Bokrecension: Det gamla riket | Vilhelm Moberg

Det gamla riket är en roman av Vilhelm Moberg (1898–1973). Boken utkom första gången 1953. Jag har läst en upplaga från 1973.

* * *

Som bekant var Vilhelm Moberg, i dag väl mest känd för sitt fantastiska Utvandrarepos, en engagerad samhällskritiker. Det är han även i den satiriska roman som han gav namnet Det gamla riket, med en nickning åt Strindbergs Det nya riket (1882). 

I satirens, ironins och humorns tecken kan Moberg hänsynslöst gissla allehanda samhällsföreteelser, och främst slå mot de rättsskandaler han själv var med och åstadkom: Haijbyaffären och Kejneaffären, vars underlag än i dag framstår som dunkla. 

I Det gamla riket reser den småländske tingsnotarien Urban Secretessius i studiesyfte till det sydeuropeiska landet Idyllien, som i romanen fungerar som skrattspegel för det svenska samhället. Secretessius blir knappast en hjälte i läsarens ögon: han är självgod, hycklande, och utan ett uns av kritik märks hos honom visavi etablissemanget i Idyllien. Han är den perfekte karikatyren av en ämbetsman, lojal enbart mot det system han är satt att tjäna.

Idyllien är å andra sidan den perfekta karikatyren av en genombyråkratiserad stat. Den är så effektiviserad att ett effektivt liv nästan omöjliggjorts, om man nu får med ämbetsverken att göra. Som exempel kan nämnas hur det går till när Secretessius önskar besöka chefen för Riksbyrån för Brottsligheten. 

För att åstadkomma detta behöver han ett identitetsbevis från Riksståthållarämbetet, för att på Identifieringsbyrån kunna få ett intyg som krävs för att på Blankettbyrån få en blankett som behövs för att på Formulärbyrån kunna ansöka om ett formulär där han ansöker om att få träffa den önskade personen. — För Secretessius löser det sig när den högt aktade jurist han bor hos under sin vistelse får veta om hans önskan och genom ett telefonsamtal ombesörjer mötet.

Vilhelm Moberg kan inte ha gillat byråkrati. Inte heller det hyckleri som kan rymmas också inom en byråkrati.

* * *

Men byråkratin är enbart en av måltavlorna i romanen. 

En annan är hur hela statsapparaten skapat ett nät av lagar och sekretess för att hålla kung Alexander XVI:s många homosexuella äventyr hemliga. Komme de ut, befarar man, hade hela folket i sin kärlek till konungen efterliknat honom i detta och så hade hela landet riskerat att gå under på grund av uteblivna födslar.

För att inte dessa känsliga uppgifter om kungen ska spridas till allmänheten, är utpressning inte illegalt: hade sådana brott beivrats hade ju hemligheten kunnat bli publik. I stället kan utpressare uthämta arvode, och i särskilda fall förmås att fara utomlands eller avhysas till mentalsjukhus. Det är som synes Haijbyaffären som spökar här.

* * *

Vilhelm Moberg förklär sina agerande i pseudonymer som sällan är alldeles lätta att se igenom såhär ett sjuttiotal år senare. Spelplanen i rikets styrelse har ändrats om många gånger sedan det som Moberg driver med utspelade sig. Men åtminstone tidningar som Nattens Nyheter och Kvällskvisten är förhållandevis genomskinliga. Vem den åldrige kung Alexander XVI syftar på behöver man inte heller vara särskilt osäker om.

Men hur står sig då romanen som litteratur? 

— Jo, emellanåt är den onekligen lustig. Och att den måste svidit illa när den utgavs är lätt att förstå. Synen på homosexualitet kan förstås problematiseras. Vad som egentligen låg bakom skandalerna med Haijby- och Kejne-affärerna är inte klarlagt än i dag.

Men kritiken mot den genombyråkratiserade staten som likväl dignar av genvägar för den med kontakter förblir ett varningsrop att ta på allvar, även när man är långt ifrån det problem som uppstått i Idyllien: byråerna saknar ämbetsmän, för det föds för få medborgare i landet. 

Också rationaliseringsivern får sina törnar. Chefen för Ämbetsverket för utredning av myndigheternas utredningar förklarar:

"Det är vår strävan att förenkla och rationalisera som kräver så mycket folk och som åsamkar oss en sådan växande arbetsbörda, att vår arbetsdugliga personal dagligen minskas."

Och de två idéer som det sedan länge makthavande partiet i Idyllien vilar på klingar väl inte alltför obekant för polemiskt inriktade debattörer:

"1. Partiet skall komma till makten.
2. Partiet skall hålla sig kvar vid makten."

* * *

Nog är Det gamla riket fast bunden vid sin tillkomsttid. Men verket är fortfarande intressant som utopi-dystopi och naturligtvis som ett stycke litteraturhistoria. Vi får konstatera att Vilhelm Mobergs vredgade satir icke torde varit behaglig att drabbas av.
– – –
Vilhelm Moberg, Det gamla riket. Göteborg: Författarförlaget, 1973. 168 sidor.