Bokrecension: Också jag har varit Alfred Vestlund | Daniel Möller (red.)

Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf är sammanställd av litteraturvetaren Daniel Möller och försedd med en inledning av Magnus Halldin. Boken utgavs 2016.

* * *

Jag vill hävda att Gunnar Ekelöf är en av de absolut främsta diktarna på svenskt tungomål. Hans texter rymmer så mycket känsla, med rötter ner i sagor, i myter, i livsproblem av olika slag. De är vida nog att försänka sig i, att vistas i. Och så språket! — Lekfullt, allvarligt, precist.

Redan i sin samtid blev Ekelöf berömd för sin konst. Det gjorde också att han ofta intervjuades eller ombads svara på olika frågor. Nästan samtliga dessa intervjuer och enkätsvar har samlats i Gunnar Ekelöf-sällskapets utmärkta bok Också jag har varit Alfred Vestlund, som med fördel kan fungera både som en ekelöfsk kommentar till de egna verken och den egna verksamheten som diktare, och som ett sätt att komma lite närmare den komplexa, stillsamma, skygga person som Gunnar Ekelöf förefaller ha varit.

För det ligger något skyggt över Ekelöfs framträdande. Skyggt, men resonerande, djupt. Har man hört Ekelöfs röst i de olika klipp som finns tillgängliga är det inte svårt att höra honom långsamt lägga ut texten utifrån de intervjuandes frågor; stundom vändande på frågorna, inte skyggande för paradoxer.

Ett av de drag som framkommer i flera intervjuer är Ekelöfs kärlek till musiken. Vid ett tillfälle beskrivs hur Ekelöf rentav dansar, en bild som naglar sig fast hos läsaren. Matts Rying skriver: 

"jag minns honom fågellik bölja över golvet, de ånga armarna flaxade värdigt i manuettrytm, en säregen och uppspelt balett med måndöd vinternatt utanför fönstret."

Ett annat drag är det inslag av rastlöshet som vilar över skalden. Han kände sig nog aldrig riktigt hemma i Sverige. Han är liksom ständigt på väg: gärna till det honom så närstående Frankrike, eller till Grekland, det senare i ett sammanhang kallat ”modern”. 

I dessa länder erfar han en annan stämning. Hans avoga inställning till Sverige synes åtminstone i någon utsträckning bero på en obehagskänsla inför ett teknokratiskt, byråkratiskt, genomreglerat samhälle, ja, han har ju myntat ordet ”folkhemskt” som är talande nog. Han värnar ett slags utanförskap och säger i samband med att han i Sverige talar om att vistas i Frankrike: ”Jag vill vara utlänning, och det är jag inte tillräckligt här. Jag vill vara turist.”

* * *

Särskilt intressant är det givetvis att läsa Ekelöfs egna kommentarer till sina diktverk: vad han själv uttolkar som deras grund, och vad han önskar säga med dem. Därtill: varur de kommer, vad deras bakgrund är. Så blir till exempel ett kapell som beskrivs i en dikt förklarat som ett faktiskt kapell, som Ekelöf besökt, utanför Mykene.

Vi får också veta något om hur Ekelöf rent praktiskt arbetar med sina dikter. Oftast förefaller det vara ett slags hantverksarbete, där Ekelöf arbetar och arbetar om sina manuskript. Stoff kan han ta ifrån miljön han vistas i, hemma eller utomlands. Drömmar är en annan källa till poesin. 

Ibland kan dock en omedelbarhet komma över honom, där endast ytterst lite ändras i de färdiga dikterna efter att de skrivits ner. Det ständiga arbetet kan också konkretiseras i hur dikter som en gång publicerats i tidskriftsform i en senare bokform har omarbetats.

* * *

Gunnar Ekelöf framstår i intervjusvaren som en människa som i sig själv är enkel, men aldrig grund. Åter och återigen återkommer han till hur han uppskattar sydländsk medmänsklighet, hövlighet, vänlighet. Det vilar en självklar ödmjukhet över honom, som inte skyggar för att gå in på högkulturella spörsmål, där han likväl är hemma som i sitt eget vardagsrum. Författarreferenserna passerar, och vi kan vara säkra på att Ekelöf vet vad han talar om när han utlåter sig.

Nog kräver Också jag har varit Alfred Vestlund ett visst Ekelöf-intresse. Men för den som har ett sådant bidrar samlingen till utökad bekantskap med skalden vars dikter, drygt femtio år efter hans död, ännu i allra högsta grad förmår skaka och beröra – och ofta får läsaren att bekräftande tänka: "ja, just så!" inför någon förlösande formulering.*
– – –
Daniel Möller (red.), Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf. Inledning av Magnus Halldin. Stockholm: Gunnar Ekelöf-sällskapet, 2016.