Bokrecension: Det är roligt att veta bäst

Det är roligt att veta bäst är skriven av Barbro Lindgren. Boken är effektfullt illustrerad av Magnus Bard.

Det är roligt att veta bäst är en kort liten bok med korta små kapitel där Lindgren ondgör sig över allt hon tycker är fel omkring henne. Inget ämne är för trivialt för att hacka på. Baguetter vill hon förbjuda eftersom saker ramlar ur dem när man äter dem. Korsord är tydligen nåt för enfaldiga. Teve verkar rent allmänt vara nåt ont. Och bla, bla, bla.

Jag håller inte med Lindgren om mycket. Hon banaliserar och verkar uttala sig med auktoritet baserad på ålder och erfarenhet. Bara det är bisarrt. En uppfattning behöver naturligtvis inte äga någon större tyngd bara för att personen som besitter den uppnått en viss ålder, eller för att hon har erfarenhet av ditten och datten – som kanske inte ens har med ämnet att göra.

Mest upprörande är ett kapitel med namnet "Det var bättre förr". Hon hylllar ett teknik- och kommunikationsfattigt samhälle, där småbutikerna var legio och bondevärvet ineffektivare än i dag. Hon hyllar ett samhälle som vi utvecklats ifrån och förbättrat. Hon kallar vårt nuvarande tillstånd bedrövligt. I helvete heller. Det är mycket bättre än det någonsin varit. Vården är bättre än den var, för vi kan mer. Kommunikation människor emellan är inte begränsad till bygrannarna, utan vi kan hålla kontakt med personer överallt i världen. Vi kan handla över gränserna, och ska vi köpa en udda bok är vi inte hänvisad till en liten handlare i centrum, utan kan beställa via Internet till ett pris som är oslagbart.

Ett kapitel handlar om döden.

"Nu har jag tagit reda på en del, sen sist, om hur kropparna behandlas efter döden. Inte särskilt värdigt i sanningens namn." (sid. 86)

Trams. Som begravningsentreprenör har jag större insikt i hur döda kroppar hanteras än de flesta. Ovärdigt är det sista jag skulle vilja benämna hanteringen. Tvärtom vinnlägger sig alla som har med de döda att göra om att på ett så värdigt sätt som omständigheterna tillåter hantera dem.

"Kistorna är numrerade och ibland kan det bli problem med vem som ligger i vilken." (sid. 87)

Det är helt enkelt inte sant. Kistor är alltid märkta med namn och personnummer. Ofta på flera platser på kistan. Där jag är verksam har en kista vanligtvis tre namnmärkningar i huvudändan: en på locket, en på bottendelen och ytterligare en på locket med detaljerad information om begravningsförfarande. Vid begravningsceremonin är dessutom ofta den dödas namn och födesel- och dödselår angett i fotändan av kistan. Att kistorna skulle vara numrerade har jag aldrig någonsin varit med om.

Men Lindgren skriver bra. Språkbehandlingen är utmärkt och lättillgänglig. Boken är mycket lättläst; kanske anar man en subtil humor genom hela boken. Kanske är inte ilskan så genuin som den förefaller. Det är min förhoppning i alla fall.