 |
| Minnessten nära Forsa kvarn där prosten Lidell mördades sommaren 1827. |
* * *
År 1971 hade Kinds och Redvägs häradsrätt upphört, och uppgått i nybildade Sjuhäradsbygdens tingsrätt i Borås. I samband med denna omläggning fick Gustaf Boger i uppdrag att skriva häradsrättens historia. Och Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn blev det emininenta resultatet.
Visst finns i boken mycket knastertorr kunskap av juridikhistorisk art, men ändå är verket en mycket levande skildring av dåtidens samhälle och människor, främst, men ej uteslutande, 1700- och 1800-talets. Jag har svårt att tänka mig en bättre lärobok i kunskap om allmogens liv och verklighet än just denna bok om knappa 200 sidor.
Genom Bogers många genomgångar av domböcker träder led efter led av annars glömda människor fram, människor som vilat i mullen i år och dagar, och inte längre har någon gravsten över sina huvuden — om de någonsin hade en.
För många var de som kom i kontakt med den lokala häradsrätten. Inte bara mördare, rånare och tjuvar, utan allehanda ärenden behandlades där: lagfarter, gästgiveriverksamhet, handelsverksamhet, vilka djur som fick skjutas, vilka träd som inte fick huggas ner, bouppteckningar, tillsättande av förmyndare, och så vidare.
* * *
Kinds härad, som jag själv är uppvuxen i, utbredde sig i huvudsak kring nutidens Svenljunga och Tranemo. Tingsplatsen låg i Svenljunga. Redvägs härad bredde ut sig i huvudsak kring och främst norr om nutidens Ulricehamn, och tingsplats fanns i Timmele och senare inne i staden. Båda häraderna antas av Boger vara "urgamla bygdeområden".
I olika tider har Kind och Redvägs härad ingått i en gemensam domsaga, i andra separata. Till detta kommer Ulricehamns rådhusrätt, som var det samma som häradsrätt, fast rörde stadens medborgare snarare än landsbygdens.
Häradet i sin tur var möjligen ursprungligen en militär geografis indelning, men kan också haft funktion för kultverksamheten i förkristen tid. I undersökningen fungerar häradet dock främst som juridisk enhet: en domsaga. Domstolens ordförande var häradshövdingen, och årligen skulle hållas tre ordinarie ting. Till sin hjälp hade häradshövdingen häradsnämnden, som skulle bestå av "tolv bönder, som i häradet bor", enligt 1734 års rättegångsbalk.
Enligt samma års lag skulle dombok hållas — något som även gjordes dessförinnan. Det är ur dessa domböcker, med skildringar av vad som på tingen timat, som Boger hämtar mycket av sitt material.
* * *
Utan att avrapportera allt intressant som Boger delger sina läsare, ska jag dock göra några nedslag i det han berättar om.
Låt oss börja med att prata om dödsstraff. I 1734 års lag hade ett flertal brott dödsstraff i straffskalan:
"...mord, dråp [...] hädelse, tvegifte, svårare horsbrott, tidelag, landsvägsröveri, kyrkotjuvnad av stöldgods med visst värde, vissa förfalskningar [...] trolldom."Det innebar givetvis inte att dödsstraff alltid utdömdes, men det kunde göras det. Häradsrätten kunde döma till dödsstraff, men innan bestraffning genomfördes underställdes beslutet högre instanser.
Dödsstraff genomfördes av skarprättaren, och en sådan fanns anställd i varje län.
I Kinds härad genomfördes dödsstraffen på avrättningsplatsen i Svenljunga, och i Redvägs härad på Knallens avrättningsplats i Timmele. Dödsstraffs genomförande var inte något alldeles vanligt. Av Boger att döma torde man kunna dra slutsatsen att omkring ett tjugotal personer miste livet på det sättet i Sverige om året, under 1830-talet. Efter 1864 intill dödsstraffets avskaffande avrättades dock endast totalt femton personer. I Kinds härad ägde den sista avrättningen rum 1854.
Men ett antal exekverade avrättningar finns antecknade i domböckerna för våra två härader.
* * *
Ett särskilt grymt fall från Kinds härad finns antecknat i domböckerna från 1630-talet, och får mycket utrymme hos Boger. Jag skall återberätta detta i starkt sammandragen form.
Pigan Kerstin hade tjänstgjort hos Nils Ribbing på Fästereds gård, vid Åsunden. Där hade hon, enligt sin fader, blivit ihjälslagen av två andra pigor. Det hade hänt sig så, att fru Anna, Nils Ribbings hustru, hade gett pigan Kerstin i uppdrag att sköta några avelsgrisar under det att hon själv var på resa. Dessa grisar hade emellertid dött. När fru Anna kom hem hade hon blivit vansinnig, och fått de två andra pigorna att aga pigan Kerstin i två dagar. När Kerstins far tillkallats, låg Kerstin själv döende, och dog dagen efter.
Fadern konfronterade fru Anna, som dock krävde att Kerstin skulle ner i kista, intill dess att fadern bevisat sin anklagelse. Kistan fördes till Finnekumla kyrka, där dock prästen fattade misstankar, öppnade kistan och vägrade att gravsätta den. På något sätt kom den tydligen ändå i jorden, för snart därefter fick den grävas upp igen, med nämndemän närvarande. Dessa kunde tydligen intyga att pigan Kerstin blivit ihjälslagen.
Häradsrätten beslutade slutligen, att de två andra pigorna agerat på fru Annas befallning. Herr Ribbing själv var i kriget med Gustaf II Adolf, och kunde således rimligen ej klandras. Men eftersom fru Anna var adlig och därmed hade särskilda privilegier, fick fallet remitteras till hovrätten. Denna dömde fru Anna till böter för "vådadråp".
Därmed lugnade dock ej den uppenbarligen tyranniska fru Anna sig. Året efter hade två andra pigor på gården piskat ihjäl gossen Anders, som där tjänstgjorde. Hur det gick med det fallet har ej Boger kunnat utröna, men snart därefter förflyttades herr Ribbing till Kalmar — måhända på grund av vad som hänt på gården.
Inte heller nu lugnade fru Anna sig. En köpmansdotter besökte slottet där paret Ribbing residerade. Detta för att få ut pengar för en fordran hon hade. Då lät fru Anna piska köpmansdottern och var då tydligen själv med om piskandet, och satte sedan henne i fängelsetornet. Därefter skall dessutom en piga ha försvunnit från slottet.
Då verkar paret Ribbing förstå att de inte kunde vara kvar i Kalmar. De flydde till Danmark. Regeringen ingrep, och befallde att herr Ribbing skulle svara inför rätta om sin flykt ur landet, och fru Anna skulle stå till svars för dråpen. Paret Ribbing dök inte upp i hovrätten, men fru Anna skall i sin frånvaro återigen ådömts böter.
Nils Ribbing dog i landsflykt. Hans hustru Anna skymtar sedan bara till helt kort i hävderna, nämligen i ett köpebrev från 1660, där hon säljer ett hemman i Redvägs härad. Och drottning Kristina förklarade i ett brev 1648, att parets barn skulle få behålla sitt adelskap, med tanke på Nils Ribbings tjänstgöring för Gustaf II Adolf.
* * *
Ytterligare ett remarkabelt fall kan anföras. Det handlar då om prosten Mårten Lidell, som mördades på sommaren 1827 i trakten mellan Dannike och Torpa.
Trädgårdsmästaren på Torpa säteri hette Magnus Svenqvist. I hans familj fanns bråk, som enligt Svenqvist själv berodde på hustrun och de två döttrarnas religiösa svärmeri: de synes ha varit hoofianer. Prosten Lidell ska ha förmanat Svenqvist, som var känd för sitt drickande och sitt långsinta hat. Detta tog Svenqvist så illa upp, att han bestämde sig för att ta livet av prästen.
Så en dag såg Svenqvist till att befinna sig på vägen, när prästen och hans körkarl kom åkande där. Svenqvist hade med sig sin bössa. Prästen såg till att vagnen stannade, och frågade Svenqvist hur det var med honom, och när Svenqvist förklarat att det var dåligt, fortsatte prästen sin resa. När vagnen rullat förbi drog Svenqvist sitt gevär och sköt prosten Lidell i ryggen, varefter skytten sprang därifrån.
Prosten fördes till Torpa, där han efter en tid avled. Svenqvist greps samma dag som skjutningen. Han dömdes till döden: "att mista höger hand, halshuggas och steglas, sig själv till straff och andra till varning."
Avrättningen verkställdes på Svenljunga avrättningsplats.
* * *
Av berättelser av dessa slaget finns det fler i Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn. Det är inte min avsikt att summera dem alla, men jag hänvisar var och en intresserad att själv läsa om de ruskiga händelserna.
Men Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn är långt ifrån någon skildring blott av brott av detta slaget. Betydligt mer harmlösa ting kom — som nämnts — upp inför tinget, och ger väl en bättre bild av hur vardagen såg ut när det begav sig. Det är bråk på gästgiverier, det är bråk om vem som får fiska var, det handlar om vad man ska ta sig till om genomresande folks oxar betar av ens grödor. Det handlar om församlingsbor ålades diverse skamstraff i kyrkan, eller till exempel fick böta om man trots varning uteblev från söndagsgudstjänster. Det berättas också om de så kallade "byordningarna", som var lokala stadgar i byarna, som fastslog till exempel hur vägar skulle skötas om och när man skulle skörda — en angelägenhet för hela byn gemensamt.
Läsaren får sig mycket till livs om den svenska allmogens liv under förflutna sekel i Bogers bok. Boger själv skriver:
"Mångt och mycket hade en häradsrätt att handlägga och avgöra. Domboksärendenas vida blickfält visar samhällets förändringar och åskådliggör många sidor av en bygds historia. En domsagas domböcker och protokoll speglar tiderna igenom hur levnadsvillkor, ekonomiska faktorer, sociala förhållanden, näringsliv, seder och bruk, tankesätt och värderingar ändrats och utvecklats."Och eftersom det inte är alldeles lätt att komma över eller ens att uttyda domböckerna, är en bok av Gustaf Bogers Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn en ovärderlig källa, för den som vill lära sig mer om livet förr. Och vi kan efter läsningen med Boger konstatera: "Någon gammal god tid har aldrig funnits."
– – –
Då häradsting hölls i Kind Redväg och Uricehamn: Historik om Kinds och Redvägs domsaga, Gustaf Boger, Ulricehamns Tidnings AB:s Tr. 1971. 199 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar