Bokrecension: Efter floden

Efter floden är en dystopisk framtidsskildring skriven av P. C. Jersild.

Det har gått omkring fyrtio år sedan kärnvapen gjorde slut på civilisationen. Spillror av mänskligheten finns kvar. En av de mycket få som fötts efter undergången är Edvin Fittmun – tillnamnet kommer sig av hans harmynthet. I berättelsens början är han skeppspojke på båten Diana, där han först och främst tjänstgör som älskare till kaptenen. Kvinnor är det nämligen mycket ont om – utan att man riktigt får reda på varför, även om det verkar som om kvinnor rent allmänt, i den mån man träffar på dem, helt enkelt våldtas och lämnas åt sitt öde.

Edvin är drygt trettio år gammal. En så låg ålder att de flesta andra i berättelsen snarast ser med hån och misstro på honom. Emellertid framstår han som mycket yngre i sättet att tänka och agera. En tonåring, kanske. Många av de andra gestalterna är emellertid betydligt äldre, och har minnen av den stora katastrofen, även om de högst motvilligt talar om den. Jersild har valt att på ett effektfullt sätt blåsa upp förintelsens omfattning, genom att helt enkelt inte berätta om den. Och liksom Hitchcocks diktum om att en okänd fara är den mest skrämmande fungerar, så fungerar även Jersilds berättartekniska giv om att inte berätta om atomkriget.

Kärnvapenkriget efterföljdes av en stor översvämning. Men nu har världen långsamt börjat att återhämta sig till flora och fauna. Smådjur finns här och var, fåglar, brännässlor, vass, näckrosor... Piratar härjar på haven, och rudimentära gemenskaper har uppstått på ön där Edvin hamnar efter att ha övergivits av sin kapten. En ö som antyds vara Gotland.

Jersilds berättelse är en kall skildring av en tillvaro utan civilisation, stat och ordning. Människolivet står lågt i rang, och man tar i regel vad man behöver, om man kan komma undan med det. Edvin frågar sig hur stöld kunnat ses som något ont – hur skulle man annars kunna överleva? Vidskepelse härjar de överlevandes sinnen, och en religiös, med tiden apokalyptisk, gruppering skymtar också förbi. Men framförallt ställs Edvins villkor av själva naturen: av stormar, översvämningar, bristen eller tillgången på mat, regn, gassande sol.

Jag läser ut Efter floden mest på grund av min fascination för allt dystopiskt. Själva storyn är inte särskilt märkvärdig, utan vindlande och utan egentlig början eller egentligt slut. Känslan i boken, som har något slags släktskap med Cormac McCarthys The Road, är den största behållningen av läsupplevelsen. — Om civilisationens undergång utövar någon sorts lockelse, kan det vara värt att leta reda på Jersilds Efter floden.
– – –
Efter floden, P. C. Jersild, Månpocket 1983. ISBN: 91-7642-132-5. 265 sid.