Bokrecension: Att hata allt mänskligt liv

Att hata allt mänskligt liv är skriven av Nikanor Teratologen.

Att hata allt mänskligt liv är en mycket märklig bok. Huvudperson är den på 1800-talet i Indien verksamme brittiske arkeologen Alexander Cunningham. Denne möter i Sarnath något som förefaller vara ren ondska i form av en missbildad varelse som kallar sig Bhairava, det vill säga en manifestation av dödsguden Shiva, förknippad med förintelse.

Och förintelse är vad Bhairava förkunnar för Cunningham. Och då i första hand förintelse av de kristna värdena, till förmån för en långt dragen buddhistiskinspirerad nihilism, där intet är, och där intet spelar någon roll och själva tillvaron är en illusion.

På sedvanligt sätt är Nikanor Teratologens sätt att skriva fullt av hänsyftningar på obskyra referenser blandat med obsceniteter. Texterna visar släktskap såväl med Nietzsche, Markis de Sade och H. P. Lovecraft. Mängder av referenser går mig säkert helt förbi, då Teratologens beläsenhet överstiger min. Men den nietzscheanskt anstrukna nihilism som brukar finnas i Teratologens skrifter, finns också här, om än inte lika konkret och programmatiskt drivet som i den fantastiska Apsefiston.

* * *

Dialogen med varelsen förändrar Cunningham. Han borgerligt-kristna västerländska värden ställs på huvudet – Bhairavas ord förändrar honom, och gör honom, efter alla hans protester, passiviserad.

Bhairava förkunnar, där han sitter i en kopparkittel buren av ett gäng eunucker:

»Att i full medvetenhet om konsekvenserna alstra lidande och döende väsen, väste Bhairava, som inte kan annat än att lida och dö och gå förlorade, vad ska vi kalla det, om inte för överlagt mord? Det ansvarstagande fader- och moderskapet? Ett tröstlöst sorgligt och fasansfullt skrattretande bedrägeri!« (sid. 36)

Och där nånstans finns också själva huvudpoängen i Bhairavas dialog med Cunningham: allting nalkas döden. Men döden är inte det fasansfulla, utan livet. Och i en tillvaro där livet är det onda, omkullkastas också traditionella värden, och en värdeförskjutning äger således rum, där till exempel Bhairava går till rätta med Cunningham för ett besök hos ett gäng horor — inte för att han gick till hororna, utan för att han inte utnyttjade dem mer.

Den kristna, borgerliga världsåskådningen är inte den allenarådande:

»Denna subjektiva tvärsäkerhet om det egna perspektivets allmängiltiga riktighet är väldigt rörande, men likväl ett tröstlöst tankefel.« (sid 82)

Bhairava ser nog att allt fler inser tomheten även i de västerländska idealen, men han vill också perspektivförskjutningen – som en konsekvens av att man inser tillvarons tomhet:

»Har jag överskattat dig? Jag är givmild, men trött på dem som bara ryggar tillbaka i beklämd tystnad inför världspenetrerarinsiktens överdådiga gåvor.« (sid. 76)

Resignation blir således det naturliga, allmänna förhållningssättet.

Berättelsen utspelar sig på två tidsplan. Dels tiden för mötet mellan Cunningham och Bhairava, men också fyrtio år senare, när arkeologen ställs inför en uppenbarelse av sin döda moder, i en form som påminner om en hinduisk gudinna. Detta i sig påminner Cunningham om sitt möte med avgrundsvarelsen fyra decennier tidigare. De fyra decennierna har emellertid fått Cunningham att förändras, och att bli en människa som själv har den resignerade inställningen. Bhairava förkunnade:

»...vad är arbetet, trälandet i sitt anletes svett för att vinna den osäkra möjligheten att förlänga sitt av små lustar och efemära tillfredsställelser utdragna lidande, vad är det annat än ett ceremoniellt människooffer ständigt pågående: rättare sagt hundratals miljoner människooffer?« (sid. 59)

* * *

Att hata allt mänskligt liv är en mycket speciell och originell bok. Men stilen känns igen från Teratologens tidigare böcker. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen driver nihilismen dragen i praktik längre, men Att hata allt mänskligt liv har ett större drag av mystik. De stora mängderna hinduiska termerna gör att jag emellanåt har svårt att hänga med. Så väl känner jag inte hinduismen, att jag på ett självklart sätt kan följa med i tankegångarna. Men detta är otvetydigt en bok av den i svensk litteratur oefterliknelige Nikanor Teratologen.

För oss som redan sedan tidigare i hjärta och sinne är någon form av nihilister, bör boken vara ett obligatorium att läsa. Dess hundra sidor är inte alldeles lättillgängliga, och de är absolut inte lättsmälta, om man inte sedan tidigare är bekant med uttryckssätten, de fräscha obsceniteterna och det monumentalarkeologiska sättet att bygga meningar. Men, Att hata allt mänskligt liv ger ändå mycket åt den läsare som går med funderingar kring livet och dess yttersta betydelser och förutsättningar. Det är alltså fråga om en existentiell roman, en fiktion om några av de frågor som hör till de frågor som är viktigast i tillvaron.
– – –
Att hata allt mänskligt liv, Nikanor Teratologen, Bokförlaget h:ström – Text & Kultur 2009. ISBN: 978-91-7327-080-9. 100 sid.