägrar illusionen om att bli självägande bonde en dag. Men i verkligheten blev ytterst få torpare: många gånger ärvdes yrket som statare, och barnen till statare blev statare själva.

Vad gäller misstänksamheten berättar Lo-Johansson om hur svårt det kunde vara för någon från enkel bakgrund att tillåtas komma upp sig i världen. Med behag såg man hur folk av högre klass sänkte sig ner till dem och tog sig an deras frågor, men när någon av deras egna söner började klättra inom arbetarrörelsen, uppfattades han lätt som en simpel karriärist som närde sig på deras förbundsavgifter.

Just detta skildras kraftfullt i novellen Studenten och statarpojken. Lo-Johansson lägger där i statarnas mun detta:

"Om [studenten] sade de:
- Se, han är en fin karl, och han kommer ändå ned till oss. Den tror vi på.
Men om statarpojken, som blivit ombudsman, sade de:
- Den, han vill använda oss till att kliva på och komma sig opp på! Den tjockbuken!"

Inte heller romantiseras livet på landsbygden. Vad vi istället får uppmålat är det hårda och slitsamma arbetet på gråa och dammiga åkrar, undermåliga bostäder, sjukdom och felslagna skördar. Först mot de i boken avslutande novellerna börjar en ljusning märkas, när reformer börjar slå igenom, och statarna verkar bli ansedda mer som människor av kött och blod, snarare än som blott billig arbetskraft.

* * *

Ivar Lo-Johansson skriver en karg och direkt prosa. Den är i befriande avsaknad av störande utsmyckningar och de små berättelserna står för sig själva i kraft av sitt budskap: de är inte kamouflerad av prunkande språk.

Det är mastigt att ta sig igenom ett åttiotal noveller, det medges. Men läsningen blir aldrig tråkig. Och genom att Lo-Johansson varken moraliserar eller romantiserar kring statarna själva skrivs vi inte på näsan om hur vi bör reagera på berättelserna, som förvisso icke sällan innehåller tragiska inslag. Det skapar en känsla av att vi får lära känna statarna såsom de var, inte genom ett eftervärldens raster med särskilda motiv. De blir människor och inte tillrättalagda silhuetter.

Ivar Lo-Johanssons Statarna är en sann klassiker, och var och en intresserad av hur en betydande del av den svenska landsbygdsbefolkningen levde, statarna, bör inte tveka att kasta sig över den.
– – –
Statarna I-II, Ivar Lo-Johansson. Albert Bonniers förlag. ISBN: 978-91-0-013601-7. E-boksproduktion: Bonnierförlagen digital 2013, 2014.

Bild: Ett besök hos Viktor Rydberg

Ett besök vid Viktor Rydbergs grav på Östra kyrkogården, Göteborg.

Torsdagen den 10 juli 2014. 

"Dödens port öppnar sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjern för de inträdande; men utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit från Hades till jorden."

Kimon, ur Viktor Rydbergs Den siste atenaren

Bokrecension: Klassicitet och germanism | Verner von Heidenstam

Klassicitet och germanism är en skrift av Verner von Heidenstam (1859-1940), utgiven 1898.

* * *

I Klassicitet och germanism, skriven vid artonhundratalets slut, formulerar von Heidenstam sina tankar kring vad han ser som två stora kulturströmningar, nämligen den kultur som stammar från antiken med dess ideal - det klassiska, och det som stammar från den barbariska myllan – germanismen.

von Heidenstam ställer dessa två kulturströmningar mot varandra, jämför dem och försöker placera in den svenska kulturen i dess sammanhang, som något av en syntes av de båda, eller som en germansk kultur med klassicistiska inslag.

* * *

Vad menar då von Heidenstam med de två termerna? Ja, de förefaller ligga nära Nietzsches två principer om apolloniskt och dionysiskt: det ordnade mot det dynamiska, det eftertänksamma mot det känslosamma.

Klassiciteten är i von Heidenstams skrift det strikt civiliserade, hierarkiska, ordnade, elitistiska. Germanismen är det organiska, vilda, folkliga, naturdyrkande, demokratiska. Där klassiciteten i konsten uttrycks genom det i former inpassade och svårtillgängliga, till vilket njutaren måste höja sig, blir germanismen i konsten till det som stammar nedifrån, det burleska, folkliga, grovkorniga, omedelbart tillgängliga.

 von Heidenstam skriver:

"Det är obegripligt hur man någonsin kunnat kalla hellenernas odling folkligt i modern mening. Var hon icke den mest aristokratiska som någonsin funnits och uppnådde hon icke just därigenom sin fullkomlighet? Där som allestädes uppammades konsten hos det kunniga fåtalet, men de kringmurade henne med stränga lagar, innan portarna stöttes upp på vid gafvel."

Den klassicistiska konsten är alltså något som kräver särskilt kunnande eller ett särskilt sinne för att vara möjlig att ta till sig.

 * * *

Världsutvecklingen sedan antiken ser von Heidenstam som en kamp, "en enda långsam drabbning", mellan dessa olika principer, principer som finner sin orsak i grundkaraktärerna hos olika folkslag: det klassicistiska hos främst hos hellenerna och senare hos romarna och vidare hos fransmännen, och det germanska hos tyskarna, skandinaverna och det ryska.

Germanismen är subjektiv, betonar känslolivet och inbillningskraften. Den är obehärskad och skrikig. Formen är inte det viktiga, utan uttrycket. Det objektiva skjuts i bakgrunden till förmån för det personliga. Kristendomen blir hos germanismen en känslosak och en sedlighetssak, snarare än som hos klassicisterna en formsak och ännu en maktapparat.

Germanismen har "smak för det simpla", och brister i känsla för skönhet. Germanismen existerar i någon slags halvdager, medan klassicismen eftersträvar distinktioner, logik, skillnad mellan ljus och mörker.

Även i humorn ser von Heidenstam en betydande skillnad mellan klassicism och germanism. Klassicismens humor uttrycks genom finstämd ironi och kvickhet, menar han, medan germanismens humor är plebejsk, Luthers grovkornighet, farsen.

Germanismen ser ner på elitism, och ser alla som lika goda — eller dåliga. Intet höjer sig där, allt håller sig vid marken. Till skillnad mot klassicismen:

"Den klassiska folkligheten bestod i ett allmänt aristokratiskt höjande, icke i ett sänkande."

von Heidenstam ser utifrån sitt perspektiv både demokratin och socialismen som frukter av germanism. Målet för germanismen i von Heidenstams egen tid har blivit "demokratisering". Och de mest synliga vapen med vilka germanismen attackerar det klassicistiska är genom subjektiviteten och folkligheten — en folklighet som sänker alla trösklar, förstår vi, snarare än hjälper individer att bestiga dem.

* * *

Det säger måhända sig självt att en konservativ ande som von Heidenstam inte ser det som han kallar för germanism som något särdeles gynnsamt för kulturen. Visst kritiserar han också klassicismen för sin stelhet; likväl är det germanismen som får klä skott efter skott.

Men i sina avslutande tankar bejakar von Heidenstam på sätt och vis ändå germanismen, åtminstone som ett steg till något annat. När världen, som han målar upp det, blir alltmer globaliserad och kulturer blandas med varandra på sant germanskt manér av kaos och dynamik, måste ändå till sist ur kaoset en ny ordning, en ny civilisation utkristalliseras och uppstå, som återigen tillåter sig att vara elitistisk, att höja sig, att lämna det burleska för det finstämda.

von Heidenstam är medveten om att han skriver med starka kontraster: han "målar i hvitt och svart" för att hans poänger skall bli tydligare. Vi står själva så nära den världsutveckling vi lever i, att det är svårt att analysera den på ett rimligt sätt, menar han vidare.

Inte minst är samhällssituationen där vid förrförra seklets aftontimma oöverblickbar med alla sina vetenskapliga landvinningar och internationalism, där folken blir till folket. Därför blir kontrasterna nödvändiga och slutsatserna trevande, och han inför ett caveat för att utmåla den egna tiden i alltför dystra färger, enär folk i varje tid menat sig leva i en förfallsperiod.

Det må vara hur det vill med von Heidenstams formulerade idéer om kulturernas kamp. För egen del är jag nöjd, och det i högsta grad, över att inte tvingas begränsa mig till ett åskådningssätt; jag tillåter mig att leva mitt i den kosmopolitiska kultur som växer fram, där jag utan att värdera det ena högre eller lägre än det andra kan njuta av Ciceros epistlar likväl som av folkliga medeltida ballader, av vetenskapliga undersökningar likväl som av friluftsteater. Men framtiden får utvisa om vår polyglotta civilisation sammansmälter till något nytt och ännu osett.
— — —
Klassicitet och germanism, Verner von Heidenstam. Albert Bonniers förlag 1898. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.