Tidningsklipp: Stormigt möte på Frälsningsarmén | Nyare Blekings-Posten 1883

Tidningsklipp ur Nyare Blekings-Posten 6 mars 1883, kopierat och sammanfogat från Kungliga bibliotekets kopia i webbtjänsten Bläddra.

Den i klippet nämnda "Concert du Boulevard" var en nöjeslokal på Södra Allégatan 9 i Göteborg, som 4 februari 1883 hade övertagits av armén. Lokalen är fortfarande Frälsningsarméns, och kallas "Templet".

Notisen torde alltså skildra ett av de allra första mötena i lokalen.

* * *

* * *

Bokrecension: Uppgörelser | Karin Boye

Uppgörelser: Skisser och noveller är en novellsamling av Karin Boye (1900-1941), först utgiven 1934.

* * *

I samlingen Uppgörelser ryms fjorton noveller. Somliga av dessa läser jag märkligt oberörd, och några finner en resonansbotten djupt inom mig. Jag kan emellanåt tycka att prosan är något överlastad och beskrivningarna väl långt drivna. Men allvaret, utanförskapet och den rena kroppsligheten och naturromantiken som andas genom texten kompenserar väl för detta.

Redan samlingens första novell, "Den blinda", andas detta allvar, när det unga syskonbarnet besöker sin äldre blinda släkting, som hon tidigare vårdat. Och båda känner av ett främlingskap i världen: syskonbarnet tycker att herrskapet hon arbetar som hushållerska hos icke ser, trots att de har ögon att se med. Ett nästan kusligt samförstånd finns så i det gemensamma medvetandet om en djupare verklighetsuppfattning hos den unga och den äldre, blinda.

* * *

Ett stillsamt uppror mot konvenansen blir den vackra berättelsen "Pietet", som handlar om Gerda och hennes väninna fröken Sellman, vilken får ärva den tidigt bortgångna Gerda. Släktingarna till Gerda tycker bestämt att det är olämpligt både det ena och andra som Gerda tagit sig för i livet, inte minst att låta sitt föräldraarv gå till denna fröken Sellman! Och inte minst att hon inte tänkt något på sin sedan länge, länge döda syster, som vilar på en kyrkogård långt bort.

Men släktingarna bedrar sig. Är det någon som visat pietet, är det Gerda. Och som läsare är det uppenbart: är det någon som brister i pietet, så är det de förnumstiga, konservativa och av konvenansen bundna släktingarna.

Vill man anlägga ytterligare ett perspektiv på texten, kan det vara intressant att spekulera kring vad Gerdas och fröken Sellmans relation egentligen bestod i. Att Karin Boye själv levde med en kvinna i många år är ju bekant. Kanske anar man här, i novellen "Pietet", helt försiktigt, en ansats till att hantera en HBT-problematik?

* * *

I "Möjligheternas man" kolliderar på ett effektfullt sätt en människas ideal med den krassa verkligheten, när den åldrade professorn efter många år träffar på en genialisk studiekamrat, som dock fastnat i sina ideal och därmed aldrig kunnat anpassa sig till samhället, och därför hamnat utanför detsamma. Principerna ställs här mot livets praktikaliteter.

Jag nämner någon ytterligare berättelse ur samlingen.

"Det förändrar saken" fungerar utmärkt som illustration av hur tankarna kan gå, inuti en människa som blivit övertygad om att hon blott har en kort, kort tid kvar att leva, och hur den människans prioriteringar justeras allteftersom tanken på dödens väldighet likväl som befriande effekt blir henne uppenbar.

Ytterligare en studie i döendet utgör den värdiga, stillsamma, känslosamma "Vid en dödsbädd", där en dotter vakar just vid sin faders dödsbädd, och funderar över vad gåtfullheter den mannen erfar vid sitt borttynande.

* * *

Slutligen måste nämnas den novell som gjorde ojämförligt starkast intryck på mig. Nämligen "Gudarnas spår". Den utspelar sig någon gång kring Sveriges kristnande, i ett landskap där naturen fortfarande är förtrollad av väsen och medvetanden i dunklet. Historien vibrerar i spänningen mellan den väna kristna unga kvinnan Unn och Stenfinna, en sejdkvinna och anhängare av en mystisk naturväsensreligion, där själve Oden är ny, men skogens väsen är gamla

Stenfinna varnar att Vite Krist kommer med slaveri till kvinnan, och nog lockas Unn av skogen och de väsen hon anar därute, men samtidigt skräms hon av den.

I "Gudarnas spår" pulserar naturromantiken, en gammal naturromantik, som uppstigen ur en mycket mörk folksaga. Berättelsen skildras med en språklig briljans, och spänningen mellan det nya — i kristendomens gestalt — och det gamla — i naturreligiositetens gestalt — är påtaglig, ja, slår mot bröstet på läsaren.

* * *

Karin Boyes livsöde har fascinerat mig länge. Hennes känslofulla poesi har drabbat mig. Och med dessa nu lästa noveller, har min respekt för hennes författarskap bara ökat.

Det är inga muntra berättelser vi möter här i Uppgörelser, knappast några goda sagor — i betydelsen att man här hittar många glädjefulla slut. Nej. Här finns en klangbotten av ensamhet, av främlingskap. Men här finns också en påtaglig kroppslighet och sinnlighet. Man inbillar sig, att man lär känna författaren något, att man har med en mycket kännande människa att göra.

Kanske påverkar inte alla novellerna mig. Det var jag inne på. Men flera av dem når mig, och det med en nästan bedövande styrka. Och känslan jag fick vid läsningen av "Gudarnas spår" kommer nog att eka dovt inom mig dagar framöver. Det är så jag vill att litteratur ska påverka mig.
– – –
Uppgörelser: Skisser och noveller, Karin Boye. Albert Bonniers förlag 1934. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.

Bokrecension: Den förvandlade messias | Hjalmar Söderberg

Den förvandlade messias: Jesus Barabbas II är skriven av Hjalmar Söderberg (1869–1941), och utgör en slags fackhistorisk fördjupning av romanen Jesus Barabbas.

* * *

Ett av de stora problemen när man ska skriva om den historiske Jesus, är att i princip alla som nalkas ämnet har ett stort batteri förutfattade meningar kring denna gestalt. Är det dessutom så, att man själv av diverse skäl antar att denne Jesus är Guds son, är de förutfattade meningarna än mer besvärande, om man försöker nå bortom den gestalt som de religiösa föreställningarna skapat.

Men låt oss nu hiva de religiösa med sina religiösa överlagringar överbord, och med Söderberg nalkas Jesus med religionshistorikerns ögon, med filologens ögon, med mytologens ögon, snarare än med den troendes ögon. Låt oss behandla texterna om Jesus som vilka antika texter som helst!

Då blir det betydligt mer spännande. Och kanske kan man rentav lära sig något som grundas på historiska slutsatser, snarare än religiösa sådana.

* * *

Söderberg, tillika med mig själv, anser att Jesus har funnits som en historisk person.

"Kristendomens uppkomst kan således naturligast förklaras, om den Jesus, som är huvudpersonen i evangelierna, är en historisk person, som har uppträtt som messias och vunnit anhängare som sådan."

Men denne person har sedan av sina anhängare tillskrivits en mängd uppfattningar och hela metafysiska proportioner, så att personen Jesus smält samman med föreställningen om Jesus Kristus, Guds son. Det gäller då för historikern att skära igenom dessa överlagringar, och finna sandkornet längst inne i pärlan.

Evangelierna "äro alla i hög grad otillförlitliga, men i dem alla ha uppgifter av historisk betydelse insmugit sig", skriver Söderberg. Så den skicklige filologen kan, om han hanterar evangelierna med stor försiktighet, hitta saker av äkta värde för en historiker i texterna.

Den Jesus som då träder fram har inte mycket nytt att säga i läroväg, faktiskt. Han har "i allt tyckts dela sin tids och sitt folklagers religiösa föreställningar. Han har i intet fall varit någon religiös nyskapare."

 * * *

Söderberg har, på grundval av olika emellanåt översedda texter och vad han menar vara översedda, äldre traditioner inom den allra första kyrkan, satt upp en hypotes, om att Jesus och Jesus Barabbas ("faderssonen") var samma person, och att Jesus därmed den där dagen alls inte korsfästes, utan på anmodan av den uppretade folkskaran faktiskt släpptes. Den källa Söderberg i synnerhet lutar sig mot, är ett kristet tillägg till en slavisk översättning av Josephus Om det judiska kriget.

Jag delar inte Söderbergs slutsats. Den kräver alltför många antaganden för att kännas sannolik.

Men det intressanta blir ändå, hur Söderbergs argumentation för denna linje, uppenbarar hur lös sand även de traditionella uppfattningarna om Jesus vilar på, och hur lite som blir kvar av gestalten Jesus, om man textkritiskt nagelfar uttalandena i evangelierna, och rensar bort sådant som sannolikt inte kan ha sagts av den historiske Jesus, utan som lagts i hans mun av urkyrkan, och som alltså talar till en annan tid och ett annat sammanhang, än vad Jesus borde ha gjort runt år 30 e.Kr. Den Jesus som talar i Matteusevangeliet talar alltså i själva verket i stor utsträckning till den kristna kyrkan av år 80 e.Kr., och adresserar de problem som kyrkan hade då.

Och den rudimentära teologi som börjat uppstå i Jesu mun i de senare evangelierna, kan blott ha uppstått efter att Jesu korsfästelse omtolkats som något annat än nederlag.

* * *

Mer sannolik är dock en andra hypotes av Söderberg, nämligen att Jesus sannolikt var en ordinär messiasgestalt. Och med "messias" avses då inte någonting som kan jämföras med vad predikanter måhända lägger in i ordet idag; inget av världens frälsare eller något sådant, således. Med messias avses helt enkelt det som judar avsåg med ordet omkring år 30 e.Kr., nämligen en person som på ett mycket konkret sätt förväntades återupprätta kung Davids konungadöme på jorden.

Efter att romarna fullkomligt krossat Israel några decennier efter Jesu verksamma år, upphör messiasdrömmen att attrahera, och ett nytt motiv tar dess plats: föreställningen om en yttersta dom. Och Jesusgestalten mytologiseras allt mer.

"'Evangeliet om Jesus Kristus, Guds son' är den mytiskt ombildade och legendariskt utsmyckade berättelsen om en messias, som har fått ett tragiskt slut, och som av sina anhängare troddes ha uppstått från de döda."

Söderberg tror att messiasskapet var den historiske Jesu syfte med sin agitation, men att Jesus misslyckades med sin uppsåt, och därefter försvinner i historiens dimmor, möjligen för att helt kort bryta ytan i Alexandria ett tag senare. Och det synes rimligt, som Söderberg anför, att Jesus knappast blev en nagel i ögat på de styrande på grund av att han gick omkring och predikade kärlek.

Predikade han däremot att han var messias, en upprorsman som vill återupprätta den judiska staten, då faller saken i ett annat ljus. Lägger man därtill de indicier som talar för att Jesus ville avskaffa den allmänt rätt illa omtyckta offerdjursordningen, blir det än klarare: med dessa förutsättningar blir man snart ogillad av både romare och judiska skriftlärda.

"Jesus har varit en messias i detta ords enda för honom och hans samtid kända betydelse; han har stått i spetsen för en messiansk frihetsrörelse mot romarväldet, och han har således icke utan all begriplig orsak blivit dömd till döden som 'judarnas konung'."

Samtidigt som Jesusgestalten mytologiseras, omtolkas också alltmer det Gamla testamentets profetior och sånger. Fastän det är "mer än osäkert om det i hela gamla testamentet finns en enda messiansk profetia i den meningen, att den ursprungligen har varit tänkt som en sådan", börjar de kristna nu läsa in sin Jesus i var och varannan mening i de gamla skrifterna. Man felciterar och kapar citat: allt för att få det att passa ihop.  Någorlunda. Man använder Jesus som "språkrör för sina egna och församlingens meningar." Och man tar kända judiska lärdomar från judisk tradition, och lägger dem i Jesu mun.

Och man tar intryck av de överallt uppblommande mysteriekulterna, sällskap där man talar om dop, om heliga måltider och hade "förvärvande av odödlighet som syfte". Och med tiden har Jesus gått från upprorsman — "messias" — på vilken ingen hade några förväntningar om någon ny lära, till en gudom som i betydelse hotar att överflygla Gud Faders egen. "Den gamle Jahve hade abdikerat till förmån för sin son", skriver Söderberg. "Och med den verkliga kristendomen – messiastron – var det förbi. Den hade gått udner och försvunnit i ökentrakterna öster om Jordan.

* * *

Även om man nu inte delar Söderbergs uppfattning om att Jesus möjligen aldrig korsfästes och dog, så visar Söderberg på ett elegant sätt, hur evangeliernas skildringar – dessa hårt redigerade skrifter, bestående av samlingar från olika källor – knappast har någon högre tillförlitlighet för den som begåvats med ett historisk-kritiskt sinnelag, eller övat upp en sådan förmåga.

Samtidigt visar han, hur man med rätt vetenskapliga metoder – filologiska och textkritiska sådana – ändå kan röra vid texterna, och få dem att tala om mer än vad kanske den redigerande författaren avsett. I gliporna tittar nämligen den oredigerade historien möjligen fram här och var... Och man anar, om än på ryggen, den historiske Jesus och kanske den historiske Johannes Döparen i skuggorna.

Det är det som är bland det mest intressanta i Den förvandlade messias, ett verk som åldrats med värdighet och med Söderbergs oefterhärmliga stilsäkerhet intakt.
– – –

Den förvandlade messias: Jesus Barabbas II, Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1932. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.

Dikt: Stjärnorna | Karin Boye

Stjärnorna

Nu är det slut. Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.

Rött guld i går, torrt löv i dag.
I morgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot
en själ, som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom,
som gav åt er sin dröm och strid.

Karin Boye

ur diktsamlingen "Gömda land" (1924)

E-läsning

Den första boken jag läste i min nya e-bokläsare blev alltså Hjalmar Bergmans Clownen Jac. Jag har många gånger förut skrivit om hur tveksam jag varit gentemot e-boksgrejen, ja, om hur jag vill kunna känna böckerna, och hur lukten från sidorna spelar roll för upplevelsen och så vidare.

Nå, så är det.

Men det går faktiskt utmärkt att läsa litteratur på läsplatta också.

Jag köpte en enkel apparat. Sony PRS-T2 heter den. Displayen är svartvit och inte upplyst, utan bygger på nåt som tydligen kallas e-ink. Det gör att den endast drar batteri när man byter sida, och det gör batteritiden oerhört lång på varje laddning — flera veckor, vad jag förstår.

Apparaten, stor som en tunn pocketbok, har en display som är mild att vila ögonen på, liksom en matt boksida är behaglig att titta på. Typsnitt kan man välja, och textens storlek likaså. Det är lätt att stryka under i texten, och bläddra fram och tillbaka.

Så jag är mycket positivt överraskad. Jag har nu gett mig på bok två, av mer facklitterärt slag: Hjalmar Söderbergs Den förvandlade Messias, och läsupplevelsen är — fastän jag är trycksvärtedoften och ljudet av pappersprassel förutan — superb. Det går lika lätt att läsa några minuter på en liten paus, eller att läsa långa stunder i sträck. Och mellan läsningarna dyker den lätt ner i innerfickan på en jacka, eller nån annanstans. Skrymmande är den definitivt inte.

Det ska gå att lägga ut citat ur böckerna direkt till Facebook genom att koppla upp sig mot WiFi. Får se om jag bryr mig om att koppla in det: ju enklare funktioner, desto bättre. På så vis är det mindre ting som kan krångla dessutom, liksom en pappersbok sällan krånglar vid hanteringen.

* * *

Än så länge är många e-böcker ofattbart dyra. Nyare titlar är i regel långt dyrare än en pocketbok, och beskattas än så länge dessutom med 25 procents moms, snarare än bokmomsens 6 procent. Måhända kan den generella prisbilden ändras, när väl e-boksindustrin kommit igång på allvar.

Men man får inte glömma, att det finns en fullkomlig litteraturskatt på ställen som Litteraturbanken,  Projekt Gutenberg och Projekt Runeberg där böcker vars upphovsrätt gått ut finns fritt tillgängliga, helt utan kostnad. De två förstnämnda ställena har dessutom satsat e-boksanpassade epub-filer för nedladdning.

Så man skulle kunna ägna en livstid bara åt att läsa klassiker, innan man ens har behov av att börja läsa ny, dyrare e-litteratur...

* * *

Jag tänker inte kasta ut mina tusentals fysiska böcker, aldrig i livet. Men att kombinera läsningen av traditionella böcker med att läsa böcker i e-läsaren innebär inte någon sorts konflikt för min del, och jag uppmanar ivriga läsare att göra detsamma.

Bokrecension: Clownen Jac | Hjalmar Bergman

Clownen Jac är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Boken blev hans sista roman.

* * *

Clownen Jac är på många sätt en djupt tragisk berättelse. I centrum står i första hand den nu välbärgade clownen Jonathan Borck, som vi sedan tidigare känner från Farmor och Vår Herre. Där var han en bifigur, men nu får vi träffa honom när han gjort sin lycka som aktör i USA under sitt artistnamn Jac Tracbac. Då har han fått sina egna mer eller mindre udda figurer omkring sig.

Vi introduceras för honom genom hans släkting Benjamin Borck, som far för att göra sin lycka i det stora landet. Benjamin — Benbé kallad — träffar sin rike släktning, och lär känna honom.

Jac visar sig vara en person fångad av sitt eget företag, "syndikatet", som manipulerar sin populära konstnär, styr hans bokningar och åtaganden. Själv är Jac en excentriker, där han bor i sin väldiga bungalow i Beverly Hills med inhägnad och stor trädgård. Men hans rådgivare pockar på och försöker styra honom.

Så lär vi steg för steg känna Jac Tracbac, och blir alltmer på det klara, att under de lustiga kläderna finns en djupt sorgsen och framför allt astronomiskt ensam gestalt. Något lättar väl ensamheten, när han kommer underfund med att han har en dotter hemma i Sverige, som han skickar efter. Men inte ens detta löser honom från hans utanförskap i den värld han själv vunnit och skapat sig.

Vad gäller hans yrkesliv, förefaller han vara som mest uppskattad, när han porträtterar sann clownskräck. Och den skräcken är inte föreställning, den skräcken känner verkligen Jac.

* * *

Romanen skrevs 1930. Den är full med formuleringar som inte hade kunnat passera en förläggare i dag. Färgade personer i clownens tjänst beskrivs nämligen nedsättande. Bergman gör det knappast i syfte att vara elak, utan följer blott seden hos den — i någon mån rasistiska — kultur han kände, vad gäller beskrivningar av de färgade. Det är inga flagranta övertramp, men tillräckligt för att man ska uppfatta texten som åldrad.

Det må också nämnas, att Bergman själv tillbringat några månader i Hollywood, varför han väl kände till de miljöer och de uttryckssätt som reflekteras i boken.

* * *

Hjalmar Bergmans formuleringskonst är med genom romanen, även om jag också upplever en trötthet, en matthet i prosan. Den är levande och klar, men känns samtidigt något trött. Men formuleringarna blixtrar till på sida efter sida, somliga är snarast i släktskap med Oscar Wildes kvickheter, andra vittnar om djupt känd cynism. Några exempel kan kanske anföras:

"Ingen människa är så beklagansvärd som den, vilken ej är stolt över sitt yrke. Tyngre, tröstlösare straffarbete än hans kan ingen ådömas." 

"Rätt är rätt, naturligtvis, men är det alltid rätt att handla rätt?" 

"Saknar man moral, så skadar man sig själv – har man moral så skadar man andra." 

"En ädel omgivning adlar." 

"En tradition utan innehåll är outrotlig." 

"Att leva bland minnen, är att leva bland lik." 

"Vilddjuret i människan har ingen större fröjd än att se en varelse skälva av ångest.

* * *

Clownen Jac är inte en roman man nödvändigtvis mår bra av att läsa. De enda gestalterna i den man känner sympati för är Jac själv, och möjligen hans unge protegé Benbé med hustru.

Kanhända vittnar Clownens alienering något om Bergmans egen världsuppfattning; det är frestande att av boken göra ett testamente, med tanke på att han dog året efter att den gavs ut. Det må vara med det hur det vill. En sann tragedi är boken, om än det inte finns lika mycket död i den som i som de grekiska tragiska dramerna, så är dock känslan mörk och dov, fastän en gryning månne kan anas mot de sista sidorna.
– – –
Clownen Jac, Hjalmar Bergman, Albert Bonniers förlag 1930. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.

Tidningsklipp: "Vidskepligt, vidrigt och vämjeligt" | Wernamo Tidning 1884

Tidningsklipp ur Wernamo Tidning, fredagen den 22 februari 1884. Styckebrytningar införda.

Det kan nämnas, att seden med att hälla alkohol i en avlidens mun och sedan tömma ut vätskan och använda den som medel mot alkoholism — som beskrivs nedan — är inte okänd från andra håll.

* * *

"Vidskepligt, vidrigt och vämjeligt må man med skäl kalla några i närheten af Alfvestad boende personers sätt att söka bota en äldre man för hans kärlek till glaset, säger Sm. P:n. 

Då en gammal gubbe i grannsamhället dog, hälldes nemligen bränvin i — likets mun och tappades derefter på en flaska. Det gällde nu att få den oförbätterlige drinkaren till att taga 'en sup i ny och en i nedan' af det sålunda preparerade bränvinet. 

Till vinnande af detta mål inbjöds han till en af dem, som välvilligt åtagit sig att kurera honom, en natt då det var ombyte på ny och nedan, samt fick verkligen i sig en sup om aftonen och en på morgonen af den smörja man tillagat. 

Karlen har nu fått reda på den vämjeliga kur, för hvilken han varit utsatt, och enda följden är, att hvar gång han tankar falla derpå, måste han hafva — ett par renade, dugtiga supar för att 'sätta' sina qväljningar."

* * *

Tidningsklipp: 240 000 gravstenar | Nyare Blekings-Posten 1876

Begravningsplats från Amerikanska Inbördeskriget.
Alexandria, Virginia

Ett tidningsklipp ur Nyare Blekings-Posten, måndagen 21 februari 1876.

* * *

240,000 grafvårdar skola i Nordamerika resas öfver de i sista kriget fallne. Namnen inristas på 4 minuters tid medelst en genom ett stålröret drifven sandstråle på de ställen, som lemnats obetäckta af papper, läder eller gummi. På sådant sätt förfärdigas 500 grafstenar om dagen i Rutland, staten Vermont.

* * *

Skriver gästinlägg på Minnenas Motell

Minnen från svunna tider:
Flik av Morrisseys skjorta från konserten i Karlstad 7 augusti 2006.
Nu i mitt vitrinskåp.

Skriver personligt gästinlägg hos Johan på Minnenas Motell om Morrissey och vad han betytt för mig: "Morrissey skrev sångerna som räddade mitt liv".

Textkritisk kommentar: "Grodor kokas bäst långsamt" | Världen Idag

I den kristna tidningen Världen Idag publicerades en märklig ledare 15 februari 2013. Den har titeln "Grodor kokas bäst långsamt", och är skriven av Oas-rörelsens inspiratör Berit Simonsson.

Med tanke på det häpnadsväckande innehållet kan en textkritisk kommentar äga sin relevans.

* * *

Redan genom titeln kan vi komma att dra öronen åt oss. Metaforen med att grodor inte märker att det vatten de sitter i kommer att koka, om bara uppvärmningen går tillräckligt långsamt är uttjatad och dessutom rent faktiskt en faktoid; sakförhållandet existerar alltså icke.

Men genom rubriken vet vi, att här ska vi få oss några varningens ord!

Och nog får vi det. Berit Simonsson vänder sig mot "enkönade" äktenskap. Hon konstaterar att detta med att två personer av samma kön kan ingå äktenskap — något som var "otänkbart för några år sedan" — nu applåderas och påhejas. Och det är tydligen inte bra.

Berit Simonsson ser i hela samhället en blindhet: "artister, massmediafolk, politiker, trendsättare, lobbyister och andra makthavare" säger "det förväntade". Exakt vad det förväntade är får vi inte veta, men eftersom Berit Simonsson också skriver att "Sveriges blivande statschef" nyligen gjort det, får vi sluta oss till att det återigen handlar om HBT-frågor. Kronprinsessan Victoria gjorde ju bejublad entré på QX Gaygala, och tog som första svenska kunglighet genom historien ordet "homo" i sin mun i ett offentligt sammanhang.

Över detta jublar dock inte Berit Simonsson, utan hon menar att det blott kan ske, eftersom vi inte varit uppmärksamma, att gränserna förskjutits, att vi varit naiva. Vad är det då vi varit naiva inför, när samhället accepterar - i allt högre grad - samkönade relationer?

Jo, Berit Simonsson förklarar, att bakom denna utveckling ligger inget annat än demoniska krafter, "ondskans andemakter i himlarymderna", och i kulisserna, skriver hon, står månne djävulen själv och "gnuggar händerna i triumf". Det faktum att den blivande statschefen delar ut pris på en gaygala är alltså ett steg i en utbredning av djävulens makt i Sverige.

Sen ansluter sig Berit Simonsson till det logiska felslut som kallas "sluttande planet", och som det varnas för i varje gymnasiekurs i retorik. Nämligen: för att ett steg tagits i en viss riktning, måste rimligen ytterligare steg tas i samma riktning, intill dess att en oönskad extrem uppnåtts. — Man hoppas att utbildade människor kunde undvika den typen av argumentatoriska fällor, men inte i det här fallet.

Så! Vad är Berit Simonssons råd till dem som vill vara Jesus trogna? Jo, dessa ska spetsa sina öron, för möjligen har det aldrig förut varit så viktigt att lyssna till rätt röst, inte till majoritetens. Man skall bedja till den helige Ande och läsa sin Bibel. Och därigenom ska man få veta vilka värderingar som bör styra den kristnes ställningstaganden.

* * *

Självmordstalen bland unga HBT-personer är alarmerande höga, mycket högre än motsvarande siffror bland andra ungdomar. Många vittnar om ett hjärtslitande utanförskap och mobbning som lämnar sår för livet. Hur stor andel av befolkningen som är homosexuell är omtvistat, men andelen är inte alldeles liten.

Helt klart är dock, att bland de som läser Berit Simonssons ledare i Världen idag, är det många, många som själva är homosexuella, förmodligen unga och i utsatt position i fundamentalistiska hem.

Vad är då Berit Simonssons ord till dem i deras situation? Jo, att det är demoniska krafter som ligger bakom de rörelser som arbetar för homosexuellas likställdhet med heterosexuella. Och att djävulen själv månne gnuggar händer när HBT-rörelsen har politiska framgångar.

Det må vara sagt, att det är ingalunda kärleksfullt eller gott att måla upp en sådan bild. Genom att göra det gör man sig medskyldig till den bedrövliga situation som många, många homosexuella har, i kampen med sig själva och sin gud. Denna oförsonlighet gentemot en läggning som människan föds med vittnar blott om hjärtats hårdhet, kärlekslöshet och andligt mörker.

* * *

Överlag är Berit Simonssons ledare "Grodor kokas bäst långsamt" svepande och svagt antydande. De slutsatser som utifrån texten dragits ovan är emellertid rimliga. Man kan därför fråga sig, om vare sig Världen Idags redaktion eller Oasrörelsens ledning ställer upp på en så svartvit verklighetsbeskrivning som Berit Simonsson här uttrycker, nämligen att de rörelser som kämpat t.ex. för att samkönade relationer ska få samma legala status som heterosexuella äktenskap, i själva verket orkestreras av "ondskans makter i himlarymderna."

Eftersom Berit Simonsson använder sig av "sluttande planet"-felslutet, kan det också vara intressant att reflektera över var utvecklingen mot total jämställdhet för homosexuella och heterosexuella relationer borde ha stoppats.

En enskild förening — som en religiös rörelse — kan givetvis diskriminera bäst den vill. De kan neka personer av samma kön att välsignas av vad skäl de vill: att det står i Bibeln eller för att tandfén sagt det.

Men när den religiösa rörelsen gör anspråk på hur samhället runtomkring skall organiseras, och att somliga av dess medborgare skall diskrimineras i juridisk eller social mening, då är det en annan sak. Så, var det till exempel fel att avkriminalisera homosexualitet 1944? Var det fel att ta bort homosexualitetens klassificering som mentalsjukdom 1979? Var skulle månne gränsen ha dragits, enligt de som menar, att hela utvecklingen i detta ärende och andra samhälleliga frågor drivits av demoniska krafter?

* * *

Det är viktigt att notera att uppfattningar som dessa alltså kan beredas fritt utrymme i en större kristen tidning, och nå tusentals läsare. Det visar med all önskvärd tydlighet, att en biblicistisk-fundamentalistisk, konservativ kristendomsuppfattning i Sverige ännu har en viss mängd anhängare. Dessbättre märks allt mer sällan flagranta övertramp av Berit Simonssons slag i ledaren.

Men uppfattningarna finns. Och de människor finns, som faktiskt menar att de som kämpar för homosexuellas likabehandling i samhället, t.ex. rätten att på samma juridiska premisser som heterosexuella par ingå äktenskap med den person man älskar, drivs av demoniska krafter. Så slår kristna ner på en minoritet i samhället med Bibeln i hand, liksom kristna tidigare slagit ner på andra minoriteter, vare sig det nu varit fråga om färgade människor i USA, läromässigt avvikande personer under reformationen eller homosexuella under alla tider.

* * *

Avslutningsvis kan det väl vara på sin plats här citera ur samtalet mellan förre ärkebiskopen KG Hammar och Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund på Bokmässan 2009, när samkönade äktenskap diskuterades:

Elisabeth Sandlund: "Jag hittar inte ett enda bibelord som stöder idén om äktenskap mellan människor av samma kön."

KG Hammar: "Nej, men du hittar desto fler bibelord som stöder tanken att kvinnor ska hålla tyst. Så var försiktig med Bibeln."

Tidningsklipp: Albinos förevisas på Vestra Torggatan | Wermlands Läns Tidning 1874

Annons ur Wermlands Läns Tidning, onsdagen den 18 februari 1874, alltså för jämnt 139 år sedan på dagen när detta inlägg publiceras. Annonsen är kopierad från Bläddra.

* * *

* * *

Enligt inlägg (här och här) på Anbytarforum hos Nättidningen Rötter, var de två systrarna Ida Aurora Charlotta Eklund (f. 1855) och Amalia Augusta Eklund (f. 1858) från Vimmerby. De var döttrar till snickaren Karl Edvard Eklund (som ju nämns i annonsen) och Hedda Ringström. Aurora dog 1905, och systern Amalia 1922. Också vid sina respektive dödstillfällen bodde de båda systrarna i Vimmerby.

Tidningsklipp: "...för de olyckliga offren för sjelfbefläckelse..." (1886)

Annons i Tidning för Wenersborgs stad och län, måndagen den 15 februari 1886. Kopierar hela den eminenta annonsen från Kungliga Bibliotekets digitala kopia, via tjänsten Bläddra.

* * *

* * *

Tidningsklipp: Drottning Sofias religionsiver | Wernamo Tidning 1879

Sofia av Nassau

I Wernamo Tidning för 134 år sedan idag — fredagen den 14 februari 1879 — finns en liten notis införd om Oscar II:s hustru, drottning Sofia av Nassau (1836–1913). Drottningen förefaller varit av väckelsekristet slag. Detta fick väl som konsekvens, det som nedan återges.

* * *

"Den religiösa riktning, drottningens sinne på senare tiden tagit, har mycket utvecklat sig. Så ville hon t. ex. ej att 'kungabalen' skulle i år försiggå. Hon anser nemligen dans vara synd."

* * *

Bokrecension: Prosten Huuskonens bestialiska betjänt | Arto Paasilinna

Bear on Cliff, H. Bullock Webster

Prosten Huuskonens bestialiska betjänt är skriven av Arto Paasilinna (f. 1942).

Oskari Huuskonen är prost, verksam i ett samhälle på finska landsbygden. Karln är känd för sina svavelosande predikningar, och är något av en nagel i ögat på den kyrkliga överheten. Nå, av sin församling får han hursomhelst en björnunge i femtioårspresent. Dessutom mister han strax därefter sin tjänst. Och sin hustru.

Och så börjar den egentliga berättelsen, som fortsätter med att Huuskonen och hans allt tamare och synnerligen skådespelarbegåvade björn reser Europa runt och råkar ut för allehanda äventyr.

* * *

Prosten Huuskonens bestialiska betjänt är en rätt härlig skröna. I mitt tycke är dock berättelsen något dryg.

Någon egentlig röd tråd finns inte, utan de olika undermotiven — eller äventyren — fogas till varandra, allteftersom prosten och björnen tar sig fram genom världen. En björn som i sin ungdom får heta Fanken, men med tiden heter — helt enkelt — Fan.

Men nog hade berättelsen kunnat koncentreras något.

Personskildringarna är träffande, med sina lätta anstrykningar av karaktyrism.

Prosten Huuskonen själv skildras finstämt som en präst som mister tron och börjar ägna sig alltmer åt att söka utomjordiskt liv närhelst han kommer åt en radiomast. Björnforskaren Sonja som tidvis gör prosten sällskap som älskarinna drabbas av himlastormande personlig väckelse och kommer till tro. Därigenom blir den religiösa hänryckningens löjliga dimensioner träffande beskrivna.

Medkännande skildrad blir också den dystre och kringresande bastuförsäljaren Sinkkonen. Och många andra.

* * *

I synnerhet i bokens första del behandlas Huuskonens religionsgrubblerier. Och eftersom religion intresserar mig, fastnar jag särskilt för dessa delar, inte minst de delar där polemiken mot kristendomen blir framträdande. Eller där humorn får sköta samma sak:

"Strax innan han somnade hade prosten Oskari Huuskonen några osammanhängande funderingar om att ifall Jesus hade varit finne så skulle det inte ha varit mycket till under att gå på vattnet, särskilt inte vintertid. Det hänger nog inte på tron, det där med att gå på vattnet, utan på hur tjock isen är."

Så Prosten Huuskonens bestialiska betjänt är en trevlig och humoristiskt småputtrande skröna med träffsäkra personbeskrivningar. Som möjligen kunde varit något kortare.
– – –
Prosten Huuskonens bestialiska betjänt, Arto Paasilinna. Övers. Camilla Frostell. Brombergs bokförlag 2002. ISBN: 91-7608-890-1. 274 sidor.

Tidningsklipp: Halfcivilicerade wildar | Falu-Posten 1873

I Falu-Posten skrevs det i dag för jämnt 140 år sedan om indianerna i USA.

* * *

"Indianerna. Inom Förenta staternas gränser finnas för närwarande 300,000 indianer. Af dessa äro 97,000 civilicerade, 125,000 halfcivilicerade och 78,000 äro ännu 'äkta wildar'."

Falu-Posten 5 februari 1873

* * *

Text: Den prästerliga seriemördaren

En liten text av syntesslag jag tillåter mig att lägga ut, angående en viss svensk seriemördare.

* * *

Den prästerliga seriemördaren

Det var en gång en gosse, som hette Anders Lindbäck. Han föddes 1803 och kom att framleva sina tidiga år i fattigdom. Han hade dock en morbroder som stod honom bi, så att Anders med tiden kom att få studera och bli prästvigd.

Sin första tjänst fick Anders i Skållerud, norr om Mellerud i Dalsland. Och i sitt 58:e år tillträdde Anders Lindbäck en kyrkoherdetjänst i Silbodal, utanför Årjäng i Värmland, en plats och en tid som vi särskilt intresserar oss för i denna lilla text. Där i Silbodal tog den nye kyrkoherden makten inte bara över församlingen, vars kyrkoråd han avsatte och istället införde ett förtroenderåd, utan dessutom över den nybildade kommunen.

Silbodals församling led svårt under trycket av att försörja fyrtio fattighjon. Kyrkoherde Lindbäck gjorde vad han kunde för att minska dessa utgifter. Han drev igenom hårda bestämmelser om vilka som skulle få hjälp, och vad som krävdes i gengäld.

Och året 1864 begick han tre mord och flera mordförsök på så vis, att han blandade arsenik i vinet, när han besökte de fattiga och sjuka i deras hem för att dela ut nattvarden.

Anhöriga till det tredje offret blev dock misstänksamma. Något, kände de, stämde inte. Och den döde var ingen fattig man, utan en välbeställd köpman vid namn Anders Lysén. Denne Anders Lysén var sjuklig och hade bett sin barndomskamrat kyrkoherde Lindbäck att få bo på prästgården under sin sjukdomstid.

Det hade tydligen brådskat med med köpman Lyséns begravning och när det framkom ett skuldebrev i dödsboet om tiotusen kronor tillställda kyrkoherden, blev pratet omfattande.

Lyséns anhöriga såg till att den döde grävdes upp ur sin grav och obducerades. Man konstaterade att handlaren alls inte dött av "slag", såsom först sagts, utan av arsenikförgiftning.

Och så riktades misstankarna till sist mot prästen. Inför häradsrätten erkände han inte bara mordet på handlaren, utan även på de två tidigare döda: änkan Karin Persdotter och Nils Pettersson. Till det kom tre mordförsök. Kyrkoherde Lindbäck sade att han gjort sina gärningar av barmhärtighet.

Kyrkoherden dömdes till döden genom halshuggning. Hovrätten gav visserligen häradsrätten bakläxa, och fallet behandlades igen. Men domen stod kvar.

Någon avrättning kom det dock aldrig till. Kyrkoherde Anders Lindbäck hängde sig i sitt lakan i Karlstads fängelse. Men bägaren han använt för att förgifta sina församlingsbor — den står ännu inlåst i Silbodals kyrka.

* * *

Källor:
Wikipedia: Anders Lindbäck (kyrkoherde)
Värmlands Folkblad: Den giftmördande prästen
Sveriges Radio: Förgiftat nattvardsvin och suicidalmord

Bokrecension: Ögonvittnen: Karl XII | Hans Villius (red.)

"Karl XII i Altranstädt",
teckning av J. D. Swartz 1706-07.

Ögonvittnen: Karl XII är utgiven med Hans Villius (1923-2012) som redaktör. Historikerna Gustaf Jonasson, Stig Hadenius och Kurt Ågren var medarbetare vid sammanställningen av boken.

Ögonvittnen: Karl XII består av utdrag ur en mängd texter, där personer som träffat Karl XII berättar om konungen. Läsaren sätts alltså i omedelbar kontakt med dem som en gång hade med vår kanske mest beryktade regent att göra.

* * *

Det är svårt att få grepp om Karl XII. De olika källtexterna i boken spretar åt olika håll, liksom Karl XII-receptionen spretat åt olika håll bland historiker från det att Karl själv levde intill nutiden.

Karln är helt enkelt ovanligt svår att få grepp om. Det verkar till och med som att han är svår att fånga på bild: "Intet konterfej [porträtt] av alla jag sett är honom rätt likt", skriver faktiskt studenten Anders Alstrin som besökte Karl XII år 1707.

Men några drag är ändå genomgående, och jag ska försöka ringa in dem i denna reflexion utifrån texterna i Ögonvittnen: Karl XII.

* * *

Envisheten lyser fram överallt. För att inte säga halsstarrigheten. Har Karl XII bestämt sig för något, så blir det så, vare sig rådgivarna tycker det är en god idé eller inte. Mot slutet av tiden i exil i Bender lär turkarna ha kallat honom "Demir Pascha", vilket skall betyda "järnhuvudet", eftersom han vägrade fara hem efter de mest ivriga propåer.

Enkelheten är också påtaglig. Han har ju inte peruk, som tidens mode föreskriver, och har tydligen inget emot att sova på en hög med hö, när så behövs. Och uniformen, välbekant nog, enkel och blå, nästan som hade han varit en vanlig soldat.

Karl gör sig inte till för att vara konungslig: "Dock bär han sig simpelt åt i allt, sitter alltid så tankfull, att jag kan inte så säga, krokrygguter sitter han och stiger plumpt till väg, när han går...", skriver Alstrin.

Alstrin får också möjligheten att samtidigt se polske kung August och Karl XII sitta till bords; han tycker då att Karl XII framstår som en blyg bonddräng i jämförelse, men konstaterar då: "Det är med ett ord en obegripligt stor kung." Enkelheten i manéren lockade tydligen fram samtidens hjältedyrkan, och gjorde Karl XII till något ganz Anderes.

Ytterligare en text i Ögonvittnen: Karl XII anknyter tydligt till konungens enkelhet.

Det är en polsk adelskvinna, som nog långt senare i livet beskriver sitt möte med Karl XII i barndomen. Hon bodde då på ett gods med sin familj. De får veta att kung Karl är på väg och ska ta logi hos dem. De ser hur svenska soldater slår läger i närheten och godsägaren – fadern – jagar upp sig allt mer för hur han ska ta emot en konung.

Plötsligt kommer tre officerare in och frågar vilket rum de avsatt för konungen. Adelsmannen svarar att kungen får vilka rum han behagar, men dristar sig också att fråga när konungen månde komma. Och givetvis svarar officeren som talat: "Ni har redan mottagit honom på ett för honom angenämt sätt; jag är konungen."

Berättelsen har snarast legendens prägel, men känns ändå inte osannolik, i förhållande till Karl XII:s uppenbara enkelhet.

* * *

Karl XII är alldeles uppenbart en oerhört modig person, och utmanar ödet snarast demonstrativt, när han själv rider omkring vid belägringar och annat, inom fiendens räckvidd. Sent i Karl XII:s levnad skriver franske ambassadören greve Henry-François Croissy om Karl XII till Fredrik av Hessen, sedermera Fredrik I av Sverige: "...det är underverk, att denne furste undkommer så som han utsätter sig, men den gode Guden vet hur länge det skall vara..."

Hovjunkaren Gustaf Adlerfelt skriver långt tidigare, att Karl vid ett tillfälle mer eller mindre tvingar fienden att skjuta på honom. Och engelske diplomaten Thomas Wenthworth skriver att Karl riskerar "sitt liv och sin armé lika lättvindigt som andra människor gör i en duell."

Kyrkoherde Jöran Nordberg skriver i sin officiella Karl XII-historia, utgiven 1740, att Karl XII "brukade aldrig säga åt sina officerare och soldater: Gå åstad och slåss, utan han sade: Kom, och då gick han själv med de främsta." Vad vi vet om Karl motsäger inte detta hans uppenbara, fatalistiskt anstrukna mod.

Men kung Karl var inte bara själv redo att med fatalistisk övertygelse utmana döden. Han lät hela sin armé göra samma sak, och förväntade sig väl att den gjorde just det, utan protester.

Efter att hären blivit slagen i grund vid Poltava, samlas resterna av den vid Perevolotjna. Officerarna bönfaller konungen om att sätta sig själv i säkerhet - vilket han till sist gör. Officerarna varnar konungen för, att resterna av armén kommer att ge sig när ryssarna hinner ikapp. Konungen lär då blott ha sagt: "De skola fäkta, när jag befaller dem", enligt generalkvartermästare Axel Gyllenkroks egen försvarsskrift efter kriget.

* * *

Karls blyghet eller avståndstagande från kvinnor blir också uppenbar i källorna. När han var iväg för att möta polske kung Augusts drottning hade han visserligen klätt upp sig, men: "Inte tre ord sade han till henne med talade i över en kvart med en idiotisk dvärg, som hon hade, och sedan lämnade han henne", skriver den diplomaten Wenthworth.

Kyrkoherde Jöran Nordberg skriver i en bok om Karl XII, utgiven 1740, att Karl XII alls inte var folkskygg, "men undvek gärna fruntimmers sällskap där möjligt var." Likaledes skriver den franske upptäcksresanden Aubry de la Motraye i sina senare utgivna anteckningar om sina intryck av Karl XII som han träffat 1711, att "Ehuru Karl XII undvek det täcka könets sällskap, hade han intet emot att höra talas om sina officerares kärleksäventyr."

* * *

Konungen må vara envis, men inte dum. Hans matematiska snille är omvittnat. Emanuel Swedenborg skriver, att kung Karl "ansåg den allenast för en halv människa, som ingen insikt hade uti matematiska vetenskaper." Jean-Antoine, greve d'Avaux skriver om den unge Karl, att han är "mycket skarpsinnig”.

Karl talade flytande tyska och latin. Han lär även ha förstått franska, men inte tyckt om att tala språket. Dessutom lär han haft ett minne i hästväg. Till sinnelaget var han mild, och log ofta när han pratade. När han samtalade med någon, hade han för vana att luta sig mot samtalspartnerns axel. Och sättet han pratade på lär ha varit korthugget men innehållsrikt.

Franske ambassadören greve Henry-François Croissy, som blivit uppenbart smickrad av uppmärksamheten från svenskarnas sida, skriver om konungens samtalsvanor: "Hans konversation är mycket älskvärd; jag känner mig alldeles ogenerad gentemot honom och tycker mig då snarare tala med en filosof än med en konung."

Möjligen kan man hos hans majestät avmärka en viss känslokyla gentemot andras lidanden. När Karl möter den 16-årige fänriken Gustaf Abraham Piper, som efter förfrysning med amputerade tår och hälar ligger i en vagn, och får dessa skador sig omberättade av unge Piper, svarar han "Hå, lappri, lappri" — vilket var ett av kungens favorituttryck och må uttolkas ungefär: "Ah, småsaker!", samtidigt som han förklarat att folk varit värre skadade och ändå kunnat gå så bra som förut. Piper fick dock höra, att kungen när han red bort, till översten bredvid honom sagt: "Det är skada om honom, ty han är så ung."

* * *

Naturligtvis bör man vid studiet av direkta källor, såsom dessa som föreligger i boken, ha ett mycket källkritiskt sinne, och hela tiden erinra sig rimliga motiv till varför en viss person skriver på ett visst sätt. Yttersta försiktighet är alltså av nöden vid hanteringen av utsagor och karaktärsbeskrivningar. Och just denna särskilda källkritiska vaksamhet gör läsningen av Ögonvittnen: Karl XII än mer spännande och intressant.

Man kommer genom texterna i princip så nära människan Karl XII som det fortfarande är möjligt att göra. Om man möjligen kompletterar med läsning av Karl XII:s bevarade brev, är det nästan som man frammanar den döde krigarkonungens puls igen, ur trycksvärtan.

Och det är en knepig bekantskap man då återupplivat. En enväldig härskare över en av Europas absolut mäktigaste militärstater vid början av kriget, och en tragisk antihjälte vid sin banas slut.

Man kan inte tadla konungen för hans mod eller hans enkelhet. Men han var dessvärre också – sannolikt – övertygad om att han personligen var utkorad av Gud att strida för sitt fädernesland, och såg väl landet mer eller mindre som sin privata egendom, vilken han var satt att förvalta av Gud själv. Lägg därtill en personlig envishet och tystlåtenhet om sina planer, och en viss egensinnighet vad gäller att lyssna till råd, och vi har en farlig kombination.

I dag skulle vi se politikern Karl XII som en religiös fanatiker med hämnd på hjärnan, hur mild och okonstlad han än var som person. — Karl XII hade sannolikt blivit en remarkabelt duktig kapten eller major i den dåtida svenska armén, trogen sin plikt in i döden. Men som envåldshärskare, utan någon över sig utom Gud, blev han en bidragande orsak till det svenska stormaktsväldet förtidiga fall.

Det är denna fängslande gestalt som vi något mer, och med de samtidas röster, får lära känna i den utmärkta textsamlingen som Ögonvittnen: Karl XII är.
– – –
Ögonvittnen: Karl XII, Hans Villius, red. Wahlström och Widstrand 1993. ISBN: 91-46-16424-3. 187 sidor.

De gamla tidningarna, allmogen och tragiken

Jag återvänder till detta med att läsa gamla tidningar. Mot mitten av 1800-talet hanterar dessa långt ifrån enbart officiella nyheter och tillkännagivanden. Nu skymtar allmogen och vanligt folk fram i stor utsträckning, dessa det vanliga livets människor, som ofta är mig mer fascinerande än de vars liv dokumenterats i så mycket större utsträckning.

Ofta är de korta men detaljerade notiserna tragiska. Någon har måhända dött i en grym olycka, eller via självmord. En kort text som stod att läsa i Dalpilen, i dag för 156 år sedan, vibrerar av denna tragik, som väl nu endast är bevarad åt oss i denna tidningsnotis — och möjligen i någon än kortare anteckning av en präst i församlingens dödbok.

* * *

Tidningsklipp ur Dalpilen, lördagen den 31 januari 1857.

Linköping. Sistl. Annandag Jul har lifgrenadieren Anders Peter Trasts hustru, Brita Cajsa Jacobsdotter, medelst hängning sjelf afhändt sig lifwet, till följd af iråkad sinnesswaghet och oro öfwer förlusten af alla sina barn, som, fyra till antalet, de 3:ne yngsta i slutet av nästl. September och den äldsta, 13 år gammal, den 4 Oktober aflidit.

* * *

Citat: "Read widely, and without apology" | J. C. Oates

"Read widely, and without apology. Read what you want to read, not what someone tells you you should read."

– Joyce Carol Oates

Fornnordisk gengångare: Torolv bägefot

Det finns en spökhistoria bevarad i den isländska Eyrbyggarnas saga. Sagan följer ett antal familjers öden, främst på Island, under 900- och 1000-talet. Den bör ha nedtecknats under början av 1200-talet. Som vanligt betyder begreppet "saga" i norröna sammanhang snarare "krönika" än något annat.

Nåväl. Den lilla spökhistorien i Eyrbyggarnas saga ger en inblick i hur man såg på spöken när det begav sig. Här märker vi snarare en fornnordisk variant av gengångare, än en kristen. De kristna spökena under skandinavisk medeltid fungerade främst som förmedlare av varningar för skärselden.

De fornnordiska spökena var betydligt ondare: de var bokstavligen talat livsfarliga och mycket fysiska. Så fysiska att även fysiska hinder — såsom avstånd och barriärer — synes ha kunnat hålla gengångarna borta.

Jag tillåter mig att referera textstycket, för att ge en känsla av hur dessa fornnordiska gastar ansågs kunna bete sig.

* * *

Det fanns en gammal man som hette Torolv bägefot. Det var en grinig gubbe, som till sist helt enkelt satt och dog i sitt högsäte hemma på gården. Man såg till att lägga honom i en gravdös i Torsådalen.

Efter ett tag märker man att Torolv inte ligger stilla i sin grav.

Folk blir rädda för att gå ut under nätterna. Djur som kom nära Torolvs grav blev svåra att kontrollera; de råmar ihjäl sig. Fåglar som sätter sig på graven faller döda ner. En fåraherde i trakten säger gång på gång att han blir förföljd av Torolv ute i markerna. — Och en höstmorgon kommer han inte tillbaka från dalen där han vaktat fåren. När man drar ut dit hittar man honom.

"Han var kolsvart över hela kroppen, och vart ben var krossat i honom."

Det blir allt värre med hemsökelsen. Snart vågar ingen längre ha sin boskap i Torsådalen.

Och så. På vintern kommer Torolv hem. Han visar sig på gården där han bott, och ansätter han sin hustru. Hon mister nästan vettet, innan hon dör "av denna hemsökelse" och begravs bredvid sin make.

Folk är nu mycket bekymrade. Man börjar lämna sina hus, för Torolv visar sig på alla gårdarna däromkring. Husen lämnas öde.

"Det gick så långt med hans gengång, att han tog livet av några, men några kommo undan."

Torolvs son, Arnkel, var dock inte plågad av hemsökelsen. Hans gård besvärades inte. Så dit tog folket sin tillflykt, och där förblev de. Under hela vintern höll sig folk hemma hos Arnkel, för några resor vågade man sig inte längre ut på.

Men så snart tjälen var ur jorden kallade Arnkel samman folk för att öppna sin faders grav, och ta liket bort från området. Tolv man blev de.

"De bryta upp dösen och finna där Torolv oförvandlad men vederstygglig att se på."

Med stora bekymmer får de med sig Torolvs nu övernaturligt tunga kropp på en släde. Till sist når de fram till en udde som går ut i vattnet. Där gräver de ner kroppen, och tvärs över udden bygger sonen Arnkel en gärdsgård...

"...så hög, att det icke var möjligt att komma över annat än för en flygande fågel, och ännu ser man spår därav."

Och där blev Torolv kvar.

* * *

Not:
Referatet bygger på Hjalmar Alvings översättning av Eyrbyggarnas saga.

Bokrecension: Vem älskar Yngve Frej | Stig Claesson

Stig "Slas" Claesson, 1966

Vem älskar Yngve Frej är en roman skriven av Stig "Slas" Claesson (1928–2008), och utgavs första gången 1968.

* * *

Vem älskar Yngve Frej är en stillsamt och värdigt, men också lätt ödesmättat, porträtt av en döende landsbygd, där åkrar som tagits upp och underhållits under generationer sakta tas tillbaka av rönn och björk.

För det har hänt något med landsbygden. Skomakare Gustafsson, hans syster Elna, grannarna Eriksson och Öman, den enda som är kvar uppe på Bråten — de märker det. Skogen har tystnat. Man hör inte längre yxslag där ute. Djuren är också nästan borta, och maskinerna; ingen bussmotor anas: bussen går inte ens förbi nere på landsvägen längre.

Kvar på Bråten, där fyrtio själar bott för inte så längesen, bor nu bara dessa fyra gamlingar. Skomakarns syster, Elna, säger att de går där som fornminnen. Inte minst sen skomakare Gustafsson nu slutat arbeta: han har gjort sitt, säger han.

Då får skomakarn för sig att sätta upp en skylt vid nya brevlådan nere vid vägen. En skylt som ser ut som en pil, som pekar uppåt husen, och som det står "Fornminne" på. Bara sådär, utan någon djupare tanke, blott en ironisk och desillusionerad nick mot hur det blivit.

Men en och annan turist letar sig fram till husen och frågar efter fornminnet.

På den vägen råkar gubbarna och Elna fotograf Pettersson och hans sällskap Anita. Och mellan de omaka sällskapen utvecklas under några dagar en vänskap, där Pettersson skrämd försöker förstå sig på ensligheten, och gubbarna och Elna är — som de är mest.

* * *

Slas skriver en utmärkt prosa, en stillsam poetiskt anstruken prosa, som passar berättelsen utmärkt. Visst blir jag förvirrad ibland, när jag går vilse bland anförandena som inte anförs. Men den stilla lunken i texten, den tillknäppta dialogen, förmågan att med några korta ord få mig att känna av isoleringen och den vibrerande känslan av att vara de sista av sitt slag uppskattar jag mycket.

Berättelsen utspelar sig väl i författarens samtid när han skrev den. En tid när de gamla lantbruken fortfarande fanns kvar, de som hade minnen av den riktiga landsbygden, före industrialiseringen, när några kor kunde räcka tillsammans med hönor för att hålla gården ihop, en tid då man skötte slåttern utan traktorer, och när man fick gripa tag med händer och ben och kanske hyra en häst.

Det ligger ett vemod över Claessons ömsinta rader. Gubbarna och Elna skildras med största tänkbara respekt. Och jag märker att jag sörjer över en förlorad landsbygd som jag själv aldrig riktigt lärt känna. Jag förmodar att det är ett gott betyg åt Vem älskar Yngve Frej.
– – –
Vem älskar Yngve Frej, Stig Claesson, Bokförlaget Aldus/Bonniers 1972. 172 sidor.

Tidningsklipp: Skandalöst uppträde i bönehus | ur Norra Skåne 1882

Ett tidningsklipp ur tidningen Norra Skåne, fredagen den 13 januari 1882. Styckebrytningar införda.

* * *

Skandalöst uppträde i bönehus. 

Tidningen Upsala har emottagit följande meddelande. 

I Tierps södra bönehus uppträdde annandag jul twenne predikanter, hr Johansson från Wad och hr Lindahl från Tierp, predikande försoningsläran i Waldenströmiansk anda. 

Församlingens v. pastor O. Westerlund, som war wid tillfället närwarande, fann sig manad att begära ordet för att wederlägga de irrläror — enligt hans åsigt — som blifwit faststälda. 

Nu uppstod ett förfärigt tummel; den ene sökte öfwerrösta den andra; det ropades: Nej, nej! . . . Ut med prest! . . . Han går före sin församling till h—e! 

Några togo pastorns parti, andra sökte att öfwerrösta larmet genom att sjunga Zions sånger, och slutligen sökte några af de mest upphetsade att bana sig wäg till läktaren och förmå pastorn att aflägsna sig — något som dock ej lyckades. 

Omsider återställdes — till det yttre åtminstone — lugnet, sedan förböner blifwit hållna för pastorn och denne bedt för de förwillade. Hwilken oförsonlig hätskhet, som i sjefwa [sic] werket är rådande mellan de olika religiösa partierna, framgår emellertid af detta sorgliga uppträde.

* * *

Bokrecension: Wool | Hugh Howey

Wool är en dystopisk framtidsskildring skriven av Hugh Howey (f. 1975). Den utgör del ett i en planerad serie om tre böcker.

* * *

Det är problematiskt att beskriva vad Wool går ut på. Mycket av läsupplevelsen består i att läsaren tillsammans med huvudpersonerna långsamt, steg för steg, får veta mer och mer om hur den verklighet ter sig, som berättelsen utspelar sig i. Och den upplevelsen vill jag inte förstöra.

Men låt oss säga så mycket: något fruktansvärt har hänt i världen för flera hundra år sedan. Luften är giftig och en spillra av mänskligheten lever i en hundratals våningar djup, underjordisk silo. Däri finns en borgmästare som väl närmast kan översättas med "president", och en sheriff som basar över rättsutövningen.

Det finns ett ultimat straff. Det är att släppas ut. Via de projektorer som visar hur det ser ut utanför silon kan man se hur de som släppts ut inte kommit långt från silon, innan de segnat ner, förgiftade, döda.

Juliette är mekaniker. I en annan värld hade hon kallats street smart. På rekommendation kommer hon att utses till ny sheriff i silon. Då får hon möjlighet att ana lite av vad som döljer sig bakom maktens yta, och att allt inte är som det verkar. Att allt verkligen inte är som det verkar.

* * *

Hugh Howey målar upp en grym och hård värld. Svek kan ofta förutsättas som en metod att utöva makt. Ifrågasättande har blivit en dödssynd. När de som har makten hör det viskas i skrymslen och vrår gör de vad de kan för att tysta viskandet och människor försvinner. Och att befria sig från världen inne i silon innebär vad som förefaller vara en säker död utanför densamma.

 * * *

Låt det bli sagt att jag gillar Wool. Den ger på många sätt en trovärdig skildring av en värld som i mycket gått åt helvete. Men jag har också invändningar.

För att en bok ska motivera att svälla ut till 536 sidor krävs ett visst driv i handlingen. Jag menar att det drivet som finns i Wool alltför ofta drunknar i själva berättartekniken. Detaljbeskrivningarna är legio. Ett bestigande eller nedgående för den i silon centralt belägna trappan beskrivs på sida upp och sida ner.

Visserligen får det läsaren att känna samma leda vid den enahanda ansträngningen som den som går där i trappan. Men för mig är det en effektivare och mindre störande skildring att, när man ändå använder sig av ett allvetande berättarperspektiv, helt enkelt förklara att den och den med stor möda tog sig ner hundra våningar via trapporna och blev  trött, och så snart återgå till själva nerven i berättelsen: konspirationerna, sveken, hemligheterna.

Men lika mycket som läsaren ställs inför en kausal handling, så placeras läsaren inne i handlingen. Genom de långrandiga och detaljerade beskrivningarna förs läsaren in i den klaustrofobiska silon, med in i dunklet, i skiten.

* * *

Så kommer jag att läsa de två följande delarna i serien? Det är jag osäker på. Men en stark upplevelse av en värld, såsom den skulle kunna komma att se ut, tar jag med mig från Hugh Howeys dystra Wool.
– – –
Wool, Hugh Howey, Century 2013. ISBN: 978-1-780-89124-8. 563 sidor, inklusive extramaterial.

Bokrecension: Asa-Tors hammare | Ebbe Schön

"Ett gammalt bergtroll",
John Bauer

Asa-Tors hammare: Gudar och jättar i tro och tradition är skriven av litteraturvetaren och folkloristen Ebbe Schön (f. 1929).

* * *

Asa-Tors hammare kan delas in i två block. Det första, och största, är vad Schön ger namnet "Mytdiktningen", och i det blocket avhandlas i komprimerad form den fornnordiska mytologins viktigaste gestalter och viktigaste myter. Det andra blocket kallas "Berättararvet" och i det undersöker Schön hur motiv och ingredienser från den förkristna religionen ter sig i de mer sentida sägnerna.

Jag skall här förbigå den första avdelningen i boken, eftersom åtskilliga av mina senare recensioner behandlat just asatron; dock kan det nämnas, att Schöns framställning är kunnigt utförd på ett sätt som ger uttryck åt stor berättarglädje. Själva gudarna och myterna är bekanta för den som sysslat med fornnordisk religion förut, men en del nya perspektiv tillförs, som gör läsningen givande också för den i ämnesområdet väl bevandrade.

* * *

Vi har inte mycket nedtecknat om vad allmogen trodde och berättade inom sin grupp av sägenmaterial, före 1800-talet. Ju längre tillbaka, desto svårare att nå nån kunskap om vilka myter och berättelser som levde vid sidan av folket.

Så det blir ett gap mellan de myter som fanns före kristendomens utträngande av de gamla religiösa och kulturella uttrycken, och de sägner och förklaringsmyter som vi hittar i det skriftliga materialet först i nyare tid. Att försöka rekonstruera en kontinuitet är omöjligt, och man lämnas åt teoribyggen och rena gissningar, som Schön skriver.

Man kan förstå att införandet av kristendomen torde tagit tid, åtminstone när det gällde att få den nya religionen att få fäste i de djupa folklagren, hos allmogen. För kristendomen var en religion som påtvingades folket uppifrån. Som Schön skriver:

"...människorna ute i byarna och på ensamgårdarna blev knappast tillfrågade om sin inställning."

Konungen kunde med den nya religionens hjälp plötsligt anse sig fått sin makt direkt från Gud, och inte från folket. Den så toleranta och odogmatiska hedendomen fick sin tolerans mot kristendomen belönad med dess totala intolerans. En rad helt främmande och nya begrepp fördes in.

"Arvsynden, Guds nåd, jungfrufödseln, Jesu offerdöd, treenigheten — vad var det väl för egendomliga påfund?"

Dessutom ansluter sig Ebbe Schön till uppfattningen, att kvinnan efter religionsskiftet fick en försämrad ställning i Norden.

Så att kristendomen kom, var sannolikt inte något som välkomnades av alla. Det finns alltså all anledning att tro, att den gamla seden och den gamla tron levde kvar parallellt med den nya, "trots de kristnas ambitioner att helt utrota det gamla." I Bergen har man till exempel hittat runristningar som vittnar om asatro så sent som på 1200-talet.

* * *

Med tiden förefaller dock stora sjok av den förkristna religionen och kulturen falla i glömska. Främst Oden och Tor finns kvar som namn — även om Freja och Balder också förekommer. Men i regel har de fått nya roller, och deras mytologiska funktioner har delvis glidit över i varandras.

Ebbe Schön nämner att ett antal föreställningar dock kan antas ha levt kvar, från vikingatidens aristokratiska asatro till allmogens sägner och myter: "att någon form av öde styr tillvaron, att en kamp mellan gott och ont pågår, att landet från början har varit bebott av jättar och att jorden kommer att gå under i en katastrof."

Själva gudarna har dock gått från att ha varit en typ av personligheter till något som snarast kan beskrivas som naturfenomen. Dvärgarna är borta, och en hel skara olika typer av naturväsen har kommit istället: "troll, vättar, vittra, tomtar, skogsrån, sjörån, näckar, älvor, maror, varulvar, lyktgubbar, gengångare och gastar."

Schön påpekar, att kyrkans aktiva försök att demonisera folktrons väsen knappast varit framgångsrikt: endast näcken och djävulen är generellt ansett såsom onda: andra varelser kan man ha med att göra, om man bara har vett att föra sig på rätt sätt.

* * *

Jättarna ansågs i allmänhet ligga bakom märkliga naturfenomen, och särskilt vanligt verkar det ha varit, att stora stenblock ansågs ha kastats av jättar mot kyrkor. Vanliga människor ansågs också kunna bli bergtagna, vilket innebar att man helt enkelt blivit kidnappad av jättar, troll eller annat oknytt. Att man tagit motivet på något allvar, framgår av att man vid försvunna personers namn i kyrkböcker kan finna anteckningar om att de blivit just — bergtagna.

* * *

Oden möter man till exempel i sägnen om jägaren i skogen som är vanligt förekommande. Den går i huvudsak ut på, att en nattlig vandrare möter en naken kvinna som kommer springande, emellanåt med så stora bröst, att hon lagt dem över axlarna. En stund efter kommer en mystisk jägare till häst, emellanåt med vargar framför sig. Jägaren — Oden — frågar vandraren om en kvinna passerat, vilket vandraren jakar till. Jägaren fortsätter, men återkommer snart, denna gång med kvinnan — någon form av skogsväsen — död över hästens länder.

Man kan observera, att Oden i sentida folktro ofta fått en än mörkare karaktär, än vad han haft i fornnordisk religiositet; säkert ett resultat av kyrkans demonisering: man ville framställa honom som en av djävulens sätt att gestalta sig.

Man kan även möta ett sägenmotiv, som kallas "Odens jakt". Det går ut på, att någon i luften hör ett jaktfölje. Ofta två hundar. Man ser i regel ingenting, men hör hundarna och ett skott från ett gevär. Detta motiv möter oss också i andra delar av nordvästra Europa.

Odens namn är dessutom särskilt vanligt förekommande i sägner runtomkring i Götaland, där särskilt många orter vittnar om odenkult i det förgångna.

* * *

Den minst sagt mustiga Torsgestalten har i senare tid ofta kopplats samman med kampen mot onda väsenden, såsom trollen. Hittade man stenåldersyxor i åkrarna, kunde man kalla dem "torviggar" och menade att de är vad som blivit kvar när Tor med oerhörd kraft slungat sitt vapen ner mot något på marken.

Man kan också i sägenmaterialet, berättar Schön, observera hur torsdagen hållits särskilt i helgd. Man skulle låta bli cirkelformade rörelser och se till att det var tyst på gården. Det ska även ha varit enklast att få kontakt med övernaturliga krafter just under torsdagsnatten. Vi kan i sammanhanget notera, att själva namnet "torsdag" är betydligt äldre än kristendomen i Norden.

* * *

Asa-Tors hammare är en intressant skildring av hur enstaka motiv i den förkristna kulturen, religionen och mytvärlden kommit att överleva den kristna eran. I vilken mån de förvrängts genom tiderna är givetvis svårt att säga: det finns helt enkelt inte tillräckligt med skriftliga källor för att man ska kunna ha några referenspunkter.

Man får inte glömma, att den gudavärld som möter oss i Snorres Edda och i den äldre Eddan i mycket är en aristokratisk religiositet. Hur den såg ut på allmogenivå går det inte att säga så mycket om. Men säkert är det så, som Ebbe Schön skriver om, att några av de stora motiven levt kvar i de djupa skogarnas folk; till exempel en sådan sak, som den hedniska tidens mycket starka ödestro.

Sant är hursomhelst, att se hur vår historia diversifieras; att kyrkan ingalunda hade monopol på hur verkligheten skulle uppfattas; att det fanns rum för det folkliga berättandet, och att en del av det berättandet möjligen gick tillbaka ända till förkristen tid.
– – –
Asa-Tors hammare: Gudar och jättar i tro och tradition, Ebbe Schön, Hjalmarson & Högberg Bokförlag 2005. ISBN: 91-89660-41-2. 270 sidor.

Bokslut 2012

Antal inlägg: 213 (2011: 247)
Genomsnittligt antal inlägg per månad: 17,75 (20,6)
Antal recenserade böcker: 79 (85)
Årets två särskilt rekommenderade böcker: Järn och människor av Pär Lagerkvist och Pingstbruden av Tage Aurell.
Antal besök: 20 069 (2011: 16 831)
Planer för 2013: 2012 blev i någon mening ett mellanår: jag recenserade färre böcker än året innan och skrev färre inlägg; å andra sidan fick jag fler besök till bloggen. Vad gäller det nya året, har jag för avsikt att fortsätta recensera de böcker jag läser.