onsdag 30 december 2015

Bokrecension: Den store Gargantuas förskräckliga leverne | François Rabelais

François Rabelais
Den store Gargantuas förskräckliga leverne (fr. La vie très horrifique du grand Gargantua père de Pantagruel) är skriven av François Rabelais (omkr. 1494-1553) och utgavs första gången 1534.

Jag har läst boken i en klassisk översättning av Holger Petersen Dyggve (1880-1954) och med ett förord av Harry Järv (1921-2009). Upplagan jag tagit del av utgavs av Bra Klassiker 1983.

* * *

François Rabelais var omväxlande eller parallellt författare, munk, läkare och präst under den gryende franska renässansen. Ur hans penna flöt på lediga stunder den ytterst besynnerliga bokserien om jättarna Gargantua och Pantagruel. Själv skriver Rabelais i sitt förord att han enbart skrivit på texterna samtidigt som han åt.

Kronologiskt utspelar sig Den store Gargantuas förskräckliga leverne först i bokserien. Det var dock den andra i ordningen som Rabelais skrev.

Av översättarens förord att döma är Rabelais sällsynt svåröversatt på grund av de många ordlekarna. Därför måste varje översättning med nödvändighet på ett synnerligt vis bli en tolkning. Jag bedömer, utan att vara bekant med originalet, att Holger Petersen Dyggve dock låter den svenskspråkige läsaren få en god förståelse av verket, inte minst genom de många förklarande noterna som bifogats texten, och som tidvis föranleder ett ivrigt bläddrande.

* * *

Huvudspåret i handlingen är alls inte svårt att följa.

Den store Gargantuas förskräckliga leverne berättar om jätten och konungasonen Gargantuas liv, inte minst under det krig som drabbar hans faders rike, när en grannkung anfaller. Gargantua är vid det laget en bildad man, efter att hans far sett till att han kommit ifrån skolastikernas undervisning och istället fått en allsidig, lustbetonad humanistisk utbildning varvat med fysisk träning.

Ytterligare en betydande gestalt i berättelsen är munken broder Johan Kötthackaren, som har en alldeles särskild begåvning vad gäller att slå ihjäl folk. Broder Roger får för framstående bedrifter i fält sig omsider skänkt förmånen av kungen att grunda ett eget kloster, som skildras i boken med viss utförlighet, och som äger sitt särskilda intresse.

Klostret kallas Thélème och liknar inga andra kloster. Dess enda regel är:
"Gör vad du vill."
Uppmaningen är i Thélème, nota bene, ett frihetsrop, inte ett visum för att ge sig in i lastbarhet. För övrigt kan ett eko av klosterregeln noteras i Aleister Crowleys ockulta Book of the Law långt senare.

Nåväl, i klostret lever vackra, värdiga män och kvinnor. Bedjande och dylikt märks föga av i beskrivningarna, men ett utförligt bibliotek skildras ingående, och än mer ingående sätts läsaren in i damernas och herrarnas klädsel och själva det påkostade klostrets utseende.

Mest liknar väl Thélème ett slags epikuréiskt paradis: avskilt, värdigt och tillägnat vänskap och humanism.

* * *

Hela Den store Gargantuas förskräckliga leverne framstår som en mustig skröna kryddad med den mest förbluffande mängd överdrifter, grovheter och vulgariteter, men också rikligen försedd med lärda referenser till antika händelser, myter och författare.

Således ryms både en beskrivning av hur man bäst torkar sig i baken – för den som undrar: med "en väl dunig gåsunge, förutsatt att man håller dess huvud mellan sina ben" – likaväl som långa litteraturhänvisningar till redan då ettusenfemhundra år gamla auktoriteter i diverse ämnen.

* * *

Det har naturligtvis gjorts försök att tolka denna historia. Det besitter jag knappast kunskap att göra, åtminstone inte vad gäller hänvisningar till med författaren samtida gestalter. Jag får lov att stanna och bara häpna över detta konglomerat av historieberättande, dryckenskap, skatologi, latinska böner, våld och uppfostringsråd. Och möjligen notera den kritik mot munkväsendet som förekommer, ehuru någon kritik mot kristendomen som sådan icke är explicit tillstädes.

Kanske är det just genom sitt bisarra innehåll som verket faktiskt fortfarande lever, fastän vi kanske inte gapskrattar åt grovheterna på samma sätt som man möjligen gjorde i förfluten tid.

Den store Gargantuas leverne är helt enkelt så knepig ur en modern läsares perspektiv att den blir underhållande inte minst just på grund av sin besynnerlighet. Det är helt enkelt fråga om en bok som osar både av avträdets utdunstningar och bibliotekets tjocka böcker; det är grovkornigheter blandade med djup lärdom.
– – –
Den store Gargantuas förskräckliga leverne (fr. La vie très horrifique du grand Gargantua père de Pantagruel), François Rabelais. Övers. Holger Petersen Dyggve, med ett förord av Harry Järv. Bra Klassiker 1983. 290 sid.

0 kommentarer: