Betraktelse 1: Om historia

Jag har alltid varit intresserad av historia. Säkert har jag påverkats av min far, som när jag var liten gärna berättade för mig om gamla släktingars äventyr, kryddade med allehanda fantastiska inslag.

I mellanstadet slukade jag Olov Svedelids historiska ungdomsromaner, och när jag läste samma författares två tegelstenar Kejsarbrevet och Den gyllene kedjan försjönk jag för första gången på allvar i det historiska berättandet genom litteraturen.

Historielektionerna hörde till mina favoritstunder i skolan, och på universitetet hängde intresset med: jag skrev min kandidatuppsats i Kristendomens historia, och tog några poäng i vanlig historia också.

Men det är kanske först sedan jag lämnat universitetet, som intresset och fascinationen riktigt börjat blomstra: nu när jag kan läsa helt fritt och hänsynslöst om vad vill: om dödens historia, om antikens historia, om Sveriges tidiga historia.

Intresset är nog allmänmänskligt: åtminstone delar jag det med många. På teve kan man se på såväl Historieätarna, Välkommen till Sverige samt andra program med fokus på det förflutna, som pekar på att det nog förhåller sig så.

Kanske känner dessa människor liksom jag, att det historiska perspektivet kittlar och lockar: detta att känna till att platsen man står på och världen man lever i inte kommit till i nuet, utan att dess verklighet sträcker sig bakåt, bortom min egen existens i tiden, och att denna historiska verklighet kan spåras, rekonstrueras och studeras på ett sätt som den undflyende nutiden inte låter sig göras.

Och fastän jag inte vill leva i någon annan tid än den som nu är, kan jag emellanåt känna mig hemma i epoker som inte längre finns kvar, jag kan känna med och lära känna personer som inte längre lever, och jag kan ana det som sedan länge rivits ned och förstörts och försvunnit.

Ingenting är längesen.