Bokrececension: De ondas kloster | PC Jersild

Karta över Stockholm, 1640. Detalj
Skeppsholmen

De ondas kloster är en roman, skriven av PC Jersild.

Jag skulle i någon mån vilja kalla De ondas kloster för en bildningsroman, även om jag inte är förtjust i ordet. För med berättelsen får läsaren en hel del kunskap: både om 1200-talets Stockholm och om arkeologins möjligheter, om än i uppskruvad variant.

För De ondas kloster utspelar sig på två tidsplan. Den första delen av romanen handlar om en sorts märklig kommunitet på dåtidens Skeppsholmen, där ett antal munkliknande personer framlever i sin gemenskap, helt i tystnad, och drar till sig ynglingar. Och dels utspelar sig romanen i början av 2000-talet, när en arkeologbyrå gräver ut platsen för kommunitetens klosterbyggnad.

Munkarna — eller snarare bröderna — menar att kristendomen blivit förljugen. De vill träna sig i osjälviskhet, en osjälviskhet som går så långt, att de aktivt försöker undvika att göra goda gärningar för att få en belöning i form av att komma till himlen. Dilemmat blir då, hur man kan vara så god att man stänger sig själv ut från himmelriket. Deras metod är inte särdeles ortodox, som läsaren får veta.

I det andra tidsplanet finner vi i början av 2000-talet dykarkeologen Peter Ekstam, som efter en dykolycka förlorar sitt dykcertifikat av hälsoskäl. Han och hans lilla byrå lägger därför anbud på att få göra en arkeologisk undersökning på land, nämligen på platsen där nyss Skeppsholmskyrkan stått, men inte längre står efter en förödande brand. De stöter i djupet på resterna av 1200-talskommunitetens kloster, och vad de finner är något ohyggligt.

* * *

Jag är tveksam till huruvida arkeologin ännu nått fram till de högteknologiska lätt science fiction-artade metoder som Jersild beskriver i De ondas kloster. Men jag är å andra sidan mycket förtjust i arkeologin, och dess del av historieforskningen, som tillsammans med de skriftliga källorna kan ge oss en fantastisk bild av det förflutna. Men att den skulle kunna avslöja hur människors, av vilka det i dag endast återstår nästan helt förstörda skelett, doft åttahundra år tidigare känns väl mer tveksamt. Vissa saker är begravda i historiens dunkel, och kan kanske aldrig grävas fram igen.

* * *

Den första delen av romanen skildras av en allvetande berättare, och består i synnerhet av olika gestalters närmande till klostergemenskapen på Skeppsholmen. Läsaren sitter bekvämt som betraktare, och får lära sig ett och annat av hur det torde ha varit att leva på 1200-talet i trakten kring Stockholm och på andra platser runtom i Europa.

Den senare delen av romanen berättas dock i jag-form, där är det arkeologen Peter Ekstam som pratar. Först mycket knappt, vilket på ett fint sätt vittnar om huvudpersonens stress och pressade situation, sedan allt mer utförligt. Det fungerar bra.

* * *

De ondas kloster skänker således en god skildring av en nation som är precis nyfödd, och en stad som ännu inte är en stad. Men den skänker också vissa inblickar i arkeologiskt arbetssätt, och fördjupar i vilket fall mitt personliga intresse för denna vetenskap. — Berättelsen i sig är stillsam, och tjänas gott av Jersilds raka, ibland nästan karga, men alltid okonstlade och rena prosa.

Jag tror nog, att de flesta med ett historieintresse skulle tycka, att De ondas kloster är en intressant och njutbar historisk roman; även om boken är svår att låsa fast som just historisk roman, med tanke på dess dubbla tidsplan.
— — —
De ondas kloster, PC Jersild, Albert Bonniers förlag 2003. ISBN: 91-0-010140-0. 224 sidor.