Följande artikel var införd i Karlstads-Tidningen 9 september 1893, och handlar om jubelfesten i Uppsala som markerade reformationens 300-årsjubileum i Sverige. Gustaf Fröding skriver då under pseudonymen Hans Sax. I textens senare del har Fröding tillåtit sig ett längre citat ur Aftonbladet.
JUBEL I UPPSALA
Det är stort jubel i Uppsala i dessa dagar, därför att det är jämt 300 år sedan reformationen blev avbruten och kristendomen fastläst i ett riksdagsbeslut alldeles som en annan lagparagraf. Egentligen är det väl endast en prästfest till minne av det ärorika tillfället, då kyrkoherdarne sutto och dömde över det svenska Israels släkten, vad de skulle tänka och tro allt intill den yttersta dagen.
Men egentligast borde även prästerna själva erfara blandade känslor vid minnet av Uppsala möte och kanske göra de det också, ty deras hjärnor och hjärtan ha säkert icke just alltid mått så bra av den där inskruvningen i bekännelseskrifternas spanska stövlar.
Emellertid är nog själva jublet huvudsaken, vad man jublar för är mindre viktigt. Att festjubla så fort tillfälle erbjuder sig är ett svenskt nationaldrag och följaktligen också ett svenskt prästdrag. Och varför skulle icke kyrkoherdarne få jubla, de också — jag unnar dem det av allt mitt hjärta.
De hava också strömmat ditupp i stora skaror, högtidliga i gången och festliga i ansiktet — och även andra jubilanter från alla kanter. Främst den främste jubilanten bland ett fritt och jubilerande folk, hans majestät konungen, välkänd från varje jubeltillfälle inom- och utomlands.
Han har med sig söner och sonsöner och en del särskilt tillkallade utländska jubelprinsar och jubelexcellenser. Och hela Uppsala med domkyrka och universitet och studenter och allt är klätt i jubelskrud och har mött hans majestät med tal och ärkepredikning och ärkemiddag hos ärkebispen. Och vart middag och vart afton på den första dagen, som ock kallas "kyrkans dag".
Den följande dagen var "universitetets dag" och icke mindre ståtlig. Man gick i procession till aulan — tänk de tretusen tecknade prästerna! Det måtte ha sett vördigt ut. Och i aulan bildade damerna en "förtjusande ram", såsom det står i referaten, och studenternas vita mössor "bröto sig på det effektfullaste" mot denna "färgskönhet", står det sedan. Och allt var så utmärkt vackert, det säga alla.
Och så stämde kören upp i första hälften av den stora festkantaten, komponerad av hr Hedenblad och författad av överjubelkantatskalden C. D. af Wirsén, vilken väl nu hunnit till sin trettionde jubelkantat eller så. Den tycks mer ha varit anlagd på moralteologi och kyrkohistoria än vad man egentligen kallar poesi, men själva festen är ju så ock.
Annars låter det onekligen lite göteborgsaktigt, när kören vänder sig till Gudi bön med bland annat följande vits:"Den rätta röda bok, du givit,
är den som Jesu blod har skrivit."Denna jämförelse mellan Johan III och hans "röda bok" å ena sidan samt Gud Fader och Jesu blod å den andra, är bra fyndig. Kung Johans bok hade röda pärmar, Jesu blod är rött — man förbinder på fint sätt en vink om det historiska tillfället med en religiös tanke.
Och onekligen måtte det låta egendomligt att höra sjungas i recitativ och kvartett följande kyrkohistoriska katedersats:"Var ej konung Johans mening from,
när till gamla kyrkofäders lära
Sveriges barn han sökte återbära" etc.Eller när "tornfalken", Karl av Södermanland, sitter på Uppsala slott och
"ser — ett protestantiskt statsförbund".Stackars tenor, som skulle junga detta i sitt solo — protestanti — sktst — a — tsf — örbund. En tenor kan komma av sig för mindre än så.
Emellertid är det ju inte så gott att skriva festkantater, även när man är bra övad, och hr Wirséns tör ha gjort god effekt i alla fall på den tillstädesvarande publiken.
Sedan höll bibliotekarien Annerstedt ett tal och därefter öppnades promotionen av ärkebiskopen. Men därvid skedde en liten episod, som visserligen var jubelfestlig nog, men höll på att alldeles fördärva högtidligheten. Aftonbladet förtäljer därom följande:"Det stolta romarspråket ljöd snart från ärkebiskopens läppar och 'Ego Antonius N. Sundberg, ipse teologiae doctor' betäckte sitt huvud. En efter annan trädde de många promovendi fram och mottogo doktorshatten och diplomet. Den högtidliga akten avlopp dock icke utan några muntrande små episoder, som, ehuru kanske förtretliga för de agerande själva, förskaffade publiken en stunds angenämt avbrott från den myckna högtidligheten.
På estraden i absiden strax bakom talarestolen stodo två bord, ett på var sin sida, det ena fyllt av doktorshattar och det andra med diplom. Allt hade nu varit väl, om icke någon ond ande — eller marskalk — lyft bort hattarna, så att de icke passade. En hedersdoktorsaspirant kom upp på estraden för att mottaga sin doktorshatt ur ärkebiskopens händer, men förgäves, marskalkarne kunde inte finna den rätta. Den ena hatten efter den andra provade och till slut måste den nykreerade hedersdoktorn gå åstad med en hatt, som tydligen icke satt som den bort, för att göra den vanliga reverensen för konungen. Samma missöde upprepades några gånger.
Än värre skulle det bliva. Ärkebiskopen placerade en doktorshatt på ett prästerligt huvud och — den sjönk ned ända över öronen. Nu bliver munterheten allmän. Till och med kungen kunde icke underlåta att draga på mun åt den lustiga situationen och dolde sitt löje bakom programmet. Övermarskalken d:r A. Andersson, som med utsökt och förekommande artighet mot alla burit dagarnas tunga och hetta, såg nedslagen ut. Och ärkebiskopen såg ut, som skulle han ha velat säga något mindre vänligt."— — —
Och det vart middag och afton även på den andra dagen, sedan mycken mat ätits och jubelprinsarne hållit vackra tal inbördes och jublet till sist jublat ut.Hans Sax
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar