Bokrecension: Påvarna | Göran Hägg

Påvarna Sixtus IV, Alexander VI, Julius II

Påvarna: : Två tusen år av makt och helighet är skriven av litteraturvetaren Göran Hägg (f. 1947). Den utgavs först 2006, men har kompletterats med ett extra kapitel 2013.

* * *

I en hisnande fart genom seklerna presenterar Göran Hägg i Påvarna en historik över påvedömets uppkomst, utveckling, och resa in i moderna tider. Det är inte en särskilt objektiv skildring, dock. Påvekyrkans bidrag till västerländsk kultur framhålls gärna gång på gång, samtidigt som den protestantiska kyrkan i allmänhet och den Svenska kyrkan i synnerhet (förvisso välförtjänt) gisslas med gliringar.

Det är inte så att Hägg undviker att presentera de påvar som var särskilt förskräckliga; nej, men de framhålls som nån slags aberration i det hela, och han betonar hur påvedömet om och om igen lyckas resa sig efter att ha hamnat i vanrykte eller regression.

På det stora hela är katolska kyrkan således i Göran Häggs ögon någonting gott för mänskligheten, trots att författaren själv inte är troende. Kyrkan ses så positivt, oaktat dess syn på familjefrågor, sexualitet — och inte minst homosexualitet, något som enligt Hägg nedlåtande "tycks vara det som mest engagerar trendiga debattörer för ögonblicket", utan insikt i vad katolskt förtryck inneburit för homosexuella personer genom årtusendena sedan kyrkan först såg dagen i ett dunkelt förflutet.

Men onekligen är katolska kyrkan en makt att räkna med, och det fortfarande, och det även i ett så långt sekulariserat land som Sverige. Katolska kyrkan är numera den största frikyrkan i Sverige, med omkring 100 000 medlemmar. Och i Vatikanen är påven diktator, och i Läran om lagstiftande stipuleras, i Häggs översättning:

"Påven har som härskare över staten Vatikanstaden hela den lagstiftande, verkställande och dömande makten."

Om denna jätteorganisation menar Hägg att svenska medier i allmänhet har en grund kunskap, och att man om densamma kan

"...påstå saker som skulle leda till åtal eller åtminstone åtlöje om det gällde judendomen, islam eller Riksförbundet för sexuellt likaberättigande."

Exempel på denna typ av påståenden saknas dock. Men katoliker har de inte lätt ens i dagens Sverige, enligt författaren: de

"...förblir ungefär lika rättslösa som på Gustaf II Adolfs tid."

Vilket naturligtvis är en grotesk överdrift och lögn.

* * *

Men katolska kyrkan imponerar hursomhelst. Successionen av påvar har pågått i närmare tvåtusen år, och slår därmed alla andra mänskliga institutioner och organisationer, till och med det romerska rikets kejsardöme, inklusive dess förlängning i Bysans.

Den har tidvis varit i djup kris med påvar som varit direkt olämpliga och rentav antikristliga. Den har stått under påtagligt tryck och påverkan under världsliga stater. Det har funnits multipla påvar på samma gång. Den har ägt vidsträckta landområden och haft arméer, och den har residerat utanför Rom. Men det är ändå sant, att den hittills alltid kommit igen, och inte har raserats: ibland efter mer eller mindre genomgående reformer, dock ej på läroområdet.

"Även under djupa förnedringsperioder har kyrkan och påvedömet kunnat expandera genom organisationens inneboende kraft."

Kyrkan har på så vis fungerat som mytologins hydra: även om man hugger av ett huvud, växer snart ett nytt ut. Och även om kyrkan mist sin påve, har organisationen kunnat fortsätta fungera. Hägg uttrycker det något drastiskt, att även om man släppte en atombomb över Vatikanen, skulle kyrkan överleva.

Katolska kyrkan har fungerat som en sammanhållande kraft i tider när nationer ännu var nyfödda, efter västromerska imperiets fall. Påven kunde legitimera härskares anspråk över landområden. Och det var i kloster som åtskilliga antika manuskript bevarades: ibland blott i ett enda exemplar. Utan katolska kyrkans bevarandefunktion hade den kunskap om antikens värld som förmedlas av sådana som Tacitus, Suetonius, Catullus och andra idag varit starkt begränsad.

* * *

Men påvedömets historia är inte en oblodig historia. Ett särskilt omskrivet fall är väl kadaverkonciliet — även om det är omstritt hur historiskt det är. Påven Formosus (reg. 891-96) var sedan åtta månder avliden. Påven Stephanus VI (reg. 896-97) lät då gräva upp liket, ställa det inför rätta i påvlig skrud, officiellt för att han brutit mot en kyrklig ordningsregel om att man ej får bli påve om man redan är biskop i annat stift. Liket dömdes, berövades sin skrud, stympades och slängdes i Tibern. Stephanus VI själv blev dock snart avsatt och ströps i fängelset.

Hägg tror inte att det gått till så som legenden beskriver: han menar att Formosus kropp rimligen varit i för dåligt skick för att kunna så att säga närvara vid sin egen rättegång. Men kadaverkonciliet är ändå ett exempel på en häpnadsväckande händelse som blivit legendarisk. Att vara påve är långt ifrån något riskfritt, vilket även Stephanus VI:s öde visar.

I Påvarna berättas givetvis också om sådana ting som korstågen, inkvisitionen, Index librorum prohibitorum — listan över förbjudna böcker, som i senare tid snarare fungerade som en genväg till storförsäljning av en upptagen bok, och annat.

Hägg avlivar dock synnerligen effektivt myten om katolska kyrkan som en nazianstruken organisation, och belyser de måhända alltför kraftlösa, men dock genomförda aktiviteter som genomfördes mot nazisternas rasideologi och förakt mot svaghet. Jesuiterna ville rentav bannlysa Hitler, men påven påverkades av tyska biskopar att tona ner det hela. Något blamerande, eftersom man senare bannlyste alla som var medlemmar i kommunistpartiet.

Likväl fick Inkvisitionens moderna ättling Troskongregationen i uppdrag att arbeta mot raspolitiken. Kloster fick i uppdrag att gömma judar. Påven agerade. Men vi kan nu tycka att han agerade alldeles, alldeles för lite, fastän det visat sig att han mycket väl kände till förintelsen. Så teg han till exempel när drygt tusen romerska judar deporterades. Nazianstruken var inte katolska kyrkan. Men den agerade långt ifrån tillräckligt.

Hägg visar också hur t.ex. påven Clemens VI under digerdödens tid försökte rädda judarna från förföljelse, på grund av uppfattningen att dessa låg bakom pestens utbrott. Det förhindrar dock inte, att kristet anstruken antisemitism utövats också av kyrkan.

På temat kan också anföras, att Hägg betydligt nyanserar bilden av Benedictus XVI:s verksamhet under kriget, och berättar om hur han med "betydande personlig risk" undgick att tvingas in i Waffen-SS.

* * *

Påvarna är främst en historik över de enskilda påvar som regerat katolska kyrkan. Inte över alla, för då hade boken fått bli tre gånger så tjock, utan i urval, kryddat med intressanta anekdoter. Som sådan säger boken också en hel del om de tider varigenom påvedömet existerat: det blir förvisso en historia om påvarna, men också om den värld de levde i. Smått blandas med stort.

Och man får till exempel lära sig, att det äldsta värdighetstecknet som påven ännu bär, är de röda skorna, som räknar sitt ursprung, enligt Hägg, i bysanskejsarnas kläder, som i sin tur kommer från de förkristna kejsarnas purpurdräkt. Och att kyrkklockorna som ringer klockan tolv, ursprungligen gjorde så för att få folk att tänka på ett förestående korståg — som aldrig blev av.

* * *

Katolska kyrkan framstår med alla sina brister som en betydligt mer vital och allvarligt sinnad organisation än dess avlägsna kusin Svenska kyrkan. Man går i katolska kyrkan öppet i konflikt med det som man menar går emot kristen tro och lära, vare sig det nu gäller homosexmotstånd eller motstånd mot preventivmedel, eller för inte så länge sen motståndet mot kommunismen. Detta står allt i stark kontrast till Svenska kyrkans "undanglidande försvar [...] för sin verksamhet." Hägg skriver om Svenska kyrkans framtoning, som han betecknar som intellektuell ohederlighet:

"Gud kan inte beskrivas med det vanliga språket eller förstås med förnuftet. Det religiösa språket betyder egentligen något helt annat än samma ord gör i vanliga sammanhang."

Hägg menar vidare, att det är intellektuellt bedrägeri, när "svenska icketroende präster" omformulerar betydelsen av det eviga livet och Jesu uppståndelse till att handla om ett lyckotillstånd i detta livet, resepektive "den nya syn på Jesus som lärjungarna fick efter dennes död".

Och den kritiken är det ju svårt att inte hålla med om: hellre en kyrka som talar ur skägget, än en som helt förlorar sig i obskurantism. Den kyrka som ändrar sig i lärofrågor "undergräver sin ställning och trovärdighet". Den blir helt enkelt opålitlig.

* * *

Det hade varit intressant att med boken få en litteraturförteckning. Man får nämligen känslan av att Påvarna främst vilar på katolska källor, vilket blir lite som att skriva en viss politisk ideologis historia blott genom källor vars författare själva är anhängare av ideologin.

Trots att jag alltså upplever Påvarna som en lätt vinklad framställning av påvedömets historia, och trots gliringarna mot frågor om homosexualitet som en modefluga, är boken mycket lärorik. Den är skriven på flödande prosa, en sån som inbjuder till att i varje läsomgång läsa lite till, och så lite till, och så lite till.

Inte minst får man genom boken en påminnelse om att katolska kyrkan synes vara en kraft att räkna med ännu ett tag.
– – –
Påvarna: : Två tusen år av makt och helighet, Göran Hägg. Lind & Co 2013. ISBN: 978-91-7461-186-1.