The Serial Killer Files: The Who, What, Where, and Why of the World's Most Terrifying Murderers är skriven av Harold Schechter.
Jag vet inte vad det är eller varför det är så: men seriemördare fascinerar. Det är inte fråga om folk som på fyllan råkar slå ihjäl nån, eller en gangster som skjuter ihjäl en fiende. Det här är psykopater som metodiskt (mer eller mindre) och med full avsikt att döda genomför mord, flera mord, rentav mängder av mord – inte sällan på uppseendeväckande sätt – för att de får någon form av tillfredsställelse av själva dödandet.
The Serial Killer Files är en rejäl bok. Fenomenet seriemord behandlas ur mängder av olika perspektiv: definitioner, varningssignaler, seriemord genom historien, biografier, seriemord och sex, orsker till varför seriemördare är seriemördare, mordmetoder, seriemord i kulturen och så vidare. Många olika seriemördare behandlas i boken, men eftersom de olika personerna återkommer i olika sektioner blir namnen bekanta.
Här finns Lydia Sherman (giftmörderska), Albert Fish (barnamördare, kannibal), John Wayne Gacy (strypmördare), Belle Gunness (styckmörderska) Ted Bundy, Charlie Manson, Zodiak – vars identitet man hittills inte kommit fram till – och många fler representerade. Läsaren får veta hur mord gått till, hur mördarna (eventuellt) tagits fast, deras bakgrund och mer sånt.
Kanhända upplevs den här typen av böcker som sensationalistiska, lite sjuka. Kanske är de det. Men det sätter läsaren i kontakt med något radikalt annorlunda från vardagslivet, det radikalt avvikande. Man kommer nära dessa maskiner av kött och blod, dessa rovdjur med skjutvapen, snaror och knivar som klor. Och det är hursomhelst intressant. De är människor: därför är de intressanta.
Boken har ett bra språkbruk. Dispositionen fungerar väl; och boken kan säkert användas som referensbok, om man söker information om något särskilt i genren; exempelvis profilering eller seriemordets historia.
torsdag 27 november 2008
tisdag 25 november 2008
Bokrecension: No Tears for Queers
No Tears for Queers: Ett reportage om män, bögar och hatbrott är skriven av Johan Hilton.
I boken tas tre olika hatbrott med dödlig utgång upp. Det handlar om Matthew Shepard som mördas på en öde plats utanför Laramie i Wyoming, USA. Det handlar om Johan Pettersson som mördas i Katrineholm och dumpas i en brunn. Och det handlar om Josef Ben Meddour som mördas i Keillers park i Göteborg. Men boken är också ett porträtt av dem som förmår att ta en annan människas liv med anledning av hennes sexuella orientering, och den kultur de finns i.
Jag äcklas när jag läser No Tears for Queers. Själv homosexuell har jag inte upplevt några negativa yttringar av hat från någon omkring mig. Men tydligen finns de här elementen: de som på grund av... något (vad? skadad manlighet? reaktionära uppfattningar? religion? dumhet?) hatar så mycket att de dödar personer som avviker från en sexuell norm. Det är obegripligt.
No Tears for Queers är välskriven. Rekonstruktioner av händelseförlopp som ligger skönlitteraturen nära blandas med protokoll från rättegångar och intervjuer. Det är en genomarbetad bok. Och en till ämnet mycket angelägen bok. Även om jag tror och måste tro, att det uppväxande släktet i vår kultursfär har en mycket mer accepterande inställning till HBT-personer, än de trasiga människospillror som dödade Shepard, Pettersson och Ben Meddour. Förhoppningsvis är en stagnerad normkultur där det inte finns plats för homosexuella något som snart hör det förflutna till. Det är vad jag tror.
I boken tas tre olika hatbrott med dödlig utgång upp. Det handlar om Matthew Shepard som mördas på en öde plats utanför Laramie i Wyoming, USA. Det handlar om Johan Pettersson som mördas i Katrineholm och dumpas i en brunn. Och det handlar om Josef Ben Meddour som mördas i Keillers park i Göteborg. Men boken är också ett porträtt av dem som förmår att ta en annan människas liv med anledning av hennes sexuella orientering, och den kultur de finns i.
Jag äcklas när jag läser No Tears for Queers. Själv homosexuell har jag inte upplevt några negativa yttringar av hat från någon omkring mig. Men tydligen finns de här elementen: de som på grund av... något (vad? skadad manlighet? reaktionära uppfattningar? religion? dumhet?) hatar så mycket att de dödar personer som avviker från en sexuell norm. Det är obegripligt.
No Tears for Queers är välskriven. Rekonstruktioner av händelseförlopp som ligger skönlitteraturen nära blandas med protokoll från rättegångar och intervjuer. Det är en genomarbetad bok. Och en till ämnet mycket angelägen bok. Även om jag tror och måste tro, att det uppväxande släktet i vår kultursfär har en mycket mer accepterande inställning till HBT-personer, än de trasiga människospillror som dödade Shepard, Pettersson och Ben Meddour. Förhoppningsvis är en stagnerad normkultur där det inte finns plats för homosexuella något som snart hör det förflutna till. Det är vad jag tror.
Bokrecension: Vad är konst
Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor är skriven av Ernst Billgren.
Boken består av 117 frågor, ett kort svar till varje och ett längre, och berör olika aspekter av konst och konstnären. Mycket av det som skrivs går också att applicera på den typ av konstnärsskap som författande är.
Det är inspirerande att ta del av Billgrens välskrivna texter. Han hyllar förmågan att göra något som man framförallt själv tycker är bra, och att endast lyssna på kritik om den är uppbygglig och ducka för åsikter och nedbrytande kommentarer.
Vad är konst är en utmärkt skrift. Jag vill gärna läsa den igen. Det är den typen av bok som man gärna läser med överstrykningspenna i närheten; det finns gott om bra formuleringar och stycken som ger särskilda insikter.
Boken består av 117 frågor, ett kort svar till varje och ett längre, och berör olika aspekter av konst och konstnären. Mycket av det som skrivs går också att applicera på den typ av konstnärsskap som författande är.
Det är inspirerande att ta del av Billgrens välskrivna texter. Han hyllar förmågan att göra något som man framförallt själv tycker är bra, och att endast lyssna på kritik om den är uppbygglig och ducka för åsikter och nedbrytande kommentarer.
"Självkritik är en drog man ska ta i mycket små doser." (fråga 13)Billgren uppmanar oss att gå sin egen väg, kanske. Att hitta målet på sitt eget sätt, kanske. Att det inte finns några självklarheter, kanske. Att inte känna prestationsångest –
"...viljan att göra någonting bra kan liknas vid självcensur." (fråga 2),skriver han. Billgren menar att man gärna får ha en poäng med det man gör när man gör det, men att budskapet inte behöver vara självklart i det färdiga konstverket. Han liknar ett konstverk med en poäng i en vits: kul första gången man hör det, sedan allt mindre roligt.
Vad är konst är en utmärkt skrift. Jag vill gärna läsa den igen. Det är den typen av bok som man gärna läser med överstrykningspenna i närheten; det finns gott om bra formuleringar och stycken som ger särskilda insikter.
torsdag 20 november 2008
Texterna är våra vänner
I skrivandet är vi fria. I skrivandet exkluderar vi det oönskade, skapar det önskade: konstruerar en verklighet. – Vi slår upp vyer, river ner betong. Vi är fria att beskriva fotografiskt eller att måla konstnärligt. Vi är fria att fuska utan samvetsförebråelser. Texterna är våra vänner.
onsdag 19 november 2008
Bokrecension: Att älska som en porrstjärna
Att älska som en porrstjärna: En sedelärande berättelse är skriven av Jenna Jameson och Neil Strauss.
Detta är en tegelsten. Runt 600 sidor om porraktrisen Jenna Jamesons liv. Och det är intressant. Inte bara för att boken är fri från torr moralism, utan för att Jameson levt ett liv som är intressant. Läsaren får följa hennes stegvisa inträde i porrbranschen, där hon steg för steg klättrar mot stjärnorna. Man får följa hennes privatliv: män och kvinnor hon slagit följe med, tragedier hon varit med om, knark, uppbrott, återföreningar. Och boken är mycket välskriven. Texten är direkt och klar och förmedlar det Jameson har att säga på ett utmärkt sätt.
Boken är uppbyggd av berättande partier, utdrag ur Jamesons dagbok och återgivna intervjuer. Den är rikt illustrerad, även om jag saknar förklarande bildtexter emellanåt. Likaså blir de tecknade komiska inslag som finns här och var i boken svårlästa i vilket fall i pocketversionen, eftersom texten blir mycket liten.
Läs boken om du vill ta del av en välskriven berättelse och om du vill få en inblick i ett yrke som man sällan hör nåt annat än överspända negativa omdömen om.
Detta är en tegelsten. Runt 600 sidor om porraktrisen Jenna Jamesons liv. Och det är intressant. Inte bara för att boken är fri från torr moralism, utan för att Jameson levt ett liv som är intressant. Läsaren får följa hennes stegvisa inträde i porrbranschen, där hon steg för steg klättrar mot stjärnorna. Man får följa hennes privatliv: män och kvinnor hon slagit följe med, tragedier hon varit med om, knark, uppbrott, återföreningar. Och boken är mycket välskriven. Texten är direkt och klar och förmedlar det Jameson har att säga på ett utmärkt sätt.
Boken är uppbyggd av berättande partier, utdrag ur Jamesons dagbok och återgivna intervjuer. Den är rikt illustrerad, även om jag saknar förklarande bildtexter emellanåt. Likaså blir de tecknade komiska inslag som finns här och var i boken svårlästa i vilket fall i pocketversionen, eftersom texten blir mycket liten.
Läs boken om du vill ta del av en välskriven berättelse och om du vill få en inblick i ett yrke som man sällan hör nåt annat än överspända negativa omdömen om.
tisdag 18 november 2008
Pocketfodral
Jag har sett dem förut. Men jag har tyckt att pocketböcker ska se slitna ut. Det ska synas att de är lästa. Ryggarna ska vara vikna, sidorna fulla av uppvikta hundöron. Men så var jag på Wettergrens i Borås och hittade ett stilfullt pocketfodral. Jag köpte det. Det kostade 79 kronor. Och det är estetiskt! Själva fodralet är i nåt som i alla fall liknar läder, ett gummiband håller boken stängd när man inte läser, och ett bokmärkesband finns däri. Det är snyggt och praktiskt.På bilden har jag lagt in Jenna Jamesons memoarbok Att älska som en porrstjärna i fodralet.
fredag 14 november 2008
Bokrecension: An Undertaker's Diary
An Undertaker's Diary: Graphic Accounts of Death Written by an ex-Undertaker är skriven av Paul R. Seymour.
Naturligtvis tycker jag det är underhållande med en sån här bok. Jag jobbar som begravningsentreprenör, och att ta del av en kollegas erfarenheter ger en del känslor av igenkännande.
Seymour jobbade som begravningsentreprenör i åtta år. Han började redan när han var sexton år. Några av sina mer märkliga uppdrag antecknade han. Det är dessa anteckningar som han låtit publicera, med smärre ändringar för att undvika att någon ska känna igen sig. Han berättar om kvinnan som vägrat inse att maken var död, och därför fortsatt leva som om han också levt – i närmare en månad. Med betydande larvutveckling som följd. Han berättar om olycksfall, självmord och andra udda upplevelser han tagit del av. Boken innehåller även kraftigt maskerade bilder av vad som förefaller vara människor som dött under olika omständigheter. Det är svårt att säga. Så maskerade är de. Men de visar ändå under vilka otrevliga omständigheter som en del människor dör.
Redan i inledningen upplyser han om att språket inte alltid är korrekt. Och det vettefan om jag nånsin läst en märkligare bok, rent typografiskt och språkbehandlingsmässigt. Ett exempel:
Naturligtvis tycker jag det är underhållande med en sån här bok. Jag jobbar som begravningsentreprenör, och att ta del av en kollegas erfarenheter ger en del känslor av igenkännande.
Seymour jobbade som begravningsentreprenör i åtta år. Han började redan när han var sexton år. Några av sina mer märkliga uppdrag antecknade han. Det är dessa anteckningar som han låtit publicera, med smärre ändringar för att undvika att någon ska känna igen sig. Han berättar om kvinnan som vägrat inse att maken var död, och därför fortsatt leva som om han också levt – i närmare en månad. Med betydande larvutveckling som följd. Han berättar om olycksfall, självmord och andra udda upplevelser han tagit del av. Boken innehåller även kraftigt maskerade bilder av vad som förefaller vara människor som dött under olika omständigheter. Det är svårt att säga. Så maskerade är de. Men de visar ändå under vilka otrevliga omständigheter som en del människor dör.
Redan i inledningen upplyser han om att språket inte alltid är korrekt. Och det vettefan om jag nånsin läst en märkligare bok, rent typografiskt och språkbehandlingsmässigt. Ett exempel:
"My two companions finally arrived
'#@%&ing Hell'
'What a mess!'
'You don't REALLY expect us to
Climb up there and pries that lot off the ceiling do you?'
'We're undertakers not archaeologists!'" (sid. 32)
'#@%&ing Hell'
'What a mess!'
'You don't REALLY expect us to
Climb up there and pries that lot off the ceiling do you?'
'We're undertakers not archaeologists!'" (sid. 32)
Och så håller det på. Men effekten blir till sist nästan poetisk. Så har Seymour tydligen gett ut två böcker med dikter också...
Till den som vill lära sig vad som kan ingå i en begravningsentreprenörs fältsysslor rekommenderas boken varmt.
Till den som vill lära sig vad som kan ingå i en begravningsentreprenörs fältsysslor rekommenderas boken varmt.
tisdag 11 november 2008
LibraryThing
Jag har hittat till librarything.com. Det är en lysande sida för oss som gillar böcker.
Det är lätt att registrera sina egna böcker på sitt konto och på så vis få ett överskådligt index över det egna biblioteket. Man kan inne på siten enkelt söka efter olika böcker i mängder av databaser, som till exempel amazon.com och LIBRIS. Det räcker att söka på ISBN-nummer, så kommer resultatet upp – sen är det bara att klicka på bokens titel, så förs boken in i ditt eget register.
Med utgångspunkt i de böcker man registrerat, kan man sedan få mängder av rekommendationer på böcker man kan tänkas uppskatta. Och det är ingen liten lista med rekommendationer. Jag har hittills registrerat 240 böcker, och rekommenderas 931 volymer. Man kan vid varje enskild rekommenderad bok klicka för att se vilka eller vilken bok ur det egna biblioteket som tipset baseras på. Ju fler böcker som tipset baseras på, desto högre upp i rekommendationslistan hamnar tipset. Verkar det som.
Det är kostnadsfritt att registrera upp till 200 böcker. Vill man ha med fler böcker, så kostar det pengar. Själv registrerade jag mitt konto i ett år för tio dollar. Det är det värt.
Här finns de böcker jag lagt in.
Det är lätt att registrera sina egna böcker på sitt konto och på så vis få ett överskådligt index över det egna biblioteket. Man kan inne på siten enkelt söka efter olika böcker i mängder av databaser, som till exempel amazon.com och LIBRIS. Det räcker att söka på ISBN-nummer, så kommer resultatet upp – sen är det bara att klicka på bokens titel, så förs boken in i ditt eget register.
Med utgångspunkt i de böcker man registrerat, kan man sedan få mängder av rekommendationer på böcker man kan tänkas uppskatta. Och det är ingen liten lista med rekommendationer. Jag har hittills registrerat 240 böcker, och rekommenderas 931 volymer. Man kan vid varje enskild rekommenderad bok klicka för att se vilka eller vilken bok ur det egna biblioteket som tipset baseras på. Ju fler böcker som tipset baseras på, desto högre upp i rekommendationslistan hamnar tipset. Verkar det som.
Det är kostnadsfritt att registrera upp till 200 böcker. Vill man ha med fler böcker, så kostar det pengar. Själv registrerade jag mitt konto i ett år för tio dollar. Det är det värt.
Här finns de böcker jag lagt in.
söndag 9 november 2008
onsdag 5 november 2008
Bokrecension: Kött på flykt
Kött på flykt: Reportage, essäer, utbrott är skriven av Magnus Linton.
Boken består, precis som titeln föreslår, av en mängd korta och något längre än korta texter i olika ämnen, som författaren publicerat i olika media tidigare. Språket är abstrakt och akademiskt. Meningarna är långa och blir otympliga att läsa. Men det är absolut inte fråga om en slarvig språkhantering. Lintons språkhantering ligger bara på en överambitiös nivå.
Störst behållning hade jag av essän "Dödens mening", som är skarpt antireligiös. Linton kritiserar där vad han uppfattar som en kristen andlighet i landets kulturetablissemang. Författaren förklarar att han menar att även humanismen i grunden är består i en kristen mentalitet. Med avstamp i Michel Onfrays Handbok för ateister diskuterar han sedan hur även moderna ateister så snart det blir fråga om moraliska ställningstaganden baserar denna etik på judisk-kristet tankegods.
Frågan om kristendomens relevans avfärdar Linton som redan avklarad, men skriver med anledning av Onfray:
Boken kan säkert ge lite idéer. En del fast faktamaterial finns i den. Jag hade hellre sett artiklar som var än mer konkreta, och mindre abstrakt teoretiserande på invant postmodernt sätt.
Boken består, precis som titeln föreslår, av en mängd korta och något längre än korta texter i olika ämnen, som författaren publicerat i olika media tidigare. Språket är abstrakt och akademiskt. Meningarna är långa och blir otympliga att läsa. Men det är absolut inte fråga om en slarvig språkhantering. Lintons språkhantering ligger bara på en överambitiös nivå.
Störst behållning hade jag av essän "Dödens mening", som är skarpt antireligiös. Linton kritiserar där vad han uppfattar som en kristen andlighet i landets kulturetablissemang. Författaren förklarar att han menar att även humanismen i grunden är består i en kristen mentalitet. Med avstamp i Michel Onfrays Handbok för ateister diskuterar han sedan hur även moderna ateister så snart det blir fråga om moraliska ställningstaganden baserar denna etik på judisk-kristet tankegods.
Frågan om kristendomens relevans avfärdar Linton som redan avklarad, men skriver med anledning av Onfray:
"Jag håller förvisso med om att det inte finns nåt som helst skäl att ta en präst på större allvar än en astrolog, och visst störs man av hur den ene, utan några som helst skäl, respekteras i samhället medan den andre förlöjligas. Men det är en för lätt vunnen diskussion. Dessutom uttjatad." (sid. 110)Linton önskar dock att Onfray ytterligare utrett frågan om en icke-kristen etik,
"den radikala världslighet som blir kvar i ett samhälle där människor orkar acceptera döden i stället för att jag bort den med sagor..." (sid. 111)Överlag är Lintons bok gränsöverskridande gentemot den värld som nyss var. Han tar ofta hjälp av feminism och queerteori, ifrågasätter nyliberalism och globalisering, stöder de svaga i samhället, kritiserar de starka. Så vad uppfattningar Linton än har, så är de inte konservativa.
Boken kan säkert ge lite idéer. En del fast faktamaterial finns i den. Jag hade hellre sett artiklar som var än mer konkreta, och mindre abstrakt teoretiserande på invant postmodernt sätt.
fredag 31 oktober 2008
Ännu mer om Moleskine
En läsvärd artikel – "Cultural Fetish Objects Observed: Moleskine Notebooks" – här. Jag är tudelad: använda, eller inte använda... de är så djävla läckra, men också dyra... och det känns inte så lite pretentiöst att vara Moleskinebrukare...
måndag 27 oktober 2008
Bokrecension: Blodröd måne
Blodröd måne är skriven av James Ellroy. Boken är del ett i trilogin "L. A. Noir".
Blodröd måne är en utmärkt mörk och kall kriminalroman. Lloyd Hopkins är den notoriskt otrogne polisen med genialisk förmåga att lösa brott. I Blodröd måne ställs han inför en seriemördare som tar livet av kvinnor i Los Angeles. Steg för steg nystar han upp fallet och finner samband och sammanhang, och boken drivs kraftigt framåt mot upplösningen, då mördaren och Hopkins ställs ansikte mot ansikte.
James Ellroy skriver en hårdkokt och direkt prosa som är starkt tilltalande. Här finns inte mycket utsirningar i språket. Det är sakligt och aldrig utdraget. Det är så som jag vill att en roman ska vara skriven. Jag läser sällan kriminalromaner. Men Blodröd måne ger mersmak, åtminstone i sådan mån att jag vill läsa del två och tre i trilogin.
Så visst rekommenderar jag det här verket – om man nu uppskattar den icke-hukande typ av bok som detta är.
Blodröd måne är en utmärkt mörk och kall kriminalroman. Lloyd Hopkins är den notoriskt otrogne polisen med genialisk förmåga att lösa brott. I Blodröd måne ställs han inför en seriemördare som tar livet av kvinnor i Los Angeles. Steg för steg nystar han upp fallet och finner samband och sammanhang, och boken drivs kraftigt framåt mot upplösningen, då mördaren och Hopkins ställs ansikte mot ansikte.
James Ellroy skriver en hårdkokt och direkt prosa som är starkt tilltalande. Här finns inte mycket utsirningar i språket. Det är sakligt och aldrig utdraget. Det är så som jag vill att en roman ska vara skriven. Jag läser sällan kriminalromaner. Men Blodröd måne ger mersmak, åtminstone i sådan mån att jag vill läsa del två och tre i trilogin.
Så visst rekommenderar jag det här verket – om man nu uppskattar den icke-hukande typ av bok som detta är.
onsdag 22 oktober 2008
Birro stänger bloggen
Marcus Birro stänger sin självutlämnande blogg. Eftersom påhoppen blivit så vassa och personliga att Birro fått nog.
torsdag 16 oktober 2008
Diktdoktorn
Skrivtips tipsar om Dagens Nyheters diktdoktor. Där kan man få ett exempel på hur man gör en dikt mer koncis, hur man kapar och behåller och rentav förstärker budskapet och intrycket.
Skriv för fan
Skriv för fan! Skriv vaddå? Skriv! Skriv slamsor
och brottstycken, skriv lösrycktheter och
halvfärdigheter. Kleta med bred pensel,
skär med skalpell... Skriv för fan, skriv,
skriv, skriv. Ljug, dramatisera, sminka,
förminska. Skriv!
och brottstycken, skriv lösrycktheter och
halvfärdigheter. Kleta med bred pensel,
skär med skalpell... Skriv för fan, skriv,
skriv, skriv. Ljug, dramatisera, sminka,
förminska. Skriv!
torsdag 9 oktober 2008
Aforistik
Jag läser The Oxford Book of Aphorisms (red. John Gross).
Aforistik tycker jag om. Aforismen är underbart koncis, den uttrycker en konkret tanke, och är ofta cynisk och oortodox, emellanåt humoristisk. Det finns inte plats för något babbel i aforismen, inte ett ord mer än nödvändigt ryms... — det är så stilistiskt, så rakt, så vasst.
Några exempel från boken (som jag inte läst ut, men som jag varmt rekommenderar):
Aforistik tycker jag om. Aforismen är underbart koncis, den uttrycker en konkret tanke, och är ofta cynisk och oortodox, emellanåt humoristisk. Det finns inte plats för något babbel i aforismen, inte ett ord mer än nödvändigt ryms... — det är så stilistiskt, så rakt, så vasst.
Några exempel från boken (som jag inte läst ut, men som jag varmt rekommenderar):
"It is far from easy to determine whether Nature has proved to man a kind parent or a merciless stepmother."
– Plinus d.ä.
"Bees are not as busy as we think they are. They just can't buzz any slower."
– Kin Hubbard
"If God were not a necessary beeing of Himself, He might almost seem to be made for the use and benefit of men."Utmärkt!
– John Tillotson
Jean-Marie Gustave Le Clézio och Proust
Jag har ingenting läst av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Jag hade aldrig hört talas om honom, innan jag checkade upp vem som vunnit på Aftonbladets hemsida. Uppenbarligen är jag inte tillräckligt påläst på nobelprisvärdig litteratur...
Men, just det – jag läser Proust. Fastän han aldrig fick priset, så får han väl ändå anses vara finlitteratur. Men fan vilket språk! Jag brukar affekterat skriva mig varm för ett koncist och tillknäppt men innehållsrikt språk. Proust är inte koncis, men språket är så bra, att han fyller ut de täta styckena ändå – och det känns helt enkelt bra att läsa.
Men, just det – jag läser Proust. Fastän han aldrig fick priset, så får han väl ändå anses vara finlitteratur. Men fan vilket språk! Jag brukar affekterat skriva mig varm för ett koncist och tillknäppt men innehållsrikt språk. Proust är inte koncis, men språket är så bra, att han fyller ut de täta styckena ändå – och det känns helt enkelt bra att läsa.
söndag 5 oktober 2008
Bokrecension: Att göra sin egen bok
Att göra sin egen bok: Redaktionella, typografiska och tekniska råd är skriven av Krister Gidlund.
Den här boken är lite lustig. Dels innehåller den bra råd om hur man kan gå till väga för att ge ut sin bok privat (gör så mycket du kan själv, och låt en bokbindare sätta ihop volymen). Men den innehåller också politiska reflexioner av författaren. Se här:
Men annars finns gott om inspiration för den som vill se sina ord inbundna. Det finns också exempel på hur man kan och hur man inte bör publicera en text rent typografiskt. Och i slutet av boken finns en ordlista över typografiska begrepp som kan vara bra att känna till.
Att göra sin egen bok har 123 sidor och säljs för 37 kronor på adlibris.se.
Den här boken är lite lustig. Dels innehåller den bra råd om hur man kan gå till väga för att ge ut sin bok privat (gör så mycket du kan själv, och låt en bokbindare sätta ihop volymen). Men den innehåller också politiska reflexioner av författaren. Se här:
"Den struntpratande men verserade middagstalaren är sålunda borgerlighetens hjälte, medan allvarligt syftande men något ohyvlat skrivande brukar stämplas som pinsamma övertramp." (sid. 26)Det är mest i bokens första del som författaren gör den här typen av uttalanden.
Men annars finns gott om inspiration för den som vill se sina ord inbundna. Det finns också exempel på hur man kan och hur man inte bör publicera en text rent typografiskt. Och i slutet av boken finns en ordlista över typografiska begrepp som kan vara bra att känna till.
Att göra sin egen bok har 123 sidor och säljs för 37 kronor på adlibris.se.
fredag 3 oktober 2008
Bokrecension: En komikers uppväxt
En komikers uppväxt är en berättelse utan hjältar. Jonas Gardell skriver här om mellanstadieeleven Juha, som inte får vara med de coola ungarna i klassen, men som också vägrar att identifiera sig med de utstötta i samma klass. Juha gör allt för att vara lustig, och så vinna de andras gillande. Men utanför skolan umgås han gärna med Jenny, stackars Jenny, som skoffas åt sidan när det inte passar. Emellanåt står han rentav ut med Thomas, killen som mobbas sönder och samman.
En komikers uppväxt är en mörk historia, som påminner om vilket djävla helvete skolgången kan vara. Genom hela boken är varje situation solkad av dyster svärta:
Boken är inte nåt man blir glad av. Men den har stora kvaliteter.
En komikers uppväxt är en mörk historia, som påminner om vilket djävla helvete skolgången kan vara. Genom hela boken är varje situation solkad av dyster svärta:
"Det är en strålande vacker måndag i början av maj. Björkarna är nyutspruckna. Sävbyholm har exploderat i ett friskt och starkt fyrverkeri av ljust gröna löv. Allt är pånyttfött. Ritva är vårallergisk." (sid. 209)Stilmässigt är boken välskriven. Kapitlen är föredömligt koncisa. Texter om Juhas barndom skrivs i romanform; inblickar i Juhas vuxenliv som komiker ges genom texter i brevform som sprängts in i boken som separata kapitel.
Boken är inte nåt man blir glad av. Men den har stora kvaliteter.
torsdag 2 oktober 2008
Kontorspolicy
Läs en bra dikt här. Lena Lidén heter författaren och "Kontorspolicy" heter texten. Första stroferna:
"Klädsel: Kom
till jobbet
klädd efter din
lön."
söndag 28 september 2008
Bokrecension: Det okända
Det okända är skriven av Clas Svahn.
Boken är indelad i en mängd kapitel, som vart och ett behandlar olika fenomen som på något vis kan kvalificera sig som ockulta eller mystiska. Det är ganska stor bredd mellan ämnena sinsemellan. Här finns spöken, ufon och kryptozoologi. Indiska reptricket finns med liksom drakar och tomtar.
Svahn, som är ordförande för Ufo-Sverige, är inte en övertygad troende på något vis, även om han inte heller är stängd för möjligheten att det finns plats för sånt i vår värld som vi inte känner till i dag. Svahn har gått längre i sin research än att läsa andras redogörelser. Han har sökt upp folk som säger sig ha sett det ena eller det andra oförklarliga och ställt frågor direkt till dem. Han har jagat i tidningsarkiv efter den första uppgiften om påstådda fenomen. Och han drar sig inte för att vara lätt raljerande. Det är det jag gillar bäst med boken: den knappt märkbara ironiska ton som ibland anas. Boken en fin bild av vad folk tror på; den blir en katalog över vad folk ger utrymme för i verkligheten.
Om man intresserar sig för ämnen som de som tas upp i boken, och vill ha nåt annat än de övertygat troendes volymer, är Clas Svahns bok nåt att ta till sig.
Boken är indelad i en mängd kapitel, som vart och ett behandlar olika fenomen som på något vis kan kvalificera sig som ockulta eller mystiska. Det är ganska stor bredd mellan ämnena sinsemellan. Här finns spöken, ufon och kryptozoologi. Indiska reptricket finns med liksom drakar och tomtar.
Svahn, som är ordförande för Ufo-Sverige, är inte en övertygad troende på något vis, även om han inte heller är stängd för möjligheten att det finns plats för sånt i vår värld som vi inte känner till i dag. Svahn har gått längre i sin research än att läsa andras redogörelser. Han har sökt upp folk som säger sig ha sett det ena eller det andra oförklarliga och ställt frågor direkt till dem. Han har jagat i tidningsarkiv efter den första uppgiften om påstådda fenomen. Och han drar sig inte för att vara lätt raljerande. Det är det jag gillar bäst med boken: den knappt märkbara ironiska ton som ibland anas. Boken en fin bild av vad folk tror på; den blir en katalog över vad folk ger utrymme för i verkligheten.
Om man intresserar sig för ämnen som de som tas upp i boken, och vill ha nåt annat än de övertygat troendes volymer, är Clas Svahns bok nåt att ta till sig.
torsdag 25 september 2008
Birro om Gud
Marcus Birro skriver utlämnande om sig själv och sitt liv på bloggen. Jag tittar in ibland och försöker läsa lite. I dag hittade jag en text om Gud som Birro skrivit när han mått dåligt. Porträttet av Gud är träffsäkert.
tisdag 23 september 2008
Olov Svedelid, vila i frid
För många år sedan skrev jag ett brev till Olov Svedelid. Jag bad om hans autograf. Jag fick hans autograf.
Olov Svedelid gav mig en av mina första stora läsupplevelser. En gång läste jag åtskilliga av hans historiska ungdomsromaner. Men jag läste också en historisk serie i två volymer, där den ena volymen hette Gyllene kedjan. Berättelsen, som utspelade sig under svensk stormaktstid och handlade om två resande i riket, grep mig. Det skrev jag till Svedelid också.
I dag vet jag inte var autografen är. Och det kan väl kvitta. Men Olov Svedelids böcker var säkert viktiga för att göra mig till den läsande person som jag är i dag: han gav mig glädje i att öppna en bok och försvinna in i världen den gav och ännu ger mig.
Vila i frid, Olov Svedelid.
Olov Svedelid gav mig en av mina första stora läsupplevelser. En gång läste jag åtskilliga av hans historiska ungdomsromaner. Men jag läste också en historisk serie i två volymer, där den ena volymen hette Gyllene kedjan. Berättelsen, som utspelade sig under svensk stormaktstid och handlade om två resande i riket, grep mig. Det skrev jag till Svedelid också.
I dag vet jag inte var autografen är. Och det kan väl kvitta. Men Olov Svedelids böcker var säkert viktiga för att göra mig till den läsande person som jag är i dag: han gav mig glädje i att öppna en bok och försvinna in i världen den gav och ännu ger mig.
Vila i frid, Olov Svedelid.
måndag 22 september 2008
Bokrecension: Laterna magika
Den senaste tiden har jag läst Ingmar Bergmans självbiografi Laterna magika. Bergman skriver utomordentligt väl, det är driv genom hela berättelsen och författaren hoppar tidsmässigt men helt okonstlat mellan olika perioder och episoder i sitt liv. Och han skriver naket. Utan att det blir sliskigt: bara ärligt. Och han drar sig inte för att skriva förintande; – som när han beskriver sina känslor för en sågande recensensent, när han möter honom i Paris:
Med särskilt intresse läser jag hans många beskrivningar av sitt förhållande till religiositet och sin egen uppväxt i ett emellanåt strikt prästhem. Han berättar om hur hans erfarenhet av att bli för djupt nedsövd med narkos gav honom en insikt.
Men framförallt är detta en berättelse på två teman: Bergman som person – hans ångest och dämoner, uppväxt och konstitution. Och Bergman och hans konst, hans yrkesutövning, hans möten med folk han skyr och folk han aktar.
I Laterna magika har Ingmar Bergman en språkbehandling som är bland det bästa jag tagit del av. Att sedan det han har att berätta är oavbrutet intressant, gör läsningen av självbiografin till en glädje.
"Där går en Dödsfiende. Han bör förintas. Nu förintar han visserligen sig själv genom sitt allt uslare skrivande, men jag ska dansa på hans grav och önskar honom många evigheter i helvetet, där han får sitta och läsa sina egna recensioner." (sid. 184)Och Bergman är inte pretentiös. Han älskar bara sitt yrke som regissör och vad teatern och filmen ger honom. Han skriver om vad han anser varit svagheter i hans konstnärskap, såväl som vad han anser lyckat.
Med särskilt intresse läser jag hans många beskrivningar av sitt förhållande till religiositet och sin egen uppväxt i ett emellanåt strikt prästhem. Han berättar om hur hans erfarenhet av att bli för djupt nedsövd med narkos gav honom en insikt.
"Operationens försvunna timmar gav ett lugnande besked: du föds utan avsikt, lever utan mening, levandet är sin egen mening. Då du dör slocknar du. Från att vara förvandlas du till ett icke-vara. En gud behöver inte nödvändigtvis dväljas bland våra allt nyckfullare atomer." (sid. 238)Inställningen till kyrkan synes inte vara särdeles positiv. Bergman beskriver sin tid på Rezidens-teatern i Österrike:
"Intriger och rävspel i en omfattning och kvalitet, som man i Sverige inte ser maken till – inte ens i kyrkliga kretsar – blev vardagsmat i den skitigaste av kantiner." (sid. 289)Det betyder inte att Bergman avfärdar allt som hör till den klassificering som kan kallas Det Okända. Det är inte självklart hur man ska förstå stycken som det nedan, som återfinns i ett sammanhang där författaren berättar om en serie missöden i samband med uppsättningar av material av Strindberg:
"Allt det här berättar jag som en lustig historia, men längst inne i mitt barnsliga sinne anser jag naturligtvis inte alls att det är en lustig historia. Spöken, dämoner och andra väsen utan namn eller hemort har omgivit mig sedan min barndom." (sid. 235)– Vidare, så är det givetvis fascinerande att läsa om när han talas vid med Charlie Chaplin och av honom får veta hur komikern kom att slå in på komikerns yrke. Och hur han träffar Greta Garbo och samarbetar med Ingrid Bergman.
Men framförallt är detta en berättelse på två teman: Bergman som person – hans ångest och dämoner, uppväxt och konstitution. Och Bergman och hans konst, hans yrkesutövning, hans möten med folk han skyr och folk han aktar.
I Laterna magika har Ingmar Bergman en språkbehandling som är bland det bästa jag tagit del av. Att sedan det han har att berätta är oavbrutet intressant, gör läsningen av självbiografin till en glädje.
söndag 14 september 2008
Bokrecension: Väggen
Väggen är skriven av Marlen Haushofer.
Det här är en mycket kompakt text. Den är inte indelad i kapitel. Och det finns inga blankrader. Hela berättelsen, som är skriven i jagform, är tänkt som en redogörelse av en kvinna som fångats i ett terrängparti, efter det att en osynlig vägg skärmat av henne från omvärlden. Det antyds att alla på andra sidan väggen dött. Kvinnan, som förblir namnlös berättelsen igenom, skapar sig en tillvaro där på ängarna, i skogen och i de stugor hon växelvis bor i. Hon blir tillgiven de djur hon sköter om och sörjer när de dör.
Men det är inte trovärdigt. Referenserna till hennes tidigare liv är mycket få. Vi får veta att hon har barn. Men sorgen för dem verkar liten, nästan obefintlig. Överhuvudtaget är kvinnan sparsam med att berätta nåt om sin egen historia. Så hon blir en karaktär utan djup. Jag känner ingen sympati med henne. Jag tycker illa om henne. – Men, kanske är det meningen att hon ska uppfattas sådan: naiv, inkrökt och bortkopplad från det liv hon nyss levt.
Idén med Väggen tycker jag är utmärkt. Men boken blir för lång, för repetitiv. Och framförallt: alldeles för kompakt, utan att vara koncis.
Det här är en mycket kompakt text. Den är inte indelad i kapitel. Och det finns inga blankrader. Hela berättelsen, som är skriven i jagform, är tänkt som en redogörelse av en kvinna som fångats i ett terrängparti, efter det att en osynlig vägg skärmat av henne från omvärlden. Det antyds att alla på andra sidan väggen dött. Kvinnan, som förblir namnlös berättelsen igenom, skapar sig en tillvaro där på ängarna, i skogen och i de stugor hon växelvis bor i. Hon blir tillgiven de djur hon sköter om och sörjer när de dör.
Men det är inte trovärdigt. Referenserna till hennes tidigare liv är mycket få. Vi får veta att hon har barn. Men sorgen för dem verkar liten, nästan obefintlig. Överhuvudtaget är kvinnan sparsam med att berätta nåt om sin egen historia. Så hon blir en karaktär utan djup. Jag känner ingen sympati med henne. Jag tycker illa om henne. – Men, kanske är det meningen att hon ska uppfattas sådan: naiv, inkrökt och bortkopplad från det liv hon nyss levt.
Idén med Väggen tycker jag är utmärkt. Men boken blir för lång, för repetitiv. Och framförallt: alldeles för kompakt, utan att vara koncis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
