Detta är en märklig bok. Inspirationen är given: Nietzsches Så talade Zarathustra. Jag får känslan av att Whilde försöker överföra filosofens magna opus till ett svenskt samtidsmanifest. Trots titeln, är det inte fråga om ett humoristiskt verk. Trots min inledande tvekan, måste jag tro att boken är allvarligt menad, och inte en satir.
I Zarathustra talade till makaronerna möter vi en ättling till Zarathustra, religionsgrundaren. Han framträder som en förkämpe för individualism, liksom även Nietzsches Zarathustra-gestalt. Men där Nietzsche är mustig, fräsch och skarp, är Whilde ofta uddlös. Whildes Zarathustra är en lättviktig pastisch på Nietzsches Zarathustra, en pastisch som tronar på ett berg av plattityder och banaliteter och konstlade metaforer.
Zarathustras huvudsyfte verkar vara, att strida mot konformitet, och huvudmåltavlor är akademiker, vetenskaperna, socialdemokrater, kommersialism, feminister, kyrka och moralister. En del sentenser är helt klart citerbara och därmed användbara. En del annat upplevs enbart som styltigt. Zarathustragestalten söker varken beröm eller tadel, utan står som en självutnämnd övermänniska bortom civilisationen: en 2000-talsanarkist med förkärlek för – homeopati!
Grundstämningen är emellertid förhållandevis uppfriskande nihilistisk:
»— Vad gör livet värt att leva? bullrade mannen och torkade nacken på svett med en smutsig näsduk.
— Varför ska något göra livet värt att leva? svarade Zarathustra...« (sid. 32)
* * *
Whildes Zarathustra slår åt alla håll: akademikerna är knappologiska och ser inte till helheten, socialdemokraterna verkar för statlig likformning som kväver indivden, kommersialismen dränker människorna i prylar de inte behöver, feministerna inser inte att individen är det allenarådande, och betonar hellre könets betydelse. Religionen har tvingat in folk i en asketisk moral, som de behåller även om de lämnar kyrkan.
Zarathustras syn på vetenskapen är minst sagt beklämmande:
»Leder stor kunskap till stor vishet? Att rabbla matematiska formler kräver inget omdöme, att vara påläst och fullmatad med information är motsatsen till upplysthet. Intellektet står underordnat intuitionen. Tanken kommer alltid efter känslan.« (sid. 40)I själva verket är den gedigna kunskapen om tillvaron givetvis en förutsättning för vishet. Den okunnige kan knappast vara vis. Intellektet, i kombination med ett rikt själsliv och bejakad instinkt, är det som gör vissa människor till övermänniskor – och brist på elementen i kombinationen förpassar andra människor ner i ressentiment och slavmoral, för att nu tala med Nietzsche.
Antiintellektualismen, antikommersialismen och läkemedelsskepsis tas mycket långt:
»Jag säger dig, läkare: Diabetikern behöver inte sin insulinspruta. Men det vill inte industrin veta något av. [---] Aldrig någonsin genom världshistorien har ett läkemedel botat sjukdom.« (sid. 48, 50)Individens suveränitet är dock huvudpunkten i framställningen. Individen ska se sig själv som gud, och den fjättrande civilisationen är något som bör dö, så att något nytt kan komma fram ur dess lik. Människan ska bli den hon är, snarare än den hon blivit lärd att vara.
* * *
En del metaforer fungerar. Andra gör det inte.
»...ägandet är en 3G-mast som dväljs i sin egen arkitektiska ofullkomlighet.« (sid. 60)Och i bokens sista stycke:
»Urmodern Dughdavs bröstmjölk hade virats som starka remmar runt hans skelett.« (sid. 84)
* * *
Hur ska man då se på Zarathustra talar till makaronerna? Ja, låt oss se boken som ett litterärt experiment, och just som en pastisch. Som civilisationskritik fallerar den, trots blinkningar till Så talade Zarathustra. Vill man läsa en gedigen och slagkraftig civilisationskritik hänvisar jag hellre till originalet, Nietzsches Zarathustra. Och vill man ha mer sentida, intellektuella behandlingar av ämnet, kanske man ska se åt Nikanor Teratologens litteratur, eller E. M. Ciorans aforistik.
Och hur var det då med makaronerna? Jo, de symboliserar människomassan av likformade individer, en smet av det ena och detsamma.
– – –
Zarathustra talar till makaronerna, Stefan Whilde, Bokförlaget h:ström — Text & Kultur. ISBN: 91-89447-55-7. 84 sid.
2 kommentarer:
Jag beställde denna bok inatt från H:ströms rea utan att egentligen veta något om den(den var ju så satanas billig). Därför var det mycket intressant att läsa denna recension som kom så vältajmat för min del. Bra och initierad recension förresten!
Sedär! Kul! Tack! – Jag är emellertid fortfarande inte riktigt säker på om texten är en parodi eller inte. Men, dessvärre kan jag nog inte se det på något annat sätt än att författaren är seriös...
Skicka en kommentar